Kan en terapeut känna en vilja av att bli kompis med sin klient?

Skulle en terapeut känna att han eller hon vill bli kompis och hänga runt med sin klient efter denne är klar med terapin?

Vem som helst kanske skulle tycka det skulle kännas att det vore konstigt om man började hänga runt med sin klient under terapin på sin fritid. Men vad händer efter terapin.

Kan terapeuten känna en saknad till sin klient eller till och med en känsla av att han eller hon vill bli kompis med människan?

Man får ju trots allt höra om personens ambitioner och vad denne tycker om världen och om personens personlighet m.m. Det kan ju kanske locka ett intresse av att vilja hänga runt med människan, om man skulle uppleva att personen är en rolig och intressant typ.

Ni som är terapeuter eller f.d terapeuter, har ni känt en saknad till eran f.d klienter eller till och med själv blivit kompis med sin klient eller en kollega eller någon som ni hört blivit kompis med sin klient.

Tror ni att en sådant kan uppstå eller har uppstått?

Tack för svar!