Anonym (Man43) skrev 2018-08-03 20:18:18 följande:
Vi gick isär när barnen var 2, 6 och 8. De två äldre gick bra att resonera med, de tog det bra. Lillan förstod såklart mindre, men även för henne gick det bra. De är alla trygga, lyckliga individer.
Idag är de två äldsta barnen 12 och 14. Och av följande skäl hade jag inte (!) velat vänta ända tills idag:
1) Tonårstrots och dito -reaktioner kan vara lååångt svårare att hantera.
Och, kanske viktigast:
2) Jag hade inte velat utsätta mina barn för en uppväxt i ett hem med olyckliga föräldrar. D e n bilden av relationer ska inget barn behöva få med sig in i vuxelivet.
Eller hur?
Tack för ditt svar! Givande att få ta del av lite olika synvinklar på det. Måste kännas väldigt fint att se att dina barn är trygga och lyckliga. :)
Har läst och funderat mycket över detta, när det vore bäst ur barnens perspektiv, även om det såklart inte finns någon "rätt" eller "perfekt" tidpunkt. Det viktigaste är väl att se till att det inte är massor av andra förändringar i barnens liv just då, i skolan tex.
Min yngsta är också 2, som din var då, och jag har ju lite dåligt samvete över att hen är så liten och man nu funderar på att separera. Har även lite äldre barn, och samtidigt tror jag att tonåren kan vara känsligt läge också... och barnen färgas ju som du säger av uppväxtmiljön.
En del forskning visar att det är bättre att vänta tills barnen är större, medan många skilsmässobarn vars föräldrar hållt ihop för deras skull tills tonåren eller äldre vittnar om att de antingen känt av det hela tiden, eller att de nästan känt sig lurade när föräldrarna sedan väl gick isär... liksom pålurade hela uppväxten att allt var bra.
Så det finns en del olika aspekter på det...
