Ni som är överviktiga och har överviktiga barn

Kommer inte besvara dig mer. Slöseri med min tid just nu. Ha en bra fortsatt kväll.

Jag håller med dig ts.

Barnmisshandel för mig är när man slår sina barn. När man kränker utnyttjar ignorerar försummar våldtar svälter sina barn. När man röker under graviditeten när man dricker under graviditeten. Eller använder droger. Men nej jag tycker inte man misshandlar sina barn om dom blir runda. Men uppenbarligen tycker vi olika.

Klappar man sig på axeln om man inte tycker det är vettigt att barn röker också? Går barnen i högstadiet/gymnasiet förstår jag att det kan vara svårt att ha koll men många barn är överviktiga redan på lågstadiet.

Är du en av dessa överviktiga föräldrar till överviktiga barn?

Ok, <Den som inte kan uttrycka sig ordentligt i skrift>.

Ja, vi tycker olika. Fetma är en mycket olycklig och inte sällan livslång svårighet för barnen att tampas med. Det kan leda till stora hälsoproblem, förkortad livslängd och en barndom och tonårstid som inte alls lever upp till vad de borde ha rätt till. 

Hjärtat brister när jag ser barn med bristningar, röda hängande kinder, dubbelhakor, bröst, dallrande magar och armar som förtvivlat försöker hänga med sina normalviktiga skolkompisar utan att lyckas. För mig handlar inte det alls om att de inte skulle vara fina eller lika mycket värda, för mig handlar det uteslutande om att de inte ges bra förutsättningar och att föräldrarna genom att inte ta tag i sin egen situation och därmed på bekostnad av sina barn fortsätter med sitt osunda leverne. 

bra skrivet TS! Dessa föräldrar är vidrigt ansvarlösa, skamligt

Ingen aning, eftersom de jag känner som har problem med övervikt inte har överviktiga barn.
Men jag har läst några trådar där det förekommer, då har det varit när barnen bor varannan vecka, där den ena föräldern varit fullt medveten om problematiken och försöker hantera detta, men den andra föräldern fullständigt struntar i det och fortsätter, där kan jag tänka mig att det är en form av maktkamp. Den föräldern som inte hjälper sitt barn visar att "hemma hos mig minsann så" och ser inte sitt beteende som något fel.

jag tror också att det finns en ärftlig del i detta också (ja, jag vet att folk kommer slå backut och säger att det inte stämmer, men en googling på detta visar att det kan absolut finnas genetik bakom detta). Med ärftlighet menar jag, att en del personer får alltid tänka på vad och hur de äter och detta genom hela sitt liv.

Nu har jag inte ett överviktigt barn ska jag väl börja med att säga. Däremot har jag väldigt lätt att lägga på mig själv och jag har ett barn som jag ser samma tendenser hos. 

Jag kan också reagera när jag ser små barn med uppenbar övervikt. Man har naturligtvis ett ansvar som förälder om barnet blir uppenbart överviktig redan tidigt i livet. Jag vet inte om jag tror att alla som har barn med lindrig övervikt öser i dem cola och godis på det sätt TS verkar föreställa sig dock. TS och hans/hennes barn kanske hade behövt hälla i sig läsk och kakor dagligen för att bli överviktiga men det gäller inte alla.

Jag får definitivt tänka på vad mitt barn får i sig för att inte vikten ska dra iväg men då det handlar inte om "skräp" som han får i sig för där finns inte mycket att ta bort. Hade mitt barn fått äta flera smörgåsar till mellis eller äta obegränsade mängder pasta, som många av hans kompisar gör så hade han säkerligen varit rund. Jag upplever att jag måste vara lite proaktiv när det gäller honom för att motverka övervikt och vara lite "tråkigare" än många andra föräldrar.

Kanske en del av de här föräldrarna TS öser galla över inte äter så mycket onyttigare än genomsnittet men i själv verket borde äta nyttigare än de flesta för att få ett bra resultat? Kanske "orkar" de inte avvika från normen runt omkring dem? Jag har själv varit lite bitter över orättvisan i perioder i mitt liv, framför allt som tonåring. Jag var den som alltid fick hålla koll på vad jag åt och avstå när kompisarna åt onyttigheter och ändå var jag alltid lite rundare än dem. Sen mognar man ju och inser att livet är inte alltid rättvist  och man får göra det bästa av situationen men tyvärr är ju inte alla föräldrar lika resursstarka.

Helt otroligt hur korkad man kan vara.

En vuxen människa som inte känner till att det finns flera sorters fetma och att de flesta varianter är ärftliga. Som anklagar alla överviktiga för att vara lata matglada idioter utan att känna till bakomliggande orsak.

Sanslöst.

Det kanske vore bättre att "vidga" diskussionen lite och även prata om dem fallen där inte båda sidorna är överviktiga?

