Kan du tänka dig att ha en partner med psykisk ohälsa?

Och ju större lass man som anhörig drar, desto mindre stöd får man från kommun och landsting tyvärr.

För mig personligen skulle det vara svårt. Men man vet ju aldrig. Slår kärleken till, så skulle den vara svår att motstå. Givetvis beroende på vad diagnoserna är.

Men det skulle vara svårt för mig personligen, att klara en sådan relation. För jag känner mig ganska säker på att det skulle bli en relation i stor obalans.

Jag skulle lätt försätta mig i mammarollen, den omhändertagande rollen. Och hamnar jag i en sådan mor o son relation, så skulle det bli oerhört svårt att bibehålla en kärleksrelation i längden.

En psykiskt sjuk person behöver inte vara ett kolli som ska tas hand om. De flesta har jobb och välordnade liv, det du beskriver är en idiot och såna ska man hålla sig borta ifrån.

Jag är bipolär och ingen behöver ta hand om mig, jag har varit helt symtomfri i många år och då jag varit dålig har jag alltid tagit ansvar för det själv.

Då missuppfattas det jag skrivit.

Jag har beskrivit mig själv och mina egenskaper. Och när det kommer till mig och mina egenskaper, så är jag medveten att jag lätt går in i den omhändertagande rollen, om någon jag älskar har en jobbig period.

Och just denna egenskap skulle lätt få en relation att komma i obalans.

Ja, det är inget hinder för mig såvida den har sjukdomsinsikt. Annars blir det knepigt.

De som svarar i tråden är ju bara sådana som inte kvalificerade sig för äktenskap.

När prästen frågade:

"Lovar du att älska NN i nöd och lust, i SJUKDOM OCH HÄLSA, i medgång och i MOTGÅNG" skrek ni : "NEEEJJJJ" Jag älskar bara mig SJÄLV!!!!

De flesta som svarat har svarat de troligen inte hade lämnat en person med psykisk ohälsa, men inte gett sig in i en ny relation

Jag är ok med det mesta om jag gillar henne förövrigt, undantaget är om hon är bipolär/manodepressiv, det orkar jag inte med. Men personlighetsstörning, depression, adhd osv. är ok.

Just så

En person som blivit tex mobbad eller misshandlad som barn men gått massor i terapi och är medveten och har självinsikt-Absolut. Öht är det ok om personen har självinsikt och redan jobbat med sig själv (inte, förlåt att jag gjorde det och det, jag ska börja gå i terapi, jag lovar).

Vad som jag har nolltolerans emot är ett utagerande beteende, all form av kränkningar, psykiska som fysiska. Självupptagenhet, låg empati, drogmissbruk, kriminalitet. Inget av detta kan skyllas på psykisk ohälsa, tidigare upplevelser osv.

Har haft - och har väl till viss del än - en relation med en man som har någon slags personlighetsstörning. Vilken vet jag ej då han vägrar låta sig utredas och inte har sjukdomsinsikt

Hade jag vetat när vi träffades hade jag INTE gått in i en relation med honom. Det har sugit enormt mycket energi med hans utbrott och märkliga anklagelser, varvat med snällhet och trevliga stunder. Har aldrig kunnat gissa när dessa utbrott ska komma, har alltid varit ur det blå och skapar så klart en enorm osäkerhet hos mig. 

När man väl är inne i relationen är det svårt att komma ur den. Jag har gjort slut 2 gånger och ändå sitter vi nu med någon slags halvrelation för att jag tycker om hans snälla sida och hoppas på något slags mirakel... Som så klart inte kommer då han inte själv anser att det är något fel på honom

Ibland tänker jag att detta kommer fortgå tills någon av oss träffar en annan - och det kan ju dröja hur länge som helst. 

Sedan är det ju så - som jag förstått det i alla fall - att personlighetsstörningar är svåra att komma tillrätta med. Det krävs mycket jobb och förmodligen mediciner/terapi för att alls komma någonstans. Realistiskt sett så kommer han ju aldrig bli bättre pga detta.

Det är jobbigt och förbaskat trist. När vi träffades tyckte jag han var den perfekta mannen; så snygg och sexig - fantastiskt sexliv ihop, rena rama passionen... Och DET är ju också en anledning att det är svårt att dra sig ur; när jag ser på honom ser jag ju bara denna snygga yta... Och vill liksom "tänka bort" hur tokig han är, egentligen.

Så hade jag vetat hade jag aldrig gått in i en relation - nu är det bara att hoppas jag hittar styrkan någon gång att helt gå ur den

Personligen kan jag känna att jag har gjort mitt när det gäller att stödja både partner med psykisk ohälsa och barn med psykisk funktionshinder. Därför skulle jag undvika det numera. Det är helt enkelt fråga om att man inte orkar sånt allt för många gånger.

Annars skulle jag inte sortera ut någon bara för det. Det beror mycket på hur det yttrar sig. Man kan inte bara gå efter en diagnos. Jag skulle nog generellt undvika personer som kan bli aggressiva.

Däremot tycker jag det är tråkigt att en del här i tråden skulle utesluta personer med vissa diagnoser som de dessutom har felaktiga idéer om.

Jag förstår inte heller vad du ser för omoget med det! Du verkar bara dela ut otrevligheter utan att ha några vettiga argument. Dessutom bryter du förstås mot vanliga forumregler, som ju brukar innehålla att man ska diskutera sak istället för att gå till personangrep.

Det beror på hur den yttrar sig. Någon som t.ex. har Borderline skulle jag aldrig kunna bli ihop med, då jag har hemska erfarenheter av människor med den sjukdomen.

Tveksamt också om jag skulle kunna bli tillsammans med någon som är bipolär. Men har personen bara ångest el. panikångest är det ju sådant som vänds inåt, så det blir ju inget hot emot mig s.a.s.

Ja - förutsatt att personen är villig att ta itu med sina problem och kämpa för att bli frisk igen. 

Nej