Familjebråk när det är som värst!

Det är ingen lätt sits du hamnat i, framförallt inte att historien upprepar sig i den yngre generationen. För barnens skull måste du anmäla systern, vilket du själv är medveten om. Kan du inte prata med de andra syskonen som delar din oro? Så kan ni diskutera hur ni ska gå tillväga för att hjälpa barnen (och systern som uppenbarligen mår dåligt?).

Ja, några av syskonen skulle säkert kunna hjälpa, och vi är några som försökt tidigare. Men hon blir så arg och ledsen och kör med samma visa varje gång, att hon alltid får höra hur dålig hon är osv På så sätt får hon andra att tycka synd om henne, och hon vet precis vilka punkter hon ska trycka på. Jag tänker på barnen och jag vet att dom andra också gör det, men man blundar hellre och vågar inte skapa osämja. Nu har hon lite bråttom att ringa runt till alla och säga hurdan jag är då jag sa om hur hon säger åt pojken. Jag är känslig och mår dåligt tydligen enligt henne. Inget nytt att jag får höra det.

Hon vet om att jag är beredd att anmäla. Har nämnt nångång att om jag ser nåt barn fara illa så går jag vidare med det, spelar ingen roll vems barn det är. Kanske bäst att först ta hjälp av familjen.

Tycker det är jättebra av dig att första ha pratat med din syster. Vi är nog alltför många som tar efter våra föräldrar utan att vi fattar att vi gör det. 

Du är vuxen nu, allt som skett vet alla om förr, ingen skulle väl blir förvånad om du reagerar när du ser ett barn som blir behandlat som du själv blev som barn? 

Du gör det enda rätta och tycker absolut du kan ringa soc och helt enkelt berätta vad du ser och fråga dem om de anser att det är fog för en orosanmälan. 
Ta stöd av de i släkten som du vet ser samma saker som du gör så att inte du ensam blir en syndabock i detta. Försök ha kontakt med systerns barn framöver också så att de vet att det finns någon som kan lyssna när det är jobbigt, boosta barnet, lär barnet att det inte är ok att säga sånt som mamman säger (här är det förstås en svårt balansgång men det är ju viktigt) 

Sen får du nog sluta umgås med släkten ett tag, kan jag gissa. 

Systern behöver ju hjälp, även om det är tufft för henne så är det det enda ni kan säga: hon är som det är nu inte en superbra förälder. Man kan säga det inte är hennes fel, det är hennes egen barndom som gjort detta osv, men oavsett behövs en förändring. 

Se allt ur barnets synvinkel, det är ju det alla lagar och Soc arbete går ut på; att stödja barn på olika sätt. Ett sätt är att stötta föräldrar i deras föräldraroll. 
Om din syster säger kränkande saker till barnet när du hör, avbryt genast (du och dina andra släktingar kan snacka ihop er om att ni alltid gör likadant) och säg saker som "hörde du vad du sa nu?" "Detta räknas som kränkande" och förstås ge henne alternativ på hur hon kunde hanterat situationen på annat sätt. 
Det blir ju inte lätt, systern kanske vägrar umgås helt men då har du i alla fall försökt, och Soc får ta vid. 

Tack för kloka råd! Det kan jag absolut göra, meddela soc om läget. Inte lätt det här, men jag kan inte blunda för det heller. Jag fick själv hjälp av vuxna när jag behövde det, och det är jag evigt tacksam för.

Bor själv längre bort från dom här syskonen just nu, men tidigare har jag varit mycket hos dom och varit mycket med barnen. Så tragiskt att se att systern inte förstår att hon behöver hjälp. För henne är det jättekänsligt om jag ger råd, det blir taggarna utåt direkt. Pojken är jättego, han frågar alltid när jag ska komma och hälsa på ???? andra barnet är 1 år.

Värt att tänka på är att den enda tvångsåtgärd soc kan ta till är omhändertagande. Övriga insatser är frivilliga. Om barnen far så illa att ett omhändertagande skulle kunna bli aktuellt skulle jag absolut anmäla. Annars skulle jag i första hand försöka få familjen att själva söka hjälp. Vid osäkerhet skulle jag kontakta soc helt anonymt och rådfråga.

Så tänker jag också, dom går i nån slags rådgivning vad jag förstått pga pojken (som dom säger själv) tror att dom får prata med psykolog själv också. Pappan är ju iaf mer vettig när det gäller barnen men han har inte så mycket att säga till om tyvärr.

Jag hade prioriterat barnen.