Hur överlever man utan barnen?

Jag träffar aldrig mina barn på deras pappa vecka.Det känns sorgligt och tycker synd om mina barn att det får ha sin Mamma bara varannan vecka.

Fast har de det bra hos pappan då? Eller varför är det synd att de inte träffar dig den veckan? 

Om barnen har det bra på båda ställena så går det liksom ingen nöd på dem (läs senaste forskningen om du inte tror på det). Är det inte mer att du tycker synd om dig själv för att du saknar barnen? 

Barnen utrycker saknad ibland,ban har lätt att anpassa sig,men de har rätt att sakna din mamma enligt mig.Själv klarar jag mig bra mina barnfria veckor och behöver egen tid.En vecka kan kännas för lång tid utan barnen,men bättre att acceptera det tidigt och ha ett eget rikt liv.

Jag saknade inte barnet så mycket, men det gick bara ett par dagar mellan att vi träffades (korta byten). Jag tyckte det var skönt att kunna vara jag, att se på TV om jag ville utan att någon tjatade, gå ut med kompisar, leva på micromat...

Jag kände mig väldigt instängd i vårt förhållande då exet aldrig lagade mat, aldrig åt middag med oss, aldrig ville göra något som familj, inte tillät att jag bjöd hem folk, inte gick med på att hämta vissa dagar så att jag kunde jobba heltid mm mm mm så jag hade ett extremt stort behov av JAG-tid när jag väl flyttade.
Efter 11 månader fick jag dock ett barn till (på egen hand), så jag vet ju inte om jag skulle ha börjat sakna efter ett tag.

Det är klart att de saknar dig, precis som de saknar sin pappa när de är hos dig.

Vi har fortfarande 2+2+3 schema för vår 10-åring för att han tycker det blir för långt emallan annars.

Det kanske kan vara något att testa för dina barn om de tycker saknaden är jobbig?

En mamma som har sina barn heltid sa att jag skaffade inte barn för att inte få vara med dom.

Jag saknade inte barnet så mycket, men det gick bara ett par dagar mellan att vi träffades (korta byten). Jag tyckte det var skönt att kunna vara jag, att se på TV om jag ville utan att någon tjatade, gå ut med kompisar, leva på micromat...

Jag kände mig väldigt instängd i vårt förhållande då exet aldrig lagade mat, aldrig åt middag med oss, aldrig ville göra något som familj, inte tillät att jag bjöd hem folk, inte gick med på att hämta vissa dagar så att jag kunde jobba heltid mm mm mm så jag hade ett extremt stort behov av JAG-tid när jag väl flyttade.
Efter 11 månader fick jag dock ett barn till (på egen hand), så jag vet ju inte om jag skulle ha börjat sakna efter ett tag.

Jag klarade det inte så bra, så mycket tid att fylla med något..

Efter nästan ett år som separerad köpte jag en häst som är min passion förutom barnen. All tid som jag inte har barnen hänger jag i stallet. Mitt sätt att hantera tomheten..

Finns det något du brinner för kanske?

Följer...

Har haft barnen på heltid alltid och ska nu börja fasa in den yngsta till vv vilket känns jättejobbigt. Och ev även den äldsta sedan (olika pappor). Ingen aning om vem jag är utan dem heller...

Har fått en depression som jag ska gå i gruppbehandling för så jag hoppas det hjälper. Det hade nog varit jättebra att träffa någon i samma situation där och kunna följas åt. Men jag tror också det hjälper att skriva och dela med sig här. Har dock försökt innan men fick bara massa arga meddelanden om att jag skulle tycka att jag har mer rätt till barnen än papporna vilket jag givetvis inte tycker. Men man kan ju sakna dem och må dåligt och vara orolig för hur det kommer att bli ändå.

Beror kanske på barnens ålder? Mina barn vara 11-12 när vi skilde oss. Har egentligen aldrig känt så som du beskriver, mycket för att jag visste att allt var bra hos deras pappa och vi har hela tiden haft bra kommunikation. Vi bodde 5 min från varann så om det var nåt, var det inga problem för barnen att springa över eller för oss vuxna att göra detsamma. 
Det är klart att det är en omställning och det var de första veckorna ganska tufft att fylla all tid (hade semester just då) men det handlade snarare om ovanan att plötsligt vara helt ensam hemma. Jag tror det är oerhört viktigt att man skiljer på sin egen individ och sina barn. Många verkar se sig och barnen "som ett", speciellt när de är små men det får man nog jobba lite på tror jag, annars kan det bli väldigt jobbigt under lång tid

Jag har förståelse för att skilda som oroar sig över hur barnen har det när de är hos den andra föräldern, och det kanske inte är så bra kontakt mellan de vuxna, kanske mer känner som TS beskriver -men det bottnar i oron egentligen. 

Sen kan det säkert handla om väldigt olika saker i olika fall - självkänsla, otrygghet osv. Då kanske man hänfaller till att man önskar allt bara var som man varit van vid förut, och tänka att man skulle önska att barnen var hos en hela tiden, men som sagt, man behöver distansera sig lite då - titta på sig själv utifrån, skilja på sig själv och barnen.

I början kändes det mest så. Men njuter verkligen av min ensamtid, och vi har kortare perioder då vi byter. Tycker jag har det ganska bra faktiskt som kan ägna mig åt mig själv, sen när barnet kommer är hen i fokus! Roligare att ses då när man saknat lite. Innan när det var 24 /7 kände jag mig lite kvävd ibland.

En sak jag gjorde i början då saknaden var värst var att plocka undan alla leksaker mm runt om i lägenheten och lägga dem i barnens rum och stänga dörren. Då var det inte lika uppenbart att något saknades här hemma. Sen har det blivit en gemsam rutin med barnen för jag har numera städning på bytesdagen så vi plockar alltid undan kvällen innan.

Jag saknar dem fortfarande, det är sex år sedan skillsmässan, men sällan på ett plågsamt sätt. Försöker i stället se fram emot när de kommer hem igen.

8 år sedan jag skiljde mig från barnens pappa och nej, man vänjer sig aldrig. Men man accepterar, om inte annat för barnens skull.

Jag försöker aktivera mig mycket när jag inte har barnen hos mig. Tränar mycket, träffar vänner, går en kurs, går på dejt. De första åren satt jag och längtade mycket, men det är varken bra för mig eller för barnen som då hamnar i någon slags skuldsits. De vill ju att den andra föräldern ska må bra och det gör man ju inte om man bara sitter och väntar på att de ska komma tillbaka. Så hitta på aktiviteter du tycker är roliga, prova nya saker, berika ditt liv på något annat sätt än via barnen.

Vi separerade för ca 1,5 månad sedan, så det hela är ganska nytt för alla inblandade. På det stora hela har allt gått lugnt till och så smärtfritt det kan gå under dom omständigheter som är. Barnen tar det bra, verkar inte lida speciellt mkt. Vi har barnen varannan vecka och jag tycker att det är så sjukt jobbigt att vara ifrån dom. Nu bor vi nära varandra så jag träffar barnen flera gånger även när det är pappa-vecka. Jag vet att dom har det bra även där och jag skulle aldrig få för mig att försöka ta varken barnen från pappan eller pappan från barnen. Men hela kroppen skriker att det är fel fel fel att inte alltid ha barnen i närheten. Hur gör ni andra när ni är barnfria (vilket är ett konstigt ord, man är väl som förälder aldrig fri från sina barn)? Hur överlever man? Vänjer man sig någonsin?

Barn har ju två föräldrar av en anledning. Skulle du verkligen klara av att umgås med dina barn dygnet runt i all evighet utan något som helst vuxensällskap?