Hennes dotter vill inte

Tycker nog mamman/din partner får sätta ner foten mot sitt barn. Hon får sluta mesa. En 14åring ska inte få bestämma en sån sak.

Har egna barn men inte erfarenhet av tonårstjejer. Håller jag med att hon inte kan diktera villkoren men hur kan jag göra för att mamman ska förstå det? Vet att hon gått igenom en väldigt tung tid och är rädd att dottern ska dissa henne helt.

Gissar på att män och kvinnor ser lite olika på saken så säg gärna vilket kön ni har

Jag säger precis tvärt om. Respektera att tjejen inte är bekväm med detta. Ta det lugnt, är det äkta kärlek så har ni all tid i världen att både vänja henne vid tanken (den uttalade, för även om hon redan visste behöver hon tid att bearbeta detta öppet). Hon behöver få vrida och vända på det här med sin mamma, som förhoppningsvis också fattar detta.

Om hon på riktigt gillar dig så kan lite tid bara ni två också hjälpa, me nförsök inte stressa fram något, Det blir bara dumt.

Så du menar att jag helt enkelt bara får vänta och se om hon har tid för mig och finna mig i det?

Personligen så anser jag att ni får försöka hitta en balans, men om det inte går, så ja. Det menar jag.

okej, var rädd för det. Men jag har väll inget val om jag vill fortsätta ha en relation med henne.

Oj, det lät inte bra alls. Generellt sett ska barn inte styra över familjen. Men nu har ni varit tillsammans i ett år och dottern borde acceptera dig och förhållandet. Tyvärr tror jag att hon aldrig kommer att acceptera förhållandet.

Dottern styr och ställer över tider och dagar hon ska vara hos sin mamma och pappa. Hon styr och ställer med era liv och ni vuxna tillåter det.

Det är dags att ta tillbaka era liv och ta tag i detta. Dottern ska INTE få bestämma över hur hon kommer och går mellan mamma och pappa, inte heller över relationen mellan dig och hennes mamma.

Det låter som en bortskämd skitunge som ska sättas på plats. Om dottern tillåts styra och bestämma borde du lämna detta destruktiva förhållande.

Du får diskutera med dotterns mamma och ställa krav. Dottern ska bo enligt överenskommelse med pappan, typ varannan vecka och helg. Dottern ska acceptera de nya reglerna och förhållandet mellan dig och sin mamma fullt ut.

Mamman får sedan diskutera i detalj hur sommarlov, påsklov, höstlov ska fördelas med dotterns pappa.

Ordning, reda och förutsägbarhet. Blir det inte struktur och förutsägbarhet bör du överväga att avbryta relationen. Det kommer säkert att bli ett satsns liv på dottern. Hon kommer att ställa till ett jävla kaos, bråk och hot. Bry dig inte om det. Oavsett så mår du dåligt över det hon gör.

Vill du att andra kör över dig? En skitunge på 14 år styr och ställer med flera vuxna människor? Fatta du hur det kommer att bli i framtiden om denna unge inte sätts på plats. Min erfarenhet säger mig att det kommer att bli mycket värre ju äldre hon blir. Förmodligen har hon någon diagnos. Var stark målmedveten och ge INTE efter för dotterns beteende.

Ett sådant förhållande hade jag aldrig accepterat. Jag hade ställt krav, hade det inte blivit en tydlig struktur och konsekvent tänkande hade jag tyvärr inte orkat haft viljan att vara kvar i familjen.

Det är bara att förklara för dottern att nu är det nya regler som gäller. Så här blir det nu. Det finns inget att tjafsa om, inget att diskutera. Har du frågor på det tar vi det här och nu? Sen diskuterar vi inte detta mer. SLUT I RUTAN!!!

Vill inte dottern acceptera? Då får hon bo på heltid hos pappan.

Blir mamman sur? Säg tack och hej, res dig upp och åk hem.

För helvete låt inte en snorunge påverka ditt liv så mycket.

Din partner måste hitta det gyllene läget där hon tar på allvar, respekterar och tar hand om sin dotters känslor i en känslig ålder och situation. Samtidigt som hon skapar trygghet och förutsägbarhet genom att visa att det är ni vuxna som tar vuxna beslut så att det inte är något dottern behöver bekymra sig om.

Att låta dottern ha inflytande över att ni två träffas eller om ni flyttar ihop ger dottern en makt hon inte kan vara ansvarig för. Det är inte schysst mot någon, speciellt inte henne som sedan ska ha på samvetet att hon var ansvarig för att hennes mamma inte flyttade ihop med sin kärlek.

Det är en känslig ålder. Det kanske är åldern i kombination med andra faktorer som gör att det blir så dramatiskt för tjejen. Jag skulle tendera till att helt enkelt ta det lite lugnt. Ni kan ju ses, men kanske inte hemma så att dottern ser er tillsammans allt för mycket. Om något år eller två har det säkert lugnat sig tillräckligt.

