Mår dåligt av mina föräldrar och saker som hände förr, psykisk misshandel?

Hej! Jag är 18 år gammal och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag har till och från mått dåligt men nu när jag blivit äldre börjat tänka mycket på saker som hänt förr i vår familj. Hoppas ni vill läsa då jag verkligen behöver råd.. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med hela historian. Jag minns nog det första från att jag var fyra år gammal. Mamma och pappa bråkade mycket och jag påverkades inte så mycket av det då, det gjorde dock mina tre äldre syskon. När jag var ca åtta år var pappa otrogen mot min mamma. Jag minns att jag fick trösta mamma men eftersom jag var såpass liten fattade jag inte riktigt. Jag har fått veta nu att mina syskon hade en väldigt svår period då och mådde dåligt över hur fan pappa kunde göra så mot vår mamma. När jag började i 7:an började allt igen. Jag grät mig till sömns under två års tid. Dom har bråkat och skrikit så fruktansvärt mycket. Varje dag i skolan kände jag ändå att jag var tvungen att åka hem för att veta hur illa det var hemma. Om dom bestämt sig för att idag skils vi åt. Dom har sätt sig ner med oss fyra syskon och sagt att dom ska skilja sig och planerat boende till mamma. Jag har legat och tröstat mamma när pappa skrikit elaka saker och jag ringde under den perioden till mina syskon i panik nästan varje kväll.
Idag är det bättre, men jag går fortfarande runt med en väldigt jobbig känsla i kroppen. 

Mina föräldrar har alltid varit väldigt snälla på det sättet att dom skjutsat oss när vi behöver, sagt att dom älskar oss och köpt saker till oss. Mina föräldrar hade mycket problem med min äldsta syster som bland annat rymde hemifrån och bodde hos mormor och morfar för att få dom att förstå, men det är inget som hjälper. Mamma har skrikit mycket på oss genom vår uppväxt. Man kände ganska snabbt om man det idag är en dag då det är lika bra att hålla sig undan.
Hon skrek ofta "vet du hur jävla jobbig du är" vilket hon ofta gör fortfarande. Mina föräldrar är väldigt kontrollerande och lever i princip på hot mot oss. Hot som "slutar du inte nu kommer pappa hem, och då blir det fan inte kul" hotades med dagligen. Det gör det fortfarande, nu 18 år gammal. Jag vet inte hur många gånger jag suttit uppe på mitt rum och gråtit över att pappa snart kommer. Dom hotar ofta med saker som betyder mycket för en. Mitt största intresse är hästar, och pappa har vid ett flertal gånger hotat med att "slutar du inte nu kommer jag skicka dom till slakteriet, jag skiter fullständigt i vad du tycker" och "Jag ska stoppa allt i ditt liv som du tycker är kul". En av gångerna på grund av 
att jag sa att jag aldrig får säga min åsikt och att jag mår dåligt över det. Han kan även ringa och säga "vi ska snacka när vi kommer hem, men vi tar det då". Han vet EXAKT hur han ska göra för att ge en panik. Så nu har jag lärt mig att det är lika bra att hålla käften. Hålla med dom om allt, nicka och le. Varje gång han säger något taskigt ber han om förlåtelse, och vill man inte godta den kommer det ett nytt hot som är värre än det som var innan. Tillslut tror man att det är ens egna fel. 

Jag kan inte komma på en enda gång som dom inte stått på varandras sida. Vid varje bråk håller dom med varandra även om dom inte ens hört historian. Det kan få en att känna sig hur ensam som helst. Att aldrig få någon på sin sida. Man ska ju va en familj som jobbar tillsammans. När vi va små tyckte pappa också att det var fel hur mamma betedde sig mot oss. Hur hon skrek och var sur. Men jag tror att pappa tillslut tyckte det var bra, eftersom dom alltid höll med varandra. 

Många av våra bråk idag består av att mamma inte tycker att jag plockar ihop efter mig. Står ett glas på bordet kan det komma ett hot om att jag fan inte ska få skjuts till tåget imorgon. Det är på den nivån det är. Eller så är det för att dom tycker att jag inte svarar på tilltal. Alla mina syskon har varit så. Alla mina syskon äter antidepressiva tabletter idag. Ser dom inget samband?

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag pluggar mycket i skolan och har högsta betyg i alla ämnen. Jag tror att mycket av det beror på att det är min grej att komma bort en stund och tänka på annat. 
Men ändå är det alltid något. Mamma sa i veckan att "om någon annan förälder hade dig som barn hade dom brutit ihop". Det gjorde mig så fruktansvärt ledsen. Jag är normalt sett en väldigt glad person som älskar att vara social. Jag är förbannad över hur dom är och varit mot oss. Jag är trött på att dom aldrig kan lyssna på oss och att det alltid är mitt fel. 

Vi är en familj som har så jävla roligt tillsammans. Mina syskon har barn, dom är här varje helg. Vi har en skön stämning i familjen och vi hittar på mycket saker. Jag älskar mamma och pappa mer än allt annat, det gör jag verkligen. Men det är så jävla mycket jag känner mig ledsen över bara. Idag är jag ledsen över hur dom alltid håller med varandra och att mamma alltid klagar.

Det är dock nu jag börjat må dåligt över saker igen. 
Jag tänker ofta på hur fan pappa kunde vara otrogen mot mamma när han hade fyra stycken barn där hemma. Jag tänker på hur dom aldrig kunnat ställa sig på våran sida. Hur pappa har kunnat hota med så taskiga saker och hur jag aldrig känner mig tillräcklig. Det jag mår mest dåligt över är allt dom bråkat om. Hur jävla ledsen jag varit för allt som hänt. 

Jag känner ofta att jag vill prata med någon. Det är ingen kompis som vet om dethär. Men jag vet inte vad jag ska säga om jag pratar med någon. Det är ju saker som hänt förr, och jag vet inte om det är konstigt att börja må dåligt över tex allt bråk som varit här hemma,nu? När jag dricker kommer alla mina känslor fram. Jag tror jag tränger in det mesta. Det har varit bättre men den senaste veckan har jag haft mycket ångest. Mycket av min ångest består av att jag bråkar med mamma. Jag vill komma överens för jag älskar ju henne, men vi är så jävla olika. Allt hon tycker, tycker jag precis tvärt om. 

Kom gärna med råd hur jag ska tänka. Har ni kanske varit med om samma sak?