• Anonym (Förvirrad)

    Separera med små barn, hur gör man??

    Jag har två barn med min sambo (de är 5 och 1,5 år) och nu känner jag att vi står inför att separera.


    Det har inte sagts rakt ut med ord ännu men för varje dag som går så känner jag att vi inte har något kvar att jobba för längre. Jag kan inte leva mitt liv så som det är nu och varje dag försöker jag att bara stå ut, stå ut hans griniga humör, hans pikar på mig för allt och ingenting, stå ut med att vara ensamstående förälder i en samborelation, att själv ta allt ansvar för hus och hem trots att jag är den som jobbar heltid och han är föräldraledig, står inte ut med att aldrig känna att vi är ett team som strävar mot gemensamma mål . Och vad jag än gör och vad jag än säger så är allt fel, mitt fel. Har aldrig i mitt liv känt mig så ensam som jag gör nu. Orkar inte mer!


    Det enda som får mig att tvivla på att jag kan ta steget är barnen. Jag känner min sambo och vet redan nu att han inte kommer att lägga två strån i kors för att vi ska få ett bra samarbete kring dem och minsta är så liten att det känns som att jag raserar deras liv .


    I ena sekunden så vill jag bara flytta ut imorgon och starta upp ett eget liv tillsammans med barnen och i nästa så tänker jag att jag kan stå ut med att slå hela mitt liv på paus i några år till för deras skull. Men så fort han säger eller gör något som sårar mig så känner jag att jag inte kommer att klara det heller.


     


    Finns det fler som är i liknande sits eller har separerat med små barn och omedgörliga partners och vill bolla lite med mig?

  • Svar på tråden Separera med små barn, hur gör man??
  • Anonym (Precis samma)

    Oj! detta kunde varit jag som skrivit detta inlägg, jag befinner mig i exakt samma sits som dig, men jag går också och dra ut på det även om jag är säker på att vi borde gå skilda vägar.

  • Anonym (Depp)

    Ett sidospår, jag vet, men kan han ha blivit deprimerad av hemmalivet? Att sitta med tvn signalerar det lite grann.

    Man blir en dålig människa då. Kanske kan ni gå och prata med en bra familjerådgivare?

    Jag försöker se mig själv utifrån och vet att jag just nu är långt ifrån mitt bästa jag i relationen. Kan verka lat och inåtvänd och sur. Men så tror jag också att jag har en lätt depression.

    Tänk på att om det blir en vårdnadstvist så kan det bli oerhört jobbigt. Varannan vecka blir det inte med så små som 1,5 så det kan han glömma oavsett.

  • Anonym (som en avlöning)
    Anonym (Förvirrad) skrev 2018-04-12 11:26:14 följande:
    Skulle verkligen önska att vi var mer lika här, att vi hade någon form av teamkänsla och samarbete i vårt föräldraskap. Det skulle underlätta så mycket.
    Vi saknade det när vi levde tillsammans. När jag flyttade insåg han plötsligt att det var absolut nödvändigt, så det har fungerat sen strax efter att jag flyttade ut
  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (Depp) skrev 2018-04-14 14:47:12 följande:

    Ett sidospår, jag vet, men kan han ha blivit deprimerad av hemmalivet? Att sitta med tvn signalerar det lite grann.

    Man blir en dålig människa då. Kanske kan ni gå och prata med en bra familjerådgivare?

    Jag försöker se mig själv utifrån och vet att jag just nu är långt ifrån mitt bästa jag i relationen. Kan verka lat och inåtvänd och sur. Men så tror jag också att jag har en lätt depression.

    Tänk på att om det blir en vårdnadstvist så kan det bli oerhört jobbigt. Varannan vecka blir det inte med så små som 1,5 så det kan han glömma oavsett.


    Det är en tanke jag också haft och har också tagit upp det med honom ett flertal gånger. Han svarar med att neka i sten att han skulle må dåligt på något sätt och tycker ungefär att jag är en idiot som insinuerar det. Nånstans känner jag att det måste vara hans ansvar att ta tag i sin egen situation, jag kan inte tvinga eller handgripligen bära honom till enläkare eller någon annan form av hjälp.
  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (?) skrev 2018-04-14 13:54:38 följande:
    Ja jag förstår dig verkligen...

