Kära TS!
Förlåtelse är utan tvekan en av de svårare utmaningarna på självutvecklandets väg genom livet. När man är på andra sidan om det hindret, så är det absolut värt det. I ditt fall borde det absolut gå att uppnå.
Men här är en historia:
"Det var en gång en person som vann en helikoptertur över djungeln. Helikoptern kraschade, men personen överlevde. På sin vandring genom djungeln så sade personen varje gång den såg ett djur: Jag accepterar inte att det djuret är här. Det hände 1000 gånger den dagen att personen såg olika djur, men varje gång så blundade personen eller vände bort huvudet, och låtsades att djuret inte fanns."
Insikt: Att "inte acceptera" saker begränsar ens eget perspektiv, men det begränsar inte alls det som man "inte accepterar". Varje gång man "inte accepterar" någonting, så förminskar man sin egen klarsyn.
"Så kom personen fram till en grop, och i gropen fanns en orm. Men personen kände sig trött, och fötterna var varma och svullna. Så därför sade personen till ormen: Jag accepterar inte att du är en orm. Du är en spa-person som ska sköta om mina fötter. Sedan stack personen ner sin nakna fot i gropen, och såg fram emot sin spa-behandling. Ormen bet personen. Personen drog snabbt upp sin fot, och låg sedan på marken och var mycket sjuk i 3 dagar. Efter att personen blivit frisk, så gick personen fram till gropen och sade: Jag accepterar inte att du är en orm. Du är en spa-person som ska sköta om mina fötter. Samma sak inträffade.
När detta inträffat 10 gånger, och personen närmast skrek ut till ormen att den inte var accepterad, och att den egentligen var E.N. S.P.A.P.E.R.S.O.N (för ormen var ju trögfattad!!!) så bet ormen personen en 11:e gång.
Den här gången fick personen PERMANENTA kroppsliga problem av allt ormgiftet som under lång tid hamnat i kroppen. Då haltade personen fram till gropen, tittade ner på ormen och deklarerade högt: DETTA kommer jag ALDRIG att förlåta dig för."
Insikt: Det kan finnas en poäng i att
1.acceptera att killen du träffade är ett av alla djur i skogen,
2. att hans natur är ormens, och att
3. DU genom att vara tillsammans med honom dag efter dag, DU genom att skaffa barn med honom, och DU genom följa hans råd att hoppa av skolan, etc etc etc val du har gjort baserat på ORMENS rådgivning, ja du behöver förlåta... DIG SJÄLV.
Att förlåta sig själv är ganska mycket enklare också. Det handlar om att du var naiv, godhjärtad, inte hade tillräcklig livserfarenhet, och inte har växt upp med den rådgivning som skulle till för att du PÅ DEN TIDEN skulle ha sett med klara ögon vad som egentligen pågick. Så du har ju knappast begått en dödssynd, tvärtom.
Alla vi, på vår väg genom livet, får vid ett tillfälle eller ett annat vårt barndoms skal krossat. Det är ingen skuld i det, och det är bara att förlåta sig själv att man har gått på den niten. För den niten går alla på, även om det ser lite olika ut vad niten är. Alla blir inte tillsammans med en problem-kille, men alla har vi blivit lurade eller begått misstag som fått konsekvenser. Det är litegrann livets gång, för först får vi skalet krossat och det gör ont, sedan växer vi som personer, och sedan är det ytterligare en utmaning där, i att integrera det ursprungliga barnets tro, med vuxenskapets erfarenheter. Så det är ganska så lätt att förlåta sig själv, jämfört med att förlåta någon som varit ett djupt destruktivt inslag i ens liv.
(Och i de extremfall som man inte kan förlåta sig själv, vilket jag inte tycker är relevant i din berättelse, så finns det andra andliga verktyg att ta till.)
Sedan är det bara en fråga om att låta ormen ringla iväg, att tacka livet (inte ormen) för att alla djuren är läromästare på livets hårda väg.
Självklart också, att man inser att den verkliga problem-naturen är HANS, och att han lever med det, och att han visat tydligt för andra sitt problem, iochmed att han skrev ner det där problemet på sina sociala medier. Jag menar, skriver han om en person han har varit tillsammans med och fått ett barn med att hon är en "hora", och han skriver om sitt eget barn att det är en "horunge" -- Ja då finns det bara två alternativ. Alternativ ett är att en person läser det han skriver och ser HANS grova defekter himla tydligt. Alternativ två är att en person med liknande personlighet som hans läser det han skriver, och inte ser den grova defekten för vad det är. Men -- problemet är ändå inte hos dig.
Hans liv blir vad han sår. Att hämnas behövs inte, varken i tanke eller i handling. Istället är det en sorglig historia, vem han är, hur hans liv har skapat honom, vad han har förlorat. Men den sorgen är varken en sorg du har orsakat, eller en sorg du kan lösa upp. Det bästa är att du bara släpper honom, och låter Gud (eller vad du tror på för kraft) och livet ta hand om honom. Det är som tur var inte längre din uppgift, och det har han ju också jättetydligt markerat, så du kan även släppa dåligt samvete (om du har det, men det borde du inte ha).
Det kunde inte ha gått annorlunda när han nu har den defekten tyvärr, och du kunde inte ha gjort någonting annorlunda för att det skulle ha gått bra! Varken med förhållandet eller med hans liv. Självklart, att du inte är perfekt eller har gjort allt perfekt, men med hans defekt SÅ GÅR DET INTE att ha ett förhållande. Man kan inte ha en karl som är hårdhänt med bebisen och bär sig så illa åt, och självmordsbrevet etc. Det hade INTE gått. Oavsett vad du gjort. Det kan vara skönt att veta!
