När började du njuta av att vara småbarnsförälder?

Det låter som att det skulle vara jag som skrev det där :(

Min son är 9 månader, och jag har gått under i nio månader... jag mår inte bra. Gråter för ofta, känner mig sjukt stressad. Min son är aldrig nöjd, och har aldrig varit. Det är väl bara bag som egentligen duger, men han gråter typ bara när jag visar mig.

Jag sover inte heller och rasar i vikt.

Min sambo ser väl att jag gråter men han ser väl inte problemet, och det gör mig så ledsen. Men egentligen, vad e det jag vill att han ska se??

Jag skulle behöva prata med någon, men vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag vågar liksom inte ?sjunka så lågt? att jag kommer berätta för någon att jag mår riktigt dåligt. Jag är alltid den som säger ?Jag mår jättebra!!? även fast jag mår riktigt riktigt dåligt.

Har inget positivt att säga, kan bara säga att jag känner igen mig så i det du beskriver

Kram

Vi hade exakt samma situation (kolik/reflux). Kände nästan som om jag blev snuvad på spädbarnsåren. Kan fortfarande känna en viss sorg i det så här 7 år senare. MEN, det blir bättre! När barnet var ca 2 år bestämde vi oss för att skaffa ett syskon, och det blev ännu jobbigare med ytterligare ett kolikbarn (i efterhand misstänker jag att båda var allergiska mot mjölkprotein), samt en 2-3 åring som skulle potttränas. Nu är våra barn 5 och 7, och jag älskar att vara mamma, vi hittar på roliga saker och dom är frågvisa och underbara. Har helt glömt bort småbarnsåren, tills jag läste din tråd... det blir bättre!!! Kram!

F är nu 11 mån å har märkt att jag får total panik så fort lillan gråter eller börjar gny typ, mycket sitter nog kvar i mig från kolik kvällarna att hon var otröstlig, nu kan jag trösta henne men känner ändå hur ångesten kryper på mig å tömmer mig på energi. Jobbar mkt med kuratorn om att hitta positiva stunder å amningen har jag trappat ner på massor, dock sover hon fortf skit kasst, max 2,5h Irad å de e rena lyxen, oftast ammar jag henne tills hon är nöjd å släpper självmant, hon vänder sig om å så börjar hon gråta å så ammar jag in igen, typ så håller vi på hela nätterna... Så tröttsamt! Enda bvc sagt om de hela är att hon förmodligen är hungrig men hon äter ju skit bra med mat så hoppas verkligen det är en fas som snart är över! När hon fyllt 1år å återhämtat sig från vaccinet ska jag ta fighten å sluta amma på nätterna då jag börjar jobba sen vid 14 mån å behöver min sömn för å orka så då får sambon hoppa in.

Tyvärr avlastar han mig typ 0 fortf men vad kan jag begära av nån som jobbar 10-23 liksom? Han behöver ju vila han med, suck... Han ska dock gå hemma pappa ledig Nov - Mars så då kommer han själv få känna på hur de e hehe!

För tillfället är vi i en lugn period, hon "pratar", kryper runt å tränar på att stå så är faktiskt rätt kul! (don't jinx it!) om man ändå fick sova med så hade de varit perfekt! Extremt mammig å kramig vilket jag verkligen uppskattar då de alltid känts som hon hatat mig å velat bort från mig, hoppas så de vänder nu å man hinner njuta innan vardagen med jobb å småbarns livet kickar in på riktigt...

(å är jag väldigt elak som tkr de e skönt att man inte är ensam om att må pyton?)

Tyst reflux, har ni medicin? Har ni provat utesluta mjölk? (Även ur din kost då du ammar?)

Min 2a sov helt värdelöst och man blir knäpp av sömnbrist. Han började sova hela nätter när jag slutade äta mjölk.

Min 4a sov minst lika illa men där hjälpte det inte, men hennes kräk-problematik var mycket värre. Det som däremot var viktigt med henne var att rapa och att inte amma för ofta, framförallt inte nattetid. Ett barn med tyst reflux som konstant fyller på med vätska liggandes brukar ju sällan bli bra tyvärr.

