Släppa taget om den man älskar

Jag har alltid haft svårt för att utrycka mig så andra förstår, särskilt när det gäller känslor. Så ni som talar samma språk, vänligen svara. Jag behöver släppa taget om den jag älskar så hon kan leva ett långt och lyckligt liv.

En tid tillbaka träffade jag en underbar kvinna på alla sätt och vis. Jag visste att det var hon jag ville leva med resten av mitt liv, jag visste det när vi var ifrån varandra. Jag kännde hur kallt världen var utan henne. Det var då jag insåg att jag älskar henne. Hon får mig att må bra, och ger mig orken att fortsätta när allt känns så hopplöst.

När allt har varit bra har en känsla kommit smygandes, en rädsla. Rädslan att förlora det jag har. Att det är tillfälligt och att inget varar för evigt. Jag är därför olycklig även när jag borde vara lycklig.

Den rädslan jag alltid haft blev sann igår. Jag förstörde allt. Jag konfronterade henne och ifråga satte det hon sa. Jag vägrade tro henne, trots att hon talade sanning. När jag till sist tog luren brast allt, hon gick iