Hej på er!
Är det någon som har erfarenhet och/eller tankar om att bo kvar väldigt nära varandra efter en skilsmässa med barn med i bilden, som ni vill dela med er av? Vi funderar på detta alternativ och väger för- och nackdelar. I vårt fall skulle det innebära på samma gård fast i olika bostäder, och där vi skulle ses varje dag. Både underlättande och utmanande samarbetsmässigt!
Tar gärna emot er input som kanske kan hjälpa till!
Har dubbel erfarenhet kan man säga. När mina föräldrar skilde sig bodde de just så efteråt: lägenhet på samma gård. Det var toppen tyckte jag. Samma kompisar på nära håll och nära till båda föräldrarna, även om de inte umgicks.
När jag och barnens pappa separerade flyttade jag kängre bort på samma gata och det har funkat fint i tio år. Vi har särboförhållande båda två. Nu är barnen större och går själva och hämtar saker de glömt, perfekt haha.
Har dubbel erfarenhet kan man säga. När mina föräldrar skilde sig bodde de just så efteråt: lägenhet på samma gård. Det var toppen tyckte jag. Samma kompisar på nära håll och nära till båda föräldrarna, även om de inte umgicks.
När jag och barnens pappa separerade flyttade jag kängre bort på samma gata och det har funkat fint i tio år. Vi har särboförhållande båda två. Nu är barnen större och går själva och hämtar saker de glömt, perfekt haha.
Har dubbel erfarenhet kan man säga. När mina föräldrar skilde sig bodde de just så efteråt: lägenhet på samma gård. Det var toppen tyckte jag. Samma kompisar på nära håll och nära till båda föräldrarna, även om de inte umgicks.
När jag och barnens pappa separerade flyttade jag kängre bort på samma gata och det har funkat fint i tio år. Vi har särboförhållande båda två. Nu är barnen större och går själva och hämtar saker de glömt, perfekt haha.
Tack för att du delar med dig av dina dubbla erfarenheter. Låter ju som att det varit positivt för dig o övriga inblandade, den här lösningen. Skönt också att läsa att det kan fungera med särboskap i er sits. I nuläget är jag fortfarande inne i "jag kommer aaaaaldrig träffa nån ny-tänket", men klart det vore fint att känna lite hopp ändå. 
Jag och barnens pappa bor i varsin lägenhet men jag ville från början inte kunna se över till varandra så jag flyttade och nu har vi ett bostadshus emellan. Det funkar alldeles utmärkt för oss men skulle det finnas minsta svartsjukekänslor/osämja oss emellan så skulle det inte fungera eftersom vi träffas/går förbi varandras lägenheter då och då.
Vi tänkte mest att det är smidigt för kidsen att kunna springa emellan när de blir äldre och det är även smidigt för oss tex om jag behöver underskrifter eller någon av oss vill låna lite kaffe, vabba tillsamman/ta barnen korta stunder vid behov etc. Och vi båda bor nära till skolan så de kan gå dit/hit själva.
Så jag tycker bara det är positivt, han har en ny sambo och jag dejtar då och då men det är inget som stör någon av oss alls för vi har inga såna känslor för varandra längre.
Hej på er!
Är det någon som har erfarenhet och/eller tankar om att bo kvar väldigt nära varandra efter en skilsmässa med barn med i bilden, som ni vill dela med er av? Vi funderar på detta alternativ och väger för- och nackdelar. I vårt fall skulle det innebära på samma gård fast i olika bostäder, och där vi skulle ses varje dag. Både underlättande och utmanande samarbetsmässigt!
Tar gärna emot er input som kanske kan hjälpa till!
Jag och mitt ex bodde på samma område efter att vi gick isär. Max fem minuters gångväg med pick och pack och barn när barnet bytte vecka. Väldigt smidigt måste jag säga. Nu var vår separation helt vänskaplig så vi har inte haft några som helst konflikter sen vi gick isär, nu har det gått snart åtta år och vi drar fortfarande åt samma håll och hjälps åt med saker och inköp som gäller vårt barn.
