Hjälp mig!- han vill att jag gör abort

Kära Trådstartaren

Jag vet att du älskar din kille, men i just den här situationen så måste jag säga (förlåt, men jag har svårt att se det på något annat sätt!) att han beter sig som en våldsman. Men hans våld är av en annan sort än medvetna slag.

För jag ska vara ärlig: Jag anser att hundra piskrapp är lindrigare än att göra en abort. Att tvinga en kvinna man har haft sex med att göra abort anser jag alltså vara värre än att piska henne med 100 piskrapp. 

Jag förstår att han har panik, jag förstår att han kanske inte kan se hur livet blir med ett barn, att han är nervös och rädd. Men ändå - det  han begär av dig för att lindra HANS ångest (!!!) är värre än att utdela 100 piskrapp.

Vad gör han för att lindra dina känslor? Vad gör han för att visa dig (som bär hans barn!) omtanke och ömhet i den här situationen? Gör han något alls, som man kan tänka sig att en person som älskar någon bör göra?

Hans beteende är ett enormt svek mot dig. Har du tänkt på det så? Som ett svek?

Och hur kan din man vara så förvånad? Det har ju hänt förr? Varför gör han så här? Förstår han inte vilken skada han gör? Vilken smärta han utdelar? 

Tar han ansvar för sina känslor i vanliga fall? 

När jag var 20 år blev jag oplanerat gravid. Pappan var också 20. han hade nyss fått jobb, jag hade inget. Han sa att han helst ville att jag skulle göra abort, men att jag fick välja.

Jag fick veta i efterhand att han haft dödsångest i flera månader på grund av min graviditet. Men han hade hållit det för sig själv. Han hade inte känt nån glädje i graviditeten över huvud taget men han hade hållit tyst. För min skull. 

Nu är resultatet av den graviditeten en 13 åring och jag och han är fortfarande ett par och vi har två barn till och vi älskar alla tre. Livet är så oförutsebart TS. Jag vet inte om jag har skrivit ett jättedåligt svar till dig nu... är så svårt att veta vad som är rätt att skriva. 

Men jag hoppas att du behåller. Jag ser ju att du vill det. Det du bär är alldeles för värdefullt för att slarvas bort på grund av att din kille har en ångest som högst troligt bara är tillfällig och som kommer lägga sig förr eller senare.

Kram! 

 

Hej! Tack för alla svar!

Här kommer en liten uppdatering..

Efter att jag knappt hört från honom på 3 dygn (bortsett från hans vädjande att jag "inte skulle göra detta" ) så svarade han äntligen i telefon och vi pratade i en timme eller så. Jag försökte förklara för honom och frågade om han skulle lämna oss. Han sa att om jag behåller kommer han inte lämna mig, men hur ska jag kunna lita på det! Jag litar inte på ett ord han säger, känner mig så sviken och överkörd. Skrämmer mig att barnet som växer i min mage inte kommer ha en pappa som vill känna eller prata med det när det ligger i magen, den tanken gör mig fruktansvärt ledsen. Inte nog med att man ska må fysiskt skit och ha ont här o var för att man är gravid, även psyket ska vara dåligt..kan inte fatta att han behandlat mig så här och fortsätter vara så kall och frånvarande.

Han kom hem igen igår efter nästan en vecka på flykt. Han gav mig ingen kram och sov inte i vår säng inatt. Nu ska jag snart till jobbet..känner mig så arg att han berövar mig det som ska kännas så fint och bra.

Flera har frågat om jag tänker behålla, och självklart ska jag det. Det här är en gåva och mitt lilla mirakel, så tänker jag välja att se på det.

Hej Rebbebecca,

Det är fint att du står på dig. Jag hoppas att din pojkvän snart förstår att han inte kan fortsätta behandla dig dåligt och att han börjar ta mer ansvar. Kram och Sköt om dig!!!

Han vill ja.Men vad vill du?50/50?.Han bestämmer förresten inte av din kropp även fast han råkade göra dig gravid.Hans fel ochså!

Då har jag en sak att säga: Grattis! Du är en mamma!  