Min 3a fick inte sin tysta reflux diagnostiserad föränn vid 10 års ålder. När han fick medicin och börja äta mjölkfritt blev han en helt ny unge. Mycket bättre humör.

Har alltså 4 barn där 3 varit riktigt gräsligt besvärliga spädbarn och små bebisar. En enkel och shit, man inser att de som bara provat såna kan aldrig föreställa sig hur det är med de riktigt jobbiga.

Japp åt soja, ägg å mjölkfritt å undvek allt som kunde ge gaser osv. Tyvärr hjälpte inget där trots flera veckor med strikt kost så läkaren gav klartecken på att äta vanligt igen men stannade kvar på laktosfritt iaf, tyckte jag mådde bättre av de ????. Vi har gett medicin, Zantac utan resultat å sen bytte vi över till nexium å efter dubbel dos där så blev de bättre med refluxen dock värre med koliken då hon blev förstoppad istället, suck. Läkaren ville inte ge medicin för att hon åt medicin så vi slutade helt med alla droppar å medicin när hon var ca 8 mån å nu är hon ändå helt okej. Fortf en massa problem med magen men så länge hon ligger på magen så får hon ut nu iaf.

Kan inte säga att jag direkt njöt av att vara småbarnsförälder. Riktigt roligt började det bli när han blev 4, ungefär. Kärleken har alltid funnits där, men någon njutning är det väl inte att vara vaken halva nätterna osv.

Finns en grupp på Facebook (om du har det) som heter reflux (GERD) - Föräldragrupp. Där har många erfarenhet av de mediciner du beskriver och även andra problem med magen (typ förstoppning). Många med barn i din ålder så det är ett tips om du inte redan upptäckt den.

Från twinsen var 5 veckor och äntligen fick rätt mat och ordning på magarna.

Då tyckte jag det var rena rama drömmen även om det var tidiga morgon, varje morgon.

Älskar varje dag med dem och alla äventyr vi är ute på.

Nu är de snart 5 år och nivån har höjts ett par snäpp med stor dos humor och en hel del vilja haha.

Mellan 2-3 år hände det något, allt blev så mycket enklare och hon sover hel nätter och man kan resonera, prata, skoja och skratta ihop! Låter som du har det riktigt tufft, bra att du sökt hjälp men tycker du ska ställa mycket högre krav på pappan! Varför är det egentligen hans problem att det är kaos på jobbet? Är han egen? Family first, om du frågar mig.

Är med i den fb gruppen men tack för tipset! :)

Pappan vet så väl om att jag har de jobbigt, han har valt att blunda istället, känns de som iaf... Han brukar ta henne ca 2h på morgonen så jag får vila men de täcker ju inte upp en hel natts sömn liksom +att han struntar helt i hennes rutiner då så ingen påklädning eller frukost utan de blir typ sitta i soffan å kolla YouTube tills hon tröttnar på de å sen nattar han om henne.. Suck. Lathet! Tur han iaf byter hennes blöja....

Och ja jag är lite bitter över hur han hanterar henne men jag behöver dom 2h så de får vara såhär för tillfället :/

När jag berätta för honom att när lillan återhämtat sig från 1års vaccinet då ska jag sluta amma på natten å då får han hjälpa till å han blev helt ställd å bara "men du kommer väl hjälpa mig? Vi kör väl varannan natt eller något, du kommer ju ändå vakna när hon gråter så du kan väl hjälpa till.... Eller?"

Känns som du verkligen är i behov av hjälp och avlastning! Har också haft det väldigt tufft med mycket skrik och missnöjdhet från min son och känner fortfarande att jag inte njuter av att vara med honom, vilket såklart gör att man känner sig som en urkass förälder. Han är 13 månader nu. Hur som helst så hittade jag begreppet high need babies, har du hört talas om det? Jag är med i en facebookgrupp som rör hnb och det har hjälpt mig otroligt mycket att kunna läsa andras upplevelser från småbarntiden där allt inte är rosaskimrande som det tenderar att bli i andra föräldragruppen på Facebook. Vet att detta inte var vad du efterfrågade med din tråd, men du eller någon annan som läser tråden kanske kan ha nytta av begreppet hnb :)

Bara snubblat in lite snabbt på de faktiskt, ska kika lite mer :) tack!