    Min man har som alla andra bra sidor också som jag gillar och uppskattar. Men tyvärr, kan nog tyvärr inte säga att kärleken infinner sig längre. Kan när vi har det bra och han beter sig fint mot barnen känna att jag tycker om honom som person och på sin höjd som vän ibland, men aldrig mer än så. :( Uttryck för kärlek mellan man och kvinna (intimitet, närhet, beröring, värme, ömhet, ord) är i det närmsta obefintligt mellan oss.
    Igenkänning på den samtidigt som jag ändå ibland kan känna kärleken, tror jag i alla fall för jag hoppas att jag inte bara inbillar mig det. Saknar de där kärleksuttrycken du beskriver. Hos oss är de också obefintligt (som sagt så är det knappt vi ens säger hej) mellan gånger då han initierar sex. Jag har för länge sedan tappat lusten till det.
  • Anonym (Förvirrad)
    Anonym (Precis samma) skrev 2018-04-14 14:37:40 följande:

    Oj! detta kunde varit jag som skrivit detta inlägg, jag befinner mig i exakt samma sits som dig, men jag går också och dra ut på det även om jag är säker på att vi borde gå skilda vägar.


    Hur långt har du kommit i din process?
  • Anonym (?)
    Anonym (Förvirrad) skrev 2018-04-16 14:16:26 följande:

    Igenkänning på den samtidigt som jag ändå ibland kan känna kärleken, tror jag i alla fall för jag hoppas att jag inte bara inbillar mig det. Saknar de där kärleksuttrycken du beskriver. Hos oss är de också obefintligt (som sagt så är det knappt vi ens säger hej) mellan gånger då han initierar sex. Jag har för länge sedan tappat lusten till det.


    Har tyvärr också tappar lusten. Inte till sex men till sex med min man.
  • Anonym (Precis samma)
    Anonym (Förvirrad) skrev 2018-04-16 14:16:56 följande:

    Hur långt har du kommit i din process?


    Jag gjorde faktiskt slut i lördags(förra veckan) och nu försöker han visa att han kan ändra på sig osv, har aldrig sett honom umgås så mycket med barnen som nu... Han hoppas på att jag ska ändra mig och ta tillbaka honom, men nej nu har jag bestämt mig, jag kan in te lite på att hans "förändring" håller har gett honom 2 chanser innan men inget hände. Så nu ska jag bara hitta nytt boende och det är tänkt att vi har 2-3 dagar var eftersom den lilla är för liten för varannan vecka. Mannen har varit överraskande lugn i situationen
  • Anonym (?)
    Anonym (Precis samma) skrev 2018-04-28 09:30:55 följande:

    Jag gjorde faktiskt slut i lördags(förra veckan) och nu försöker han visa att han kan ändra på sig osv, har aldrig sett honom umgås så mycket med barnen som nu... Han hoppas på att jag ska ändra mig och ta tillbaka honom, men nej nu har jag bestämt mig, jag kan in te lite på att hans "förändring" håller har gett honom 2 chanser innan men inget hände. Så nu ska jag bara hitta nytt boende och det är tänkt att vi har 2-3 dagar var eftersom den lilla är för liten för varannan vecka. Mannen har varit överraskande lugn i situationen


    Skönt att du vågat ta steget! Hur känns det, hur mår du i det hela? Lycka till med allt nu, du kommer att komma ut starkare på andra sidan!
  • Anonym (ace)

    Du kan ju alltid köra med "omvänd psykologi". Säga att du har hört talas om 2-2-3 men tycker att det låter skitskumt och enda vettiga är varannan vecka. Då kommer han insistera på 2-2-3.

  • Anonym (Förvirrad)

    Hittade igen denna tråd jag startade i våras. Har kämpat på sen dess och relationen har gått upp och ner men mest ner. Nu, mitt under nyårshelgen har jag tagit steget. Jag står inte ut längre med att leva mitt liv som en skugga av mig själv. Han har ju enligt egen utsago ingen som helst del i våra problem utan allt är mitt fel och beror enbart på mig och således finns inget han kan göra för att förändra eller förbättra = dödläge.

    Nu återstår bara allt arbete med att skapa ett nytt hem och liv för mig och barnen.

  • Anonym (Precis samma)
    Anonym (Förvirrad) skrev 2018-12-30 19:23:36 följande:

    Hittade igen denna tråd jag startade i våras. Har kämpat på sen dess och relationen har gått upp och ner men mest ner. Nu, mitt under nyårshelgen har jag tagit steget. Jag står inte ut längre med att leva mitt liv som en skugga av mig själv. Han har ju enligt egen utsago ingen som helst del i våra problem utan allt är mitt fel och beror enbart på mig och således finns inget han kan göra för att förändra eller förbättra = dödläge.

    Nu återstår bara allt arbete med att skapa ett nytt hem och liv för mig och barnen.


    Hittade ocks denna tråd som jag svarat i... Slutade med att jag gav honom en chans till, men nu efter nästan ett år till så gjorde jag slut i helgen... Så ja nu är det allt fix runt om som ska fixas.. Längtar tills jag kommer bort
Svar på tråden Separera med små barn, hur gör man??