Kan pappan ta hand om barnen?
Idag åkte vi och kvällsbada hela familjen, jag, pappan och barnen. Våra pojkar är 2,5 år och yngre sonen 13 månader. Nu kan ju ingen av dem simma, så vi måste se efter dem väldigt mycket vid vattnet. Vi gick till stranden som är rätt så grund till en början, ca 30cm vatten en meter in i havet, med berg på sidan. Vi kommer till vattnet, barnen går i och jag tänker att jag kan gå och doppa mig längre ut i havet, eftersom pappan är med och då borde se efter barnen tänker jag. Vi utbyter några ord om vem som går i djupet först, han säger att jag kan gå först. Ca 10 meter bort ändrar jag mig, massor med sjögräs och småfisk så jag börjar gå tillbaka på dom icke-gräsiga ställena (tänker att jag går och doppar mig sen, pappan kan gå först ifall han känner för det). Då ser jag honom stå på knäna i det låga vattnet med äldre sonen framför sig. Han berättar och pratar om fisken och försöker då tydligen peka ut en till sonen. Vår yngre står bakom.
Nu är problemet då att den yngre sonen kan ju inte klara sig utan uppsikt i vattnet. Han faller omkull, det kommer en plums o pappan skriker till. Jag hinner se sonen ligga i vattnet med kroppen helt i, huvudet ovanför ytan dock. Pappan vänder sig om, men befinner sig 1-2 meter ifrån honom, så huvudet hinner gå under ytan och endast ryggen på pojken syns. Mitt hjärta helt fullständigt stannar, jag står kanske 8 meter bort. Pappan tar naturligtvis genast upp honom och bär honom till stranden. Jag springer till dom och frågar hur det är med pojken. Pappan säger att han är okej, men jag är fortfarande skärrad länge. Pojken säger inte ett pip, hostar inte, ingenting. Snart på stranden så skrattar han, leker i sanden och beter sig som vanligt.
Pappan blir väääldigt tystlåten och säger knappt en knyst innan vi är hemma. Sen börjar vi bråka, nämligen så ifrågasätter jag lite hur han vände ryggen till vår minsting så där. Han vill inte svara på hur det gick till eller blev så utan säger att jag "beskyller honom för att försöka ta livet av honom" (?!)
Han förstår att han har gjort fel som vänt pojken ryggen i vattnet, men verkar väldigt arg och defensiv över att jag påpekar saken och försöker prata om det. Försökte också fråga om jag gjorde fel i att gå bort eller om han ignorerade sonen på flit för att lära mig någon läxa eller demonstrera något, men det säger han att det inte är. Får ingen vettig förklaring på det som hände och undrar hur han prioriterar/ om jag kan våga gå bort från dem alls i fortsättningen. Är detta normalt, borde inte pappor ha det lika mycket i sig att prioritera säkerhet som mammor eller överdriver jag?
Till saken hör att jag småningom hade tänkt börja plugga/jobba och detta oroar mig, ifall han inte har barnens säkerhet lika mycket inbyggd i sig/ struntar i det för att "ha kul" med äldre sonen... han skulle bli hemma med barnen då en tid, möjligtvis. Vanligtvis sköter han barnen lika mycket som jag, förutom då han är på jobbet och jag hemma med dem. Förstår inte varför han blir arg på mig då jag försöker prata om HUR vi sköter barnen tillsammans och fråga om vi borde ändra på något så att farliga saker inte händer. Jag gjorde också klart för honom att jag verkligen inte förstår hur det "bara blir så" att man vänder en bebis ryggen till i vattnet..