Är jag för gammal för att skiljas?

Skilj dig är mitt råd. Du är inte gammal.

Jag har också en son med diagnos. Han fick flytta till eget och ha dygnet runt assistans hjälp. Och jag flyttade till eget.

Ja skilj dig så han inte behöver ha en falsk otrogen fru.

Tycker det är upp till dig hur du vill göra. Era barn mår heller inte bra av att se föräldrarna olyckliga.

Alla äktenskap är olika. Efter så många år så är man ju inte direkt kär längre. Du kan älska din partner, men att vara kär och ha den där pirrande känslan i magen försvinner tyvärr. Sen kan jag tänka mig alla påfrestningar som kommer med barnen, speciellt om ni inte hjälps åt att ta hand om dem.

Era barn kommer nog vara älskade och omhändertagna hur ni än väljer att göra. Tycker ni får fokusera lite på vad som gör er lyckliga. Vill ni kämpa för ert förhållande eller inte? Ett äktenskap är mycket jobb, med eller utan barn.

Och nej, du är inte för gammal för att skiljas. Är man inte lycklig med sin partner så är man inte.

Med de diagnoserna bör ni väl kunna få en hel del hjälp tänker jag? Barnen behöver ju sakta vänja sig vid fast det finns fler än mamma som kan ta hand om dem? Vilka kontakter har ni hittills haft (BUP, habilitering osv)?

Detta har egentligen inte med din TS att göra, men så klart kommer barnens behov alltid vara rätt stora, men de är ju här ert fokus måste ligga för nu, en plan att få barnen lite mindre fixerade vid att det måste vara just mamma. Det här kan ta flera år men de är ju ett måste om de ska kunna klara sig på andra vis senare i livet. 

Vad gäller dig själv rekommenderar jag att du går i terapi, ensam. Just nu tror jag inte egentligen det handlar så mycket om er relation utan om dig själv. Du behöver få stöd i hur du ska hantera allt som sker i ditt liv. 

Jag tror inte mina barn skulle klara något sånt. Har provat med kontakt/helgfamilj men det gick inte. De skrek och grät trots lång inskolning, gick aldrig att lämna dem.Jag har varit otrogen men inte falsk. Berättat både före och efter hur jag känner och försökt stå ut, försökt göra slut men han har övertalat mig att stanna. Men jag har inte hemlighållit något eller gått bakom ryggen.Nej det är väl det. Jag vet inte vad som är bäst för mig och för barnen. Jag vet inte vad jag vill. Har ju varit säker innan på att jag velat skiljas men efter så många övertalningar och att jag mår som jag mår nu så tvekar jag. Jag skulle vilja ha ett förhållande med kärlek och med sex men är det ens möjligt för mig? Barnen är små, 3 och 5 år. Vem vill ställa upp på det på heltid? Och att jag dessutom ser så sliten ut. Väntar jag 15 år till större barn så lär jag ju se urgammal ut :/Vi har rätt till hjälp men det har inte funkat. Har provat kontaktfamilj men de sade upp sig när det inte gick att lämna barnen där. Provat 3 olika avlösare i hemmet. Äldsta har fått resurs på förskolan, jättegullig tjej, men det gick ändå inte. Äldsta ska börja på träningsskola om två år och hab tycker inte det är värt att försöka med förskola mer utan satsa på det senare. Har försökt i flera år att få barnet att trivas. Yngsta har vi försökt med förskola i 1,5 år men hon gråter hela dagarna trots lång inskolning i flera etapper. Ska byta förskola nu till hösten då den förra "gett upp" men har inte så stor förhoppning att det kommer lyckas. Nya har två barn med utvstörning. Så lite erfarenhet har de men det är autismen som är största problemet.

Vi har fått utredning på bup och har kontakt med hab men de kan inte göra så mkt. Äldsta har fått beteendeterapi men det har inte gett så mkt.

Ja du har nog helt rätt i att jag skulle behöva terapi själv, få hjälp att se nya perspektiv när allt känns så mörkt. Men hur vågar man och hur gör man? Ringer man vc? Kurator eller psykolog?

Är rädd för att vi blivit orosanmälda en gång pga någon tyckte barnen betedde sig konstigt och att vi inte klarade av dem. Jag berättade om deras dolda funktionshinder och det lades ner pga att det var bara en anmälan. Så är orolig att terapeuten anmäler och att de tar barnen. Det skulle vara fruktansvärt traumatiskt för dem, jag (vi) är ju deras enda trygghet och jag tar bra hand om dem.

