När man är klar med sin terapi med teraputen men har skickats över till psykiatrin
Hej!
Jag vill börja med att jag är fullt medveten över att det är kanske lite löjligt över hur jag känner, men jag kan inte rå för det.
Idag fick jag bekräftat att jag är klar med min terapeut. Jag tycker om personen oerhörd mycket. Klok och så ödmjuk. Sådan go människa som bryr sig om andra människor. Det känns så sällan att man träffar sådan folk nuförtiden.
Nej, jag har varken blivit kär eller förälskad i människan. Kanske någorlunda attraktion, ja. Men det är inte därför jag känner sorgsenhet att skiljas åt.
Det är liksom känslan av att jag på något sätt gjort bort mig och personen bara vill skicka över mig till någon annan. För att personen tyckt att jag har varit påfrestande eller obehaglig.
Det är nästan som om att ha blivit dumpad eller att man är otillräcklig. Eller som sagt, att jag har varit påfrestande och att personen bara vill bli av med mig.
Förmodligen kommer jag få frågor om jag själv känner att terapin är färdig. Jag kan svara att det är både ja och nej. Jag har mer positiva känslor. Men fortfarande finns några små ''smulor'' kvar känner jag.
Jag kanske är så löjligt som det bara går. Men jag tycker så mycket om människan. Och inte för att jag är attraherad av människan. Utan det är bara att personen är så ödmjuk och verkar brinna för andra människors mående, så de mår så bra som möjligt. Jag blir glad över sådant.
Personen har till och med hört av sig via telefon under terapeutens semester över hur jag mår och har det. Och sedan skickade ett SMS en påminnelse om någonting jag skulle göra under personens semester. Jag tyckte det var gulligt och blev glad. Inte för att personen hade fokus hos mig., utan jag blev glad över att personen är så ödmjuk och tänker på andra.
Detta är ingenting jag vågar ta upp med terapeuten så det är just därför som jag skapar tråden. Jag behöver stöd, men jag kan självfallet inte berätta för människan att jag känner mig dumpad och gjort någonting fel som personen vill bli av med mig. Det skulle ju misstolkas en hel del. Framförallt om jag säger att jag känner mig dumpad. Det är väl kanske inte exakta känslan av att ha blivit dumpad. Ligger kanske närmare åt det hållet av att gjort någonting fel. DET kanske inte är så, men själva känslan.
Och känslan av att skiljas åt, är så sorgset.
Skall jag köpa någonting? Dyker upp frågan i huvudet på mig. Självklart säger ena delen. Men den andra delen hindrar mig, eftersom jag vid ett tillfälle trodde jag skulle avsluta träffen med terapeuten. Och då köpte jag någonting, men sedan visade sig att jag skulle fortsätta.
Men denna gång är det verkligen bekräftat. Jag kommer känna mig elak som inte köper någonting och jag kommer känna mig fånig om jag ÅTERIGEN köper en paket chockad t.ex.
Men det centrala är att jag känner mig lite ledsen över alltihop.