Måste skiljas men vill inte
Hej,
Man 41 år, gift sen 2011, två barn 2 och 5, en 14 åring sen tidigare förhållande som bor vv.
Vårt förhållande har chanserat in i ett rent vänskapsförhållande/partnerskapsavtal.
Med det menar jag att det finns noll och ingen romantik kvar. Vi har barnvakt, vi har egentid, vi går på dejter tillsammans, men sexuellt är det helt dött. Sker det så är det planerat sen tidigare och på hennes villkor, eller så ställer hon upp. Begär inte att hon ska ta initiativ, men att ständigt bli avvisad börjar tära på förhållandet.
Eller, nu har det egentligen gått över, jag har accepterat att min fru är bara en i mängden av alla kvinnor som inte vill ligga med mig, och det är inget jag kan ändra på, kemin finns inte där helt enkelt.
Men det sjuka är att min fru tycker att vi har det bra, hon är helt nöjd med vårt förhållande. Detta tror jag beror på att hon från början såg äktenskapet som något man bestämmer sig för, sen kör man på oberoende av känslor. Till viss del håller jag med henne om att man inte ska ge upp så fort det blir tufft om man har som avsikt att hänga ihop hela livet, men nu när livet börjar bli lite lättare igen och vi har lite tid tillsammans efter de tuffa bebisåren så visar det sig att attraktionen helt enkel inte finns kvar och det ändrar ju liksom spelreglerna.
Min syn på äktenskapet är att det i första hand är en romantisk relation mellan en man och en kvinna som känner kärlek och attraktion till varandra. Sen kan man naturligtvis inte gå omkring och vara nyförälskad hela tiden, det är orealistiskt. Men att man tänder på sin partner ser jag som en förutsättning för att man ska klara av att bo tillsammans och dela säng.
Men jag klänger mig fast vid varje gnutta hopp, tänker att det kanske blir bättre om en månad eller ett halvår, det kanske blir bättre bara jag är en bättre pappa och make, det kanske blir bättre om bara bla bla bla. Men innerst inne vet jag att jag kämpar mot omöjliga odds, kemin finns helt enkelt inte där.
Min stora sorg är att det här var min andra chans, nu var det med rätt kvinna, nu skulle allt gå bättre och barnen trots allt få växa upp med både mamma och pappa i ett fint hus. Vi skulle se dem växa upp tillsammans osv osv.
Oavsett vad som händer vet jag inte hur jag ska komma över den sorgen...