De flesta män beter sig INTE som han har gjort. De beter sig inte i närheten som han. Det finns halv-trasiga män som inte ens de skulle bete sig som honom. Droger är heller ingen ursäkt, utan (i det här fallet) ytterligare ett symptom på hans störning. Dessutom har jag känt en hel del personer som tagit droger i sin vardag, som inte heller de skulle bete sig som han har gjort.
Så tvivla inte på din egen bedömning! Jag hade bedömt likadant!
Tacka din lyckliga stjärna att du är av med en elak kille, att du har ensam vårdnad på grund av att hans personlighetsstörning ger så tydliga uttryck att den förmådde honom att ta avstånd från det finaste han hade i sitt liv (sin lille son), och lita på att din egen instinkt och intuition kring den här killen stämmer.
Var mycket försiktig med att introducera en sådan individ i din lille sons liv. Kan man vara så hårdhänt mot en ny liten varelse på Jorden, som du beskriver att han var, och skriva så om sin egen lille son på internet, och lämna den här lillen vind för våg vad en själv beträffar, och självmant ge ifrån sig vårdnaden -- så är det ingenting som förändras av sig själv på några år. Min egen intuition säger mig att den individens problem finns kvar inom honom, och i mycket hög grad.
Det är också väldigt sannolikt att hans plötsliga intresse i att ha kontakt med din käre lille son inte har med barnet alls att göra, utan har att göra med att han vill framstå vara något annat än en orm inför damen han dejtar nu. Såklart har frågan kommit upp om varför han inte har gemensam vårdnad om sitt barn.
Oavsett vad han har sagt till den nya damen om det, så har ju hon, om hon är frisk, uppmuntrat honom till att försöka återuppta en kontakt med sitt barn. Antingen att hon då har peppat honom till det på ett öppet sätt, eller att han själv känner på sig att hon skulle ogilla det om han inte vill ha någon kontakt.
Så han söker då kontakt.
I bästa fall så har han faktiskt någon känsla och fantasi om att det skulle vara trevligt att hans lille son ingick i den nya familjebildningen. Men då har han nog inte tagit med i beräkningen sin egen oförmåga att vara förälder, utan ser framför sig någon sorts ideal, som han inte kan leva upp till i verkligheten.
Eller så kan han leva upp till det idealet, ett litet tag. Men så lämnar damen honom, och så kommer hans grova defekter fram igen. Med den skillnaden att då är din lille son stor nog att bli rejält sårad.
Det är inte säkert att det är så, men det finns som sagt en stor sannolikhet för det.
Var alltså försiktig, eftersom hans motiv KAN VARA helt andra än en plötslig ruelse över vad han har gjort mot sitt barn, och en plötslig äkta kärlek till sonen.
Hade jag varit du så hade jag ALDRIG glömt bort att han kallat barnet för "horunge" på internet. Förlåtelse har ingenting med det att göra, utan det gäller att du bevarar den vetskapen som en vaksamhets-markör inom dig.
Tycker du ändå att det bästa för din son är att faktiskt ha umgänge med honom, OCH DU TROR PÅ ATT HAN HAR FÖRÄNDRATS, så hade iallafall jag om jag var du endast gått med på det om det var bevakat umgänge.
Jag hade också varit mycket vaksam, och brutit arrangemanget direkt om det visar sig att personens störning finns kvar på ett sådant sätt att det kan göra sonen illa, psykiskt eller fysiskt.
Sedan ska du försöka lita på att det du väljer, det väljer du för att det är bäst för ditt barn, och att du som barnets mamma, känner på dig djupt inombords vad det är som är bäst. Oavsett vad du väljer, så tror jag att det är så, för du älskar ju ditt barn.
Och det är inte ditt fel att barnets pappa har problem, så pass att du har enskild vårdnad. Helst hade du ju velat vara en lycklig familj med barnets pappa, det var vad du ville, men så kunde det inte bli. Som sagt, det är en sorglig historia, mer än en historia om förlåtelse. Killen kunde nämligen inte vara någonting annat än han var, han har inte den förmågan. Vem av oss har förmågan att på ett äkta sätt vara den vi inte är? Och du kunde inte ha valt annorlunda då på den tiden, för du hade ditt hopp och din idealbild, och du visste inte bättre än att ha de skygglapparna.
Så nu är det som det är, och barnets bästa i den verkliga verkligheten, så som den nu ser ut på riktigt, är det allra viktigaste. Och det vet bara du, vad som är bäst. (Och om du har någon omkring dig som du litar på, som också älskar barnet och känner till situationen, och kan väga in deras ord när du beslutar.)
Kom också ihåg att jag bara är på Familjeliv, och alla andra också som svarar! Man ska inte låta ett forum väga för tungt när man beslutar om så viktiga saker!
Så tycker jag. Och såklart --- din lille son finns på Jorden. Och det var säkerligen meningen med alltihopa, från ett universellt perspektiv!
Så titta du din lille son in i ögonen, och förlåt universum självt.
För det blev ju rätt så bra ändå, inte sant?
Kram & Lycka till med allt.
(Disclaimer: Jag ber om ursäkt till alla ormar i naturen att de fått stå modell i min berättelse. Naturligtvis är det inte ormar jag åsyftar egentligen, utan vandrande mänskliga katastrofer till partners)
