Att skaffa barn utan en bostad

Jag själv anser att det är bäst att vänta tills ni fått ordnat boende men har ni tur så löser det sig under tiden du är gravid! :) 

Sen till det där om att det är för ungt. Jag själv anser att åldern är rätt inne när man är redo. Jag tycker inte att det finns någon speciellt ålder för när man är redo att bli förälder eller inte. Allt handlar om mognad. 

Hur ungt som är för ungt för att bli förälder finns det många olika åsikter om. 21 år är inte på något sätt extremt ungt, men i de flesta fall yngre än vad som är lämpligt enligt min mening. Enligt min uppfattning bör man under optimala förutsättningar innan man skaffar barn vara färdig med ev. utbildning, ha fast arbete med stabil ekonomi, lämplig bostad och inte minst en stabil relation där man gärna bott ihop ett antal år vilket få har vid 21 års ålder. Således har jag förhållandevis högt ställda krav, men samtidigt menar jag att barn är ett stort ansvar och att man bör ha bästa möjliga förutsättningar för att kunna ge sitt barn allt det behöver. Tycker att det är klokt att ni väntar tills ni hittar en bra bostad och gärna hinner bo ihop ett tag också. Lycka till!

Oavsett så tycker inte jag att man ska planera att skaffa barn ihop med någon som man aldrig har bott ihop med! Varför så bråttom?? Det är ju inte så att ni är lastgamla direkt..
Livet förändras så mycket när man får barn, att ha en stabil grund (där bland ett fast gemensamt boende) underlättar mycket!

Jag rekommenderar att bo tillsammans i minst 1 år innan ni börjar ens försöka skaffa barn (dvs ha oskyddat sex). Det är väldigt stor skillnad på att vara tillsammans med någon och ses 3-4 dagar i veckan, gentemot att bo tillsammans och spendera varenda natt i samma säng. Förmodligen går det bra för er, men det behöver inte göra det. Testa först bo ihop, sedan skaffa barn.

Satsa först på att bo ihop. Ni måste veta att er vardag funkar ihop innan ni tänker tanken på barn.

Att leva tillsammans som sambo och med ett barn är milsvidds skillnad mot att dela några kvällar och nätter ihop nån gång i veckan.

Ni behöver veta hur ett samboförhållande fungerar först.

Jag glömde tillägga att min kille väldigt ofta bor hos mig, så vi vet hur det är att leva tillsammans. Grejen är bara att vi kan inte skaffa barn där, för jag hyr en lägenhetsvåning hos ett par äldre bekanta så det skulle aldrig funka.

Ur ett annat perspektiv, om ni väljer att skaffa barn nu utifrån de förutsättningar ni har så ser jag två svårigheter.

1: Det drabbar tredje part. Dvs hans pappa och de du bor hos. Inte så säkert att de är så glada över bebisskrik och er boendesituation. Kan bli onödiga konflikter.

2: Hur hade ni tänkt rent praktiskt att gemensamt kunna ta hand om ett barn när ni bor på varsitt håll? Du får ensam ta största ansvaret och missar den naturliga fördelen med att bo ihop. Tex att kunna hjälpas åt med bebis nattetid och att kunna vara två likvärdiga föräldrar i vardagen.

Fast att han är hos dig mycket är inte samma sak som att bo ihop med en vardag och räkningar. Håller med flera som skrivit att ni borde bo tillsammans, i en egen lägenhet, dela på alla räkningar osv, minst ett år innan ni tänker på att skaffa barn.

Och det betyder helt enkelt att ni måste vänta. Då har ni inte mycket att välja på.

Det är inte samma sak. Att dela ekonomi, räkningar, semesterplanering, hushållsarbete, val av bostad osv är inte ens i närheten samma sak som att sova över hos varandra. Nu har du huvudansvaret över din bostad och ni båda kan komma ifrån varandra vid behov. Att skaffa barn är en oerhörd påfrestning. Bo ihop i en egen bostad ett par år först.

Visst kan du bli gravid nu. Om du inte har något emot att eventuellt bli varannan vecka mamma och inte har något emot om ditt barn får flytta ofta. Att få förstahandskontrakt som eventuellt föräldraledig ensamstående är mycket svårt.

Men är en kärnfamilj och trygg uppväxt viktigt för dig så bör du vänta. Statistiskt sett så har du minimala möjligheter att ge ditt barn en kärnfamilj om du skaffar barn nu. Är det inte värt att vänta ett år eller två för ett barns skull?

Att du ens har dessa tankar visar på att du är mogen tycker jag, vissa hade inte ens reflekterat över det utan bara kört på. Och det skulle vara väldigt omoget och egoistiskt. (enligt mig) Jag har själv erfarenhet av detta då jag blev gravid (om ändock inte med flit) när jag va 19 och jag och min pojkvän bodde då inneboende hos min mamma. Vi hade bägge jobb men hade tyvärr inte fått en gemensam lägenhet. Men vi hade turen att inom några månader få en lägenhet och det va väldigt skönt. (Sonen är i dag 16år och även om det inte höll mellan mig och pappan så har det ändå löst sig hyfsat bra ) Så mitt råd är som de flesta skaffa ett eget boende först 

Lycka till 

Säger som så många tidigare i tråden. Skaffa gemensamt boende först och bo ihop ett tag innan ni bildar familj. 

Jag tycker att det är supervärdefullt att ha en rejäl grund i förhållandet innan familjebildning. Av de vänner jag har runt mig är det också de, som var tillsammans och bodde tillsammans ett bra tag innan barnen kom, som har klarat av relationen och famlijelivet under småbarnstiden bäst. Den grunden med förståelsen för varandras egenheter, djupare respekten och vardagslunken är välbehövlig

Jag vill tacka för alla svar, och bara berätta att jag och min kille har skaffat en bostad ihop. Vi är så glada!