Jag förstår att det är en sorg att han inte stöttar dig nu, så var det när jag väntade vårt första också, även fast jag bevarades från det din sambo utsätter dig för just nu i form av enorm egoism och känslomässig omognad. 

Alla är olika, men jag kan ärligt säga 13 år i efterhand att jag inte saknar min mans engagemang i graviditeten ett dugg! Och är osäker på om jag nånsin gjort. Men så var han ju som sagt smidigare också. Men visst märktes det ändå att han inte var glad. Han tog aldrig på magen och pratade aldrig med den, sånt där man sett att blivande pappor gör i filmer.

I alla fall. Stort grattis och heja dig och lillbebisen! 

Även om du nu gjort ditt beslut och kommer behålla barnet så vill jag bara ge ett annat perspektiv. 

Jag växte upp utan min biologiska pappa och fy vad jobbigt det har varit ibland. Min pappa bor utomlands och när jag var 6 år gammal så var det sista gången jag hörde från honom.
Saker som jag minns att jag tyckte var jobbigt som 8-12 åring var när kompisar pratade om vem de såg ut som. Jag kunde inte jämföra med någon förutom min mamma. Bara den lilla detaljen var jobbig eller att behöva förklara att jag inte hade en pappa.

När jag blev äldre gjorde det ont att istället se kompisar vars föräldrar som bodde ihop, såg ut att trivas tillsammans, att de hade hel syskon. Jag ville så gärna ha det dem hade. En bra relation med min pappa var (och är fortfarande) en dröm jag haft.

Jag säger inte att jag är traumatiserad eller hade en vidrig barndom bara för att jag växte upp utan min biologiska pappa. MEN jag svor för mig själv att inte utsätta mina egna barn för det som min mamma och pappa gjorde mot mig för jag har alltid gått runt och känt att något saknat i min barndom.

Mamma fick mig i samma ålder som du är nu och även om hon gjorde ett utmärkt jobb som mamma så hade jag önskat att hon fick mig som äldre och var gift med min pappa. Mycket hade varit annorlunda då.

Jag önskar självklart att din kille lugnar ner sig och lär sig acceptera rollen och kommer stanna men det låter inte 100% som att det kommer hålla hela vägen.

Ville mest dela med mig av ett annat perspektiv. Du säger att du självklart inte vill vara singel mamma, och det förstår jag för det vill nog ingen. Men att skaffa barn med en kille som nu inte ens sover i samma säng som dig pga att du vill behålla ger mig varningsklockor.      

Ser mest detta för barnets framtidsskulll. Så många skaffar barn av egoistiska , för DE vill ha det trots att de inte har en bra relation med sin partner etc vilket kommer sätta sår i barnet när de blir äldre. 

Hoppas innerligt att ditt barn åtminstone får en någorlunda fin relation till sin pappa då kanske han/hon inte behöver känna samma tomhet som jag fått växa upp med. 

Han kan självklart inte lovat att han ska stanna med dig. Om alla hans känslor tar slut och han inte vill träffa dig mer så vill väl inte du att han stannar kvar i självplågeri bara för att han lovat?

Att få barn ihop är påfrestande, jobbigt och livsomvälvande. Det krävs ett stark förhållande för att klara av sexbrist, extrem sömnbris, nolltid som par och ansträngd ekonomi ( föräldraledighet,vab m.m) Väldigt många par separerar under barnets första år. Även par som älskar varandra och där båda verkligen vill ha barn. Så tufft kan det vara att få barn. Din kille vill verkligen inte ha barn med dig, varken då eller nu. Det vet du. Han har haft tid att bearbeta tanken då dettahänt förut. Han är superkorkad som haft sex med dig iallafall med det kvittar för ditt beslut. Han kommer inte klara av att stanna och vara en pappa och partner. Det visar han tydligt nu.

Vill du ha ett barn själv så behåller du. Det kommer gå bra och när pappan blir äldre och får familj så kanske han vill vara varannanvecka-pappa.

Vill du ha kärnfamilj så gör du abort och väntar tills du träffar någon som älskar dig och vill ha barn med dig.

