Jag var otrogen...

Hur hemskt det än är så är många otrogna och oftast finns en anledning när man inte är nöjd med det man har, man har inte vårdat sitt förhållande. NU mår DU dåligt, din sambo, och troligtvis barnen som inte har glada kärleksfulla föräldrar.

Tycker du ska hitta din styrka, beskylla dig inte bara för vad du gjort.

Separera och bli lycklig.

Ja, jag inser ju att det är jag som gjort fel här! Svek min sambo och svek mitt barn. Även om jag inte hade sex med den andre mannen blir ju inte saken bättre. Men jag blev förstjust i det att jag inte var tvungen att "tacka" honom med att ligga med honom utan jag dög som jag var...men som sagt har jag inte haft kontakt med honom, bröt upp och flyttade hem.

Min sambo har all rätt i världen att känna sig besviken, han har rätt att inte lita på mig. Han säger att han kommer att förlåta mig då han fått svar på sina frågor men problemet är att mina svar duger inte. Han vill ha datum, klockslag, svar på varför, vill läsa mina meddelanden...och vet ni, jag minns helt enkelt inte, vet inte varför, har raderat alla meddelanden. Allting är en stor grå röra i mitt huvud och glömmer bort redan vad jag gjort igår! Kan inte koncentrera mig på nåt, orkar helt enkelt inte - klarar jobbet just och just men ser ju att det börjar gå fel även där.

Men ja, jag är den som gjort fel...

Hur hemskt det än är så är många otrogna och oftast finns en anledning när man inte är nöjd med det man har, man har inte vårdat sitt förhållande. 

Vet inte om jag på riktigt älskat honom på länge men tycker dock han är ok, som vän och sambo.

Ursäkta att jag säger det men det där är rent skitsnack.... det finna säkert anledningar till att ett förhållande blir dåligt, men hur man sen väljer att hantera missnöjet är någon man VÄLJER. Det finns ingen universell lag som säger att så fort det blir dåligt i förhållandet så måste man bara springa ut och vara otrogen. Olika människor hanterar situationer olika, vissa hantera problem på ett värdigt sätt, andra väljer otrohet. Det är ett personligt val som man inte kan skylla på eventuella problem i förhållandet.

Jag och min sambo har varit ett par i 25år, ett barn. De senaste åren har livet blivit lite trist och jag har tappat lusten vilket naturligtvis har orsakat gräl. Min sambo tycker att jag borde bara "kämpa på" och att lusten kommer nog men jag orkar bara inte. Men med ett krävande jobb, sömnbrist, sjukdom, olika tidtabeller osv så vill jag bara sova. Sambon tycker att alla dessa är svepskäl. Vet inte om jag på riktigt älskat honom på länge men tycker dock han är ok, som vän och sambo.

I fjol träffade jag en annan man. Gick på luch, fika, träffades hos honom några gånger, men hade inte sex. Det kändes skönt att inte hela tiden ha någon på mig - man kunde prata, ligga bredvid varandra, göra saker utan att jag var pressad av att ligga med honom. Gjorde allt detta i smyg förstås, blev fast och min sambo blev urförbannad av att jag varit otrogen och svikit honom. Vilket jag förstår, men blev litet kär i den andra mannen och kunde bara inte låta bli. Känner mig helt skit och inser ju att jag gjort fel. Svikit min familj.

Det blev så att jag flyttade bort ett tag då jag kunde helt enkelt inte stå ut med frågorna, anklagelserna, skitet hemma. Allting gick fel, sambon lät mig inte träffa barnet, bombarderade med meddelanden där han förhörde mig, skyllde mig, vände alla mina ord emot mig, berättade vilken dålig mamma jag osv. Till sist och slut gav jag upp, orkade inte kämpa för att klara mig ensam och flyttade tillbaka.

Nu har jag inget eget liv. Sambon kollar och dubbelkollar allting jag gör, vill veta vem jag träffar, vem jag pratar med och vad jag pratar om med mina väninnor. Har inte haft kontakt med mannen och har försökt be om ursäkt, förklara att det är över men sambon låter inte saken vara! Han hånar mig, påminner mig att jag inte dög till mannen, skäller på honom...och det känns ännu värre då jag ändå tycker om honom men måste ju bryta upp det och lyckades bränna mig här. Jag förstår ju att han inte litar på mig men jag står inte ut! Felet är ju mitt men tycker att sambon reagerar för starkt och har faktiskt märkt att det kanske bor en liten narcist inne i honom. Han kommer aldrig att glömma det jag gjort fel och kommer i evighet att påminna mig om det!

Vet inte varför han ville ha mig tillbaka - kanske för att visa att han är "kungen" och har makten över mig? Han bestämmer och allt jag gör eller säger blir fel. Han vrider mina ord och har faktiskt märkt att jag har jättesvårt att minnas saker, orkar inte koncentrera mig och reagerar starkt direkt då han påpekar om något han tycker jag gjort fel igen. Orkar inte gråta mer, orkar bara inte bry mig. Kan bara inte längre hantera mitt liv!

Oftast önskar jag bara att jag inte vaknar på morgonen men gör det för barnets skull. Har ingen kraft kvar i kroppen att ändra det här - känns att jag använde allt jag hade för att komma iväg och nu när jag är tillbaka hos sambon och mitt liv är slut.

Sofia

Men du var ju inte otrogen? Låter mer som en vänskapsrelation. Varflr blev din man svartsjuk egentligen ?

För de flesta är det inte bara sex som är otrohet. Annan fysisk kontakt som ens partner inte skulle acceptera räknas in också.

På vilket sätt var de fysiska? Kysstes de?

Du verkar ha ett helvete. Du träffade en annan man men hade inte sex. Troligen för att du var så utsvulten på bra bemötande. Det beteende din man visar efteråt pekar på att det inte varit så lätt tidigare heller. Men du valde ett dåligt sätt att hantera er relation.
Men vad som förvånar mig är att din man  först tar dig tillbaka för att sedan trakassera dig. Dessutom den terapeut som inte ser hur du mår. Din man hade ju kunnat välja att separera från dig. Men straffar dig istället.

Vad du behöver göra är att ta kontakt med en vårdcentral och be om att få prata med en kurator eller psykolog. Du skall tillsammans med henne reda ut hur du vill ha ditt liv. Och bli stärkt och få hjälp att genomföra det du kommer fram till.
Betyder det att din man skall ha en plats där skall han också gå ensam till någon som lär honom hur han  hanterar sin aggressivitet. I större städer finns mansjourer som lär ut sådant

Men du var ju inte otrogen? Låter mer som en vänskapsrelation. Varflr blev din man svartsjuk egentligen ?