Mitt ex flyttade men fortfarande inom tio minuters promenadavstånd. Jag är numera sambo och har flyttat inom samma område. Att bo nära varandra om man ska ha växelvis boende är smidigast för alla parter, men man vill nog inte bo så nära att man kan titta in i varandras lägenheter. Vi hade inga problem med att barnet sprang emellan hur hon ville, men hon var bara fem när vi flyttade isär. Numera kan hon ju gå och hämta nåt hon glömt på respektive ställe, men annars är hon hos den förälder hon "ska" vara hos varannan vecka.
Jag och barnens pappa bor i varsin lägenhet men jag ville från början inte kunna se över till varandra så jag flyttade och nu har vi ett bostadshus emellan. Det funkar alldeles utmärkt för oss men skulle det finnas minsta svartsjukekänslor/osämja oss emellan så skulle det inte fungera eftersom vi träffas/går förbi varandras lägenheter då och då.
Vi tänkte mest att det är smidigt för kidsen att kunna springa emellan när de blir äldre och det är även smidigt för oss tex om jag behöver underskrifter eller någon av oss vill låna lite kaffe, vabba tillsamman/ta barnen korta stunder vid behov etc. Och vi båda bor nära till skolan så de kan gå dit/hit själva.
Så jag tycker bara det är positivt, han har en ny sambo och jag dejtar då och då men det är inget som stör någon av oss alls för vi har inga såna känslor för varandra längre.
Jag är uppvuxen så. Mina föräldrar bodde på varsin sida om en stor gård. För mig som barn var det toppen, jag hade fri tillgång till båda och nära till hands om det var något. För mina föräldrar fungerade det nog också bra. De levde sina egna liv och var inte hemma hos varann mer än vid överlämning eller liknande. Men de var också känslomässig färdiga med varandra.
Jag och mitt ex bodde på samma område efter att vi gick isär. Max fem minuters gångväg med pick och pack och barn när barnet bytte vecka. Väldigt smidigt måste jag säga. Nu var vår separation helt vänskaplig så vi har inte haft några som helst konflikter sen vi gick isär, nu har det gått snart åtta år och vi drar fortfarande åt samma håll och hjälps åt med saker och inköp som gäller vårt barn.
Mitt ex flyttade men fortfarande inom tio minuters promenadavstånd. Jag är numera sambo och har flyttat inom samma område. Att bo nära varandra om man ska ha växelvis boende är smidigast för alla parter, men man vill nog inte bo så nära att man kan titta in i varandras lägenheter. Vi hade inga problem med att barnet sprang emellan hur hon ville, men hon var bara fem när vi flyttade isär. Numera kan hon ju gå och hämta nåt hon glömt på respektive ställe, men annars är hon hos den förälder hon "ska" vara hos varannan vecka.
Vi bor nära varandra jag och mitt ex samt yngstas mamma. Exet bor 10 minuter prommenad bort, men det tar bara 10 minuter för att det är uppförsbacke halva vägen och en del av den uppförsbaken är importerad direkt från helvetet.
Det har gått jättebra i alla år men vi har en lite annorlunda historia så jag vet inte om det egentligen gills.
Vi bor nära varandra jag och mitt ex samt yngstas mamma. Exet bor 10 minuter prommenad bort, men det tar bara 10 minuter för att det är uppförsbacke halva vägen och en del av den uppförsbaken är importerad direkt från helvetet.
Det har gått jättebra i alla år men vi har en lite annorlunda historia så jag vet inte om det egentligen gills.
Bor en gata ifrån mitt ex och det har både för och nackdelar. Fördelarna är att barnen har nära till oss båda och enkelt kan ta sig till och från skolan från båda sina hem. Samt att de har alla sina vänner samlad på en plats. Nackdelen är att exet är en svartsjuk stalker som har stenkoll på om jag är hemma/borta och att han ibland tittar in med saker han "glömt" att lämna vid umgängesbyte.
Nu sedan jag träffade en ny man har han blivit än värre. Är dock inte farlig (tror jag) även om jag alltid tittar över axeln en gång extra när jag är ute. Han dyker upp som gubben i lådan ibland och vägrar acceptera att jag har gått vidare. Han kommer att flytta härifrån om några månader och kan inte påstå att jag kommer att sakna honom..
Kommer man överens och har ett gott samarbete är fördelarna med att bo nära varandra i regel större än nackdelarna. I vårt fall fungerar det inte alls i nuläget.