Jag kämpar nämligen med att min son har gått upp mycket i vikt som vuxen och nu börjar andra sonen också bli för tjock, trots att varken jag eller pappan är överviktiga. De åt ju normalt och vettigt som barn och som tonåringar (de är nu 30 och 23 år). Så, alla tips är välkomna. 

Du tror alltså att svältande människor i Afrika är feta? Fetma handlar om livsstil och delvis socialt arv (dvs vi lär av föräldrarna) för 50 år sedan var nästan ingen överviktig, idag är nästan hälften det så snabbt ändras inte våra gener.

Så du tror på fullt allvar att varenda människa på kontinenten Afrika svälter? Du tror det idag år 2018?

Det du gör nu är att byta ämne, troligtvis för att du inte har något svar. Jag har aldrig sagt att alla i Afrika svälter.

Jag upprepar tror att att svältande i Afrika är feta?

Jag lever nära en familj med denna problematik. Jag ser det också som viss form av misshandel men naturligtvis i en annan bemärkelse eftersom "skadorna" är något som kommer indirekt, vissa barn kan äta hur mycket som helst och andra i syskonskaran knappt något. Jag tänker att från början tog barnen del av familjens livsstil som (eftersom ena föräldern är överviktig) i viss mån varit ohälsosam. Familjen i detta fall njuter verkligen av god mat och sötsaker, riktiga livsnjutare. De är högutbildade och inte på något sätt dumma i skallen. Sedan märker man att vissa av barnen lägger på sig medan andra i syskonskaran inte lägger på sig. Försök kanske görs att lägga om kost och livsstil men de barn som redan är överviktiga har lagt till med ett sug och har då föräldrarna redan en problematik själva med övervikt så tror jag att det är svårt att stå emot det där lilla extra här och där som några i familjen absolut kan unna sig medan vissa inte kan sett till övervikten. Mat och godis ses som guldkanten i vardagen och att ta bort detta skulle verkligen förändra känslan av vad ledig tid ihop, semester och härliga stunder överlag innebär.

Sedan finns det ju de familjer där det snarare handlar om motivationsbrist, kanske depressioner osv där man ständigt väljer den enkla vägen för att livet är så strävsamt i sig, tankar som "bara idag" som en själv också kan ha vissa dagar när livet känns extra tufft som blir en ond spiral, barnen lägger till med en sockersug som även en pigg och välmående förälder har svårt att motstå.

Även om många håller med om att det handlar om en typ av misshandel med tanke på följderna så ville föräldern aldrig skada vilket jag anser vara skillnaden mellan misshandel och "misshandel".

Vi är normalviktiga i vår familj, men vi har god aptit hela högen. Vi får kämpa hela tiden med ett av barnen som inte kan tänka på annat än vad hon önskar stoppa i sig nästa måltid. Tankarna på mat och godsaker finns där ständigt. Hon är inte så gammal men livet blir nog tufft för henne i och med att allt är så lättillgängligt. Skulle vi må dåligt en period eller så så hade det helt ärligt varit tufft att stå emot hennes tjatande. Det är ju en balansgång att inte lägga skuld i njutningen av mat också, då finns det ju risk för annan problematik. Det är ta mig sjutton inte lätt att vara förälder.

Vilken otroligt korkad kommentar. Hur kan du bara byta ut ämne och sen anklaga mig för att byta ämne?

Det stämmer att det inte fanns lika många överviktiga, men överviktsproblem fanns även då, så nästan ingen stämmer inte, men absolut inte som idag. Men å andra sidan var portionerna mindre, tillgången till mat var inte alls på samma sätt, på sin höjd varm korv med bröd eller ett besök på ett konditori var ofta det som erbjöds i "vardagen". Sedan fanns ju lunchkrogarna också, men knappast det man tog sina barn till när man var i stan och handlade.
Jag minns två som hade kraftig fetma från min skola när jag växte upp och även minns att det fanns föräldrar var rätt överviktiga.
Tidningarna hade redan då ett otal bantningsrecept och Twiggy-kroppen triggade nog gång en hel del ätstörningar.

Fetma handlar dels av socialt arv och ätbeteende från hemmet, men forskarna verkar eniga, det finns även en stor genetisk komponent också.

Precis som du säger är förutsättningarna för fetma större idag därför är fler överviktiga. Visst kan benägenheten för att utveckla fetma vara ärftlig precis som benägenheten att utveckla diabetes, alkholism och hjärt- och kärlsjukdomar men det krävs att man också har en dålig livsstil. En person med benägenhet för fetma kommer inte bli överviktig utan felaktig kost eller för mycket mat.

Det är ju otroligt synskt att kunna se på människor på stan att de äter cola till maten och chips många gånger per vecka etc......

Hade TS formulerat en öppen fråga kring hur man som överviktig förälder tänker kring sitt barns övervikt och hur man hanterar olika vardagssituationer hade det kanske kunnat bli en riktig konstruktiv diskussion!