Svarar mer sedan, måste ta hand om barnen.

Jag tycker du främst låter väldigt sliten och utarbetad. Då är det svårt att orka ta beslut och kanske ännu svårare att finna rätta utvägar. 

Har ni avlastning på något sätt för barnen?

Det är oerhört sårbart att allt hänger på dig!

För gammal för att skilja dig? Knappast! Elsie Johansson var 75+.

Det låter som du har en enormt jobbig och komplex hemsituation både vad gäller barn och man och jag förstår verkligen att du famlar efter utvägar. Men vad är verkliga lösningar i det här läget och vad är mer dagdrömmar? 

Om din mans funktionshinder inverkar så negativt på hans föräldraförmåga, kan han efterfråga stöd för egen del? 

Du kanske mår så här och ser tärd ut för ATT du är gift?

Aldrig tänkt på att din egen livssituation gjort dig såhär?

Vi hade det jobbigt under småbarnsåren och de tidiga tonåren när sedan trycket från allt det praktiska runt familjen lättade så såg vi varandra på ett annat sätt. Så här i efterhand inser vi att vi skulle sett till att få hjälp i vardagen för att få det hela att fungera även för oss vuxna. Nu prioriterade vi barnen i alla lägen, det var nog inte alltid det bästa varken för dem eller för oss.

Det som hjälpte var att vi orkade hela vägen, bet ihop som våra föräldrar kallade det. Det var något vi båda lärt oss att det var så man klarade av svåra saker. Inge det rätta för alla alltid. Men för oss var det rätt. 

Vi kom ut på andra sidan helt enkelt.

Ur ett annat perspektiv.. Jag har själv barn med diagnoser och precis som hos dig var dom i princip tejpad på mig.

Men jag lärde mig den hårda vägen att det var pga MIG de var så rabiata att lämna ifrån sig. De var FÖR präglade av mig och vår inrutade tillvaro.

Jag fick fysiska stressymptom och utmattningsdepression av det tuffa livet. Jag hamnade på sjukhus och varken kunde eller fick ta hand om barnen. Min man klarade inte av barnen och han satte sig med barnen i väntrummet på barnhabiliteringen och storgrät. Han gick inte därifrån förrän nån tog över barnen och ansvaret.

Efter några månader med barnen i jourhem och några månader med turer i domstol fick vi rätt att ha assistans till barnen och nu är de mycket enklare att hantera och jag kan vara mamma som jag ska vara och inte deras övervakare. De har rivit några hem längs med vägen och vi har gjort oss osams med socialtjänsten men äntligen får barnen rätt hjälp och jag kan bli frisk igen.

Min man och jag skilde oss under tiden, han är min bästa vän och vi står enad som föräldrar men han valde att lämna mig då jag inte på flera år kunnat ge honom den hustru han längtat efter, pga barnen.

Och nu när barnen inte är hos mig på heltid ser jag hopp om att finna nån så småningom som jag kan få vara vuxen kvinna med igen, få känna sex och åtrå och äntligen få vara jag och inte mamma. Jag är 42.

När jag skilde mig så flyttade jag med min funktionshindrade son till en lägenhet. Han har Autism och grav utvecklingsstörning. Det gick jätte bra. Flyttade två gånger till med honom. Sedan blev han så stor så provade jag ha assistenter hemma och det funkade utmärkt. Till slut ville jag bo själv när han var 20år. Och han fick flytta till eget.

Men förstår när dina barn är så små så behöver de dig. Men det hindrar inte någon skilsmässa. Flytta till en lägenhet där du och dina döttrar kan trivas. Det finns avlastningshem för barn med särskilda behov. Man får acceptera att de kan skrika i avlastningshemmet. Du behöver vila och tänka på dig själv också.

Min son skrek hela natten på avlastningshemmet ibland men de ha natt personal så det är lugnt. Lång inskolning och vana personal hjälper ibland inte. Det får man acceptera. En dag orkar man bara inte och behöver avlastning iallafall.

De byggde en special säng för bara min son och han fick ha i rummet de tavlor han kände sig trygg med och fick lyssna på den musiken han var van vid. Så avlastningshem kan göra det riktigt bra för barnet. Det bästa möjliga.