Tjejen är 14, kanske den allra jobbigaste åldern för många. Att då behöver se stora förändringar i sin familj tar ju alla på olika sätt. Det viktiga här är att mamman och dottern pratar och processar detta, inte med att anklaga dottern eller så, utan att resonera om det på en jämlik nivå, lyssna på vad dottern säger, försöka komma underfund med vad som ligger bakom. Ofta handlar det om en osäkerhetskänsla, en känsla av att mammas kärlek inte räcker till mig medan man som förälder inte alls tänker så. 

Sen är det så att det tar olika lång tid för alla. Du säger det är 2 år sen sen skilsmässan och i din värld betyder det att man kan gå vidare, men i 14-åringens värld kanske det känns som alldeles nyss? Hon kanske inte har vant sig vid allt nytt och hur är det hemma hos pappan? Han kanske också har en ny?  Sänder pappan på något sätt signaler om att det inte är ok att mamma har träffat dig? Bara för att syskonen tar det bra behöver inte alla barn reagera på samma sätt. Du kan jämföra med efter att någon har dött , vissa går vidare snabbare medan andra kan sörja i flera år. 

Tycker mamman och du ska läsa på om olika samtalsmetoder tex lågaffektivt bemötande eller MI - motiverande samtal ( en grön bok för skola/barn, där finns enkla och tydliga mallar man kan testa) det finns en röd bok för äldreomsorgen så ta inte fel  ) . Det behöver komma fram till är hur hon känner, vad det är hon känner, varför och vad ni då tillsammans kan göra för att det ska kännas bra för henne. Kanske är hon rädd för stora förändringar, hon kanske ser för sig att ni ska flytta ihop och att det ska göra att hon tvingas flytta/byta skola etc. Kanske "skyddar" hon sin pappa (på ett lite naivt sätt som barn ibland gör) 

Båda förslagen ovan handlar om att lyssna på och visa att det barnet säger är viktigt, att det inte handlar om att jag som vuxen ska bestämma och "slå en sanning i huvudet" utan att man tillsammans hittar en balans. De flesta ungdomar går att nå på detta sätt. 

Dottern känner säkerligen en press i detta från sin mamma och kanske från dig och då kan hennes reaktion säkert förstärkas och hon blir ännu mer tvär (som tonåringar kan reagera). Det behöver ni komma bort ifrån. 

Mamman har förklarat att vi inte kommer flytta ihop så länge något av barnen bor hemma och behöver oss. Vi bor i olika städer med ca sex mils mellanrum och vi har ju våra barns skolor och aktiviteter på respektive ställe och vi tänker inte riva upp deras vardag för att o ihop. Det var alla barnen om och är införstådda med.

Mamman pratar med sin dotter ofta om att hon måste och behöver också ha ett liv. Hon kan/vill inte bara vara själv och vänta när barnen är hos pappa vilket dottern börjar förstå. Ingen pressar eller försöker pressa på något sett, det har vi varit väldigt noga med.

Pappans agerande är fullkomligt förkastligt då han beter sig som ett ?? och han har förmodligen inte träffat någon ny enligt barnen. Han är en dålig pappa stundtals och försöker ge dem dåligt samvete för att de vill göra saker och gå vidare.

Men då så. Då har ni ju hittat balansen och det enda tjejen behöver är tid att vänja sig.

Hur många dagar sedan var det mamman berättade om dig för sin dotter?

Håller helt med.

Jag menar att hon ändå kan känna en press även om ni tror att ni varit noga med att inte det ska bli så. Det är bl.a därför mamman bör prata med henne och då inte bara förklara att hon måste få ha ett vuxenliv, det var inte det jag menade i mitt förra inlägg.
Fokus måste lyftas från mammans behov eller era önskemål och ni ska lyssna på tjejen. Det betyder inte att hon ska bestämma, det betyder att ni hittar "common ground" men man når inte dit om man pratar "vanligt"  med en tonåring som är som denna tjej är just nu. Testa som sagt väldigt gärna MI-metoden. Det är en snabbläst tunn bok och lätt att förstå sig på. 

Ni har bara varit tillsammans ett år. Ett futtigt litet kort år.
Ni vet redan att ni har en framtidsplan som sträcker sig flera år fram, innan ni kommer flytta ihop. Med de premisserna tycker jag allt att ni kan låta det ta sin tid. Ja, mamman får fortsätta prata med dottern, och ja, du ska fortfarande vara en del av deras liv, men det viktigaste är att ni kan hitta en balans där dottern inte inte behöver känna sig bortvald eller utbytt. Tonåren är en fruktansvärt känslig ålder, så låt det ta sin tid.

Tack för alla svar och råd!