Livet som ensamstående - ensam med verklig innebörd

Ensamstående behöver inte innebära helt ensam men i detta fallet så är det verkligen ensamt. Under högtider så samlar man vänner och familj och upplever dessa tillsammans.

För min del så är det bara jag och barnet. Så ser det ut mest hela tiden. Sverige måste vara bland det värsta landet att vara ensam i för det verkar närmast omöjligt att skaffa sig nya bekantskaper. Inte vill man heller inleda med att blotta sig så inför nya människor utan man får spela det coolt. Det märks av om någon är i behov av någon annan fast vad finns det att bli/vara rädd för egentligen när det enda som jag tex önskar vore att få känna delaktighet och gemenskap. Jag skulle inte börja ringa din telefon varje dag och plinga på din dörr i tid och otid.

Jag skulle däremot tycka det vore kul att dela en vänskap och veta mer om dig och ge av mig. För jag är bra en bra vän på många sätt om jag bara fick vara din vän.

Mitt barn skulle säkert också bli glad av större socialt utbyte, nu är det ännu inte barnet som lider utan jag men om det fortsätter så kommer barnet definitivt märka av att vi eller snarare min situation är annorlunda.

Så trist.

Önskar vi hade en stor varm släkt som hade kramkalas var gång vi sågs och att vi ringde för att höra oss för hur det var med varandra. Ni som har det eller något motsvarande ta till vara på det ni ska veta att alla inte har det även om det så kan verka på ytan ens i närheten av vad ni har. Ni är rika.