Gör det som känns bäst! Men fatta beslutet förnuftigt inte baserat på önsketänkande. Baserar du ditt val på hur du önskar att det ska vara så kommer din småbarnstid vara full av besvikelse och bitterhet.

Lycka till :)

Han kanske bara behöver vänja sig. Ta med honom till en kurator hos MVC.

Jag ser att ditt svar kommer från en omtänksam plats men du är väl medveten om att ifall din mamma hade aborterat dig så hade du dött innan du ens fått födas. Hade din mamma väntat till hon var gift så hade det varit dig, just dig, så som du är, som hon valt bort, i förmån för ett annat barn. Och så ville hon helt uppenbart inte göra.

Jag tänker att även fast du saknade din pappa så kanske du ändå är glad över din mammas beslut att värdesätta ditt liv högre än potentiellt bättre familjeförhållanden för ett annat barn?

Jag är själv uppvuxen i ett hem med mycket stök och alkohol. Jag blev själv bortvald av min pappa. Och jag älskar mitt liv ändå! Jag är väldigt tacksam över livet jag har tack vare bland annat honom. Och efter 19 år av att inte ha kontakt så har jag förlåtit honom och vi har fått upp kontakten igen. Så om din pappa lever, kanske det inte är för sent för kontakt, vem vet?

TS förlåt att jag kapade tråden men jag vill bara säga att även om pappan inte skärper sig (men det tror jag faktiskt han sannolikt kommer göra) så är det liv som du bär större än tillfälliga, föränderliga omständigheter :) 
Jag hoppas att er relation löser sig! Kram!

Kunde inte sagt det bättre själv.

Uppskattar så att ni tagit er tid att skriva svar till mig. Det här är min första tråd någonsin. Igår kväll började det vända, han sov med mig..

Idag så var jag på tidigt ultraljud, visar sig att det är ett missfall.

Jag känner mig helt förstörd. Jag har krigat som bara den för det här och så blev det inget, känner mig helt känslomässigt utpumpad. Men på en annan nivå är jag lättad. Han ville inte, och nu måste han inte. Jag vet inte vad som händer med våran relation nu och det har jag sagt till honom. Jag litar inte på honom. Det kommer krävas mycket från honom för att rädda oss. Han svek mig när det gällde.

Jag är så ledsen just nu, ville så gärna ha det här lilla barnet. Men +et är att nu är det här ett beslut jag kan fatta MED någon och inte bara själv...

Förstår att det är jättejobbigt för dig nu när du verkligen ville !

Men som du säger, han ville inte under några som helst omständigheter så frågan är om eran relation hade gått att rädda i vilket fall som helst.... Ja det går kanske inte att svara på här och nu men ni har uppenbara problem som vill så olika i barnfrågan. Hans beteende visar med all tydlighet att han inte är mogen de tärande psykiska påfrestningar och utmaningar för relationen som ett barn innebär. Det är inte utan anledning som många par, som annars har det bra, separerar i småbarnsstadiet.

Nu vet du att era ståndpunkter i barnfrågan inte går att förena och vad som väntar vid en oplanerad graviditet då ni nu varit igenom detta 2 gånger.

Parterapi kan kanske vara en idé om båda verkligen vill och är beredda att lägga ner mycket jobb, energi och känslor på att rädda förhållandet. Annars gör slut nu.

Ser vad du menar men hade jag blivit aborterad så hade jag inte ens varit medveten om det. Klart det är trevligt att jag idag lever men som sagt så hade jag velat ha det annorlunda än hur det blev. Men jo visst kontakta honom idag kan jag men ser det mest som en tragedi att han missat min barndom kan inte riktigt förlåta varken honom eller min mamma för det. 

Men vill inte ta över tråden men en helt annan diskussion. Önskar TS lycka till hur det än går och hoppas barnet får en någorlunda bra relation till sin pappa. 

Ber om ursäkt TS såg inte inlägget tills nu att graviditeten inte gått igenom. Hoppas du kan ta dig igenom detta och hitta en kille i framtiden som VILL ha barn med dig och blir LYCKLIG av att få reda på att han ska bli pappa. Kram