Min dotter (12 år) "får" inte vara ifred för kompisen

Tack för svar Fjäril kär.

Jag tröttnade igår och sa ifrån. Jag hoppas och tror att det gick hem. I annat fall så tror jag att det du säger, med att prata med mamman i första hand och sista hand ta bort från sociala medier, låter som en bra plan. 

Det har varit många turer och samtal med skolan för det är stökigt runt den här tjejen i skolan. Vår dotter brukar bli tillfrågad vad som egentligen hänt, för jag tolkar det som att de inte litar på den andra tjejen. Jag tror att det suger ur energin ur min dotter, att vara vän och sedan sitta och "tjalla" på sin kompis- fast att det är tjejen själv som fixar stöket. Det finns så mycket mer att önska från läraren i dotterns klass. Det är ofta förnekelse. Vi har tagit upp andra problem som skolan ansåg inte var problem, men som någon vecka efteråt skickades mejl om från skolan att det var ett problem på skolan som de bad föräldrarna om hjälp med. Men givetvis ska vi fortsätta att stå upp för dottern.

Det där med samspel är inte så lätt. Någon behöver förklara för både den andra tjejen, din tjej och den andra mamman att man har rätt att vara ifred ibland, och att det är jobbigt med tjat.

Tack för svar Missen.

Jag har pratat med min dotter om att hon väljer vem hon vill leka med och att jag står bakom henne oavsett vad. Det verkar som om hon vill vara med den här tjejen, men vill trappa ned på intensiteten. Vår dotter tycker om att vara själv ibland och hon tycker om att göra aktiviteter med oss som familj. Jag tror också att det är en del i att den här tjejen hänger så mycket på vår dotter. Förutom att det är hennes enda kompis, så har de inte samma familjesituation att göra saker tillsammans. Tjejen är mycket själv hemma. Men det är ju något som familjen måste lösa själva. Det är inte min dotters problem.

Tack för svar Fennyxx.

Nej, visst är det svårt. Jag tror att det är ännu svårare med ADHD, då jag har förstått det som att man inte har samma förmåga att förstå subtila signaler eller ser hur andra känner och ser på saker som sker. Jag har en magkänsla av att mamman också har samma problematik. 

Jag förklarade situationen för den här tjejen igår via sociala medier, när jag tröttnade på alla meddelanden. Det hade varit så mycket lättare om det inte var lögner i så mycket som sägs. Hon visade tydligt att hon inte var intresserad av att sluta skicka meddelanden till mig för att nå min dotter. Men även där kom det lögner i hennes argument. Det är ju det som gör det så svårt att argumentera emot. Hade hon bara inte förstått så hade vi kunnat nå en förståelse. Men lögner för att fortsätta får det att bara verka egoistiskt. Det finns bara ett egenintresse. Jag stod dock på mig och hoppas att det slutar nu. I annat fall kommer jag prata med hennes mamma och fungerar inte det får det bli blockering. 

Alltså, varken du eller dottern har nån anmälningsplikt mot den här tjejen. Nej är nej och du har ingen skyldighet att svara på varför.

Ska flickorna umgås behöver det vara tydlighet på NÄR det ska vara och HUR. "på fredag kl 10 åker vi och badar och äter glass tillsammans och du får leka hemma hos oss"

Bestäm klart och tydligt, inget krångel. Bara raka besked.

Extra viktigt att vara rak eftersom diagnosen kräver det. Missförstånd och hittepå dyker upp när hon inte får några svar och ingen liksom heller vill prata med henne.

Därför viktigt att begränsa hennes kontakt med er för det förvirrar bara att läsa och se uppdateringar som hon inte får vara med på och inte kan förstå att hon inte är välkommen på. Så ta bort henne från sociala medier.

Tack för svar Fjäril kär.

Nej, vi har ingen anmälningsplikt gentemot någon. Det är sant.

Fast nu tror jag inte att jag var tydlig. Den här tjejen ljuger oavsett vad, om det mesta. I skolan, för föräldrarna, för oss, för sina vänner. Jag ger henne raka svar när hon kontaktat mig. Just nu har vi semester och planerar inte en vecka framåt. Är det fint väder åker vi iväg en sväng, är det dåligt gör vi något annat.  Jag lägger inte upp saker på sociala medier om vad vi gör, och även om jag skulle göra det så vet jag inte om hon skulle reagera på det. Det är bara spekulation. 

Anledningen till att min dotter inte vill svara är för att den här tjejen inte kan ta ett nej. Hon hade ringt idag 5 ggr och jag bad min dotter att skicka ett sms och fråga vad hon vill. Då svarade tjejen med att min dotter skulle ringa. Min dotter svarade att hon var trött och inte orkade prata. Då kom det en serie med meddelanden. Först en utskällning och skuldbeläggning. Jag sa att min dotter inte skulle svara på det. Då kom det en ursäkt följt med att hon behövde prata av sig om en sak som var jobbig. Min dotter sa till mig att det som skrevs inte stämde för hon hade sett smsbilder på motsatsen. Efter detta kom en serie om hur dåligt livet var. Så efter en serie med sms inget konkret svar på vad hon ville, utan mer skuldbeläggande på min dotter. Min dotter vill vara en vän, inte en terapeut. Samtidigt måste hon kunna säga att hon inte vill umgås utan en bok av meddelanden av olika känsloyttringar. Jag överväger att ringa hennes mamma och säga som vi upplever det hela. 

ADHD är ärftligt. Det är alltså inte omöjligt att även mamman har samma diagnos. Kanske kan vara något att fundera över i kontakten med familjen.

Tack för ditt svar Mea.

Jag har läst det med att det är ärftligt. Och jag misstänker att det är så i detta fall.  För mamman ser verkligen inte hela bilden. Jag kan förstå delen med att man vill sitt eget barns bästa och tror på det den säger. Men här är det så komplicerat... Det finns liksom inte så många nyanser. Om hennes barn gör någon illa så är det ju den andres fel. Så kan det vara ibland, men detta är konstant. 

Jag har sagt till min dotter att hon bara ska svara "jag vill inte", "jag kan inte" etc när tjejen har hört av sig om hon inte vill/kan leka. Så får vi ta det där ifrån sedan. 

Jag tror inte att vi vinner så mycket på en dialog här vilket är synd. Tjejen har ju möjlighet att lära sig av detta...

Tack för input Nandez!

Jag tror att det faktiskt är en väg att gå. Jag har sagt till min dotter att hon inte har några skyldigheter och kort och gott bara svarar att hon inte vill eller kan om tjejen hör av sig. Blir hon sur så kan hon bara strunta i att svara. Jag har sagt att hon förtjänar en vän som är så mycket bättre än det här. Hon verkade lättad och glad över stöd. 

Tack för din åsikt!

Jag hade gett min dotter tillåtelse att skylla på mig om hon inte vill eller orkar vara med kompisen. Mamma sa att jag inte får leka. Vi ska göra någon familjegrej. Gör det lätt för din dotter att sätta gränser och backa upp henne med dem så att de när de är tillsammans är det för att båda vill.
 
Prata lite med din dotter om vad ADHD är och vad som kan vara svårare för kompisen. Inte för att hon ska behöva acceptera att bli behandlad dåligt, men för att hon ska kunna förstå att vissa saker inte är personliga eller gjorda med ont uppsåt. Vi har alla våra egna skavanker och unika begränsningar och talanger. Lite mer förståelse kan underlätta.

När de leker ihop, se om du kan styra in dem på aktiviteter som de brukar leka fint med. Kanske de kan baka, hoppa på studsmattan eller cykla en sväng. Håll det kort och skicka hem kompisen eller hämta hem dottern efter ett par timmar. På så sätt blir det inte överväldigande för din dotter.