Ensamt ensambarn

Tråkigt att du känner så!

Det finns faktiskt par som kämpar i flera år för att få barn, varav jag är en av dom! Får vi bara ett barn så är vi överlyckliga och ingen kommer någonsin att få trycka ner oss eller vårt barn för det. Hellre ha ett barn som är efterlängtat än flera barn bara för att!

Har du frågat dina föräldrar om varför du är ensambarn? Kanske är det så att de kämpade i flera år och att du är väldigt efterlängtad :)

Jag kan förstå känslan som ensambarn, men då är ju vännerna än viktigare. Jag har en bror som är 8 år yngre så vi hade inte så stor del av uppväxten ihop. Jag kan ändå sakna att ha en god relation med en syster som jag ser en del andra ha, även som vuxna. Sedan har jag vänner där man mer eller mindre brutit med sitt syskon som vuxen, så det finns inga garantier att en syskonrelation fungerar varken som barn eller vuxen. Däremot underlättar det mycket att ha syskon (när det fungerar) då det blir mindre viktigt att ta hem kompisar, då det redan finns någon att leka med. Har man bara ett barn får man skapa goda förutsättningar att ta hem vänner. 

Det är tyvärr inget man bestämmer själv, har ett barn och har försökt bli gravid i 8å för att ge henne ett syskon.

Henrs största önskan är också ett syskon men vi kan inte trolla. Sen bara för att msn har syskon så betyder det inte att msn automatiskt blir bästa vänner.

Jag har två syskon, det har varit bråk under hela uppväxten och idag ses vi bara vid högtider.

Håller med dig. Är också ensambarn har nog inte direkt lidit av att vara ensam under uppväxten men visst hade det varit både kul och praktiskt med syskon. Däremot nu när jag är vuxen saknar jag mycket att ha ett syskon. Precis som du skriver har alla alltid trott och tror fortfarande att man är så bortskämd. Visar bara på hur trångsynta folk är. Självklart har vi inte fått mer saker snarare mindre eftersom vi aldrig har haft syskon vi har kunnat spela ut mot föräldrarna mm. Samma sak med vad vi har fått gjort mm. Så får vi ofta höra att vi inte kan det sociala spelet för vi har inte haft några att konkurrera med i familjen, också helt fel. Vi har hela tiden varit tvugna att vara mycket mer sociala än de familjer med syskon eftersom vi måste se till att vara sociala utanför familjen. Men absolut tycker jag att man ska försöka skaffa syskon till sina barn om möjligt. Jag skulle aldrig bara ha kunnat tänka mig att ha ett barn så minna barn har flera syskon.

Oj, vad tråkigt för dig.

Jag är själv ensambarn (30 år nu) - och jag älskade att vara ensambarn både förr och nu.

Jag var aldrig ensam - jag hade alltid kompisar att leka med. Även kompisar som vi bjöd med på diverse semestrar, både i utlandet och hemma i Sverige.

När jag var med min bästa kompis på deras landställe och så, så var hon bara med mig - aldrig med sina syskon. Likaså när vi umgicks hemma eller i skolan - mina kompisar var med mig och andra valda kompisar - inte med påtvingade syskon.

Trist för dig att du känner som du gör. Försök att vända på det och se alla enorma fördelar man, som ensambarn, har. <3

Jag kan förstå känslan men jag som fick syskon vid 16 års ålder kan säga att det var inte så kul, iaf inte i den åldern. Idag har vi ytlig kontakt och ingen vidare relation, mest så man känner sig tvingad. Ofta har man en föreställning om hur det skulle se ut men sen blir det inte så. Försök vrida situationen att vara ensambarn till det positiva det finns gott om också.

Goda syskonrelationer är aldrig en garanti. Jag känner hur många barn- och vuxna som helst, som inte har någon som helst god relation till sina syskon.
Både de som har 1 år emellan och de som har 5- och 10 år emellan.

Då är det bättre med många vänner. Vänner väljer man, syskon tvingas man leva med, varesig man vill det eller inte.

Åh! Nu är det ju rätt länge sedan du skrev, men... Som jag minns det från när jag var tonåring så känner man sig väldigt ensam och udda. Jag tror därför inte att det här har så mycket att göra med din familjekonstellation, det är bara så det är att bli vuxen. Du uttrycker det själv så himla fint när du pratar om att "sakna något som man aldrig kommer att få". Eftersom du aldrig haft det, blir det i stället din idé du saknar: idén om en eller flera personer som skulle göra dig mindre ensam.