Separation utan att sonen känner sig sviken av mig

Ni får vänja in pappan långsamt. Först bor han med dig 100% av tiden och träffar pappan över dagen då och då. Sedan sova över en natt och när det funkar kan ni utöka. Så tänker jag.

Men du väljer ju faktiskt bort honom när du väljer bort din man. De flesta barn klarar dock av separationer fint trots att det är jobbigt för dem. Och du lär honom hur man kan leva - genom att inte utplåna sig själv utan att prioritera sig själv med.

Pappan är ingen främling och pojken är fem år. Tror han klarar av att vara hos pappan åtminstone en natt redan från början.

Det är pappan som vill att jag flyttar.

Nej han är ingen främling och sonen älskar honom.

Men han har ändå varit så frånvarande. Och valt att åka på olika aktiviteter när han väl varit hemma. Jag har funnits där och tröstat och förklarat.

Men ni behöver ju inte köra varannan vecka från början. Frågan är väl om pappan ens vill ha varannan vecka om han inte är en aktiv förälder. Vad säger han själv?

Får man fråga varför ni ska separera? Jag förstår det som att det är din man som vill separera och att du ska flytta därifrån.

Det är alltid bra att vända sig till familjerådgivningen i kommunen. Även om man känner att man är fast besluten att separera så kan de hjälpa en att omvärdera beslutet. Och om ni nu skulle separera så kan de vara behjälpliga med alla frågor runt omkring.

En separation är traumatiskt för alla, mest för barnet. Det kommer troligen påverka barnet hela livet. Särskilt om det är högkänsligt som du skriver.

Ta den hjälp ni kan få. Ni alla kan behöva det!

Tala för dig själv,det är ingen sanning.

Tack för svar. Nej, jag hoppas han kan vara flexibel med det.

Men han tänker mer än mig på vad andra tycker och hur det borde vara. Hur vänner som separerat har gjort och sådär.

Han tycker att jag har fått så mycket tid med sonen, så nu är det liksom hans tur.

 

Det finns inte mycket värme mellan oss kvar, det har kommit till förakt och elaka kommentarer. Inga högljudda bråk, men isande tystnad och kyla.
Vi har inte ens gett varandra en kram det senaste året, inte ens vid födelsedagar et.c

Han tycker vi är för olika osv.

Jag förstår att din fråga är i all välmening.
Varför jag gör detta nu är just för vår sons skull. Han ska inte behöva känna av denna stämning. Han ska inte behöva försöka få oss att sitta bredvid varandra, krama varandra, tussa ihop oss som han gör nu.
Bli ledsen när pappa åker för att han inte vill vara hemma. Då är det bättre han har pappa när han verkligen har honom så att säga.

Är medveten om det traumatiska, därför försöker jag i en så svår situation som det här är, försöka göra det så skonsamt jag bara kan.

Han kan säkert be om att få jobba på hemmaplan.
Det skulle vara bra, men innebära längre dagar på förskolan.
Jag jobbar halvtid och är resten sjukskriven ett tag framöver.

Det var bra förslag, det hoppas jag verkligen att vi ska kunna göra.
Det vill jag. Får hoppas det blir lättare för honom att vistas i samma rum som mig bara.
Tack

Ok då förstår jag. Det låter inte som en lätt situation. Att inte ens ha kramats på ett år skapar distanser som blir svåra att överbrygga.

Vad är pappans inställning till det hela? Hur ofta vill/kan han träffa sin son?

Samtidigt som man vill lösa det på ett visst sätt så finns det också lagar och rättspraxis att förhålla sig till. Om ni inte är överens kan det resultera i utdragna rättstvister. Det viktigaste är alltså att ni pratar igenom allt tillsammans och är på samma bana. Annars är risken stor för att det blir pannkaka.

Om ni har svårigheter med kommunikationen, som det verkar av ditt svar, så är fortfarande min rekommendation att hjälp av familjerådgivningen i kommunen.

Verkligen, milslånga.

Han är med på att vi ska skynda långsamt, men vi har inte bestämt några detaljer.
Har inte riktigt vågat säga exakt vad jag skulle vilja. Är rädd för att jag startar någon slags maktkamp då, rättvisefördelning. Att han ska ta det som att jag vill bestämma, vilket han tycker att jag jämt gjort. Är rädd för svaren. En konflikt/rättstvist är det absolut sista jag vill ha. Han också tror jag.
Jag har insett att jag gjort fel. Jag har tänkt att det är bra att jag visar att jag alltid finns där. Men jag har nog pillat för mycket i deras relation, lagt mig i där jag borde låta vara.
Det är svårt när det blir konflikter dem emellan som jag vet lätt kan undvikas.
Vi är såklart olika där med, med uppfostringsmetoder.

Ja, vi har väldigt svårt med kommunikationen.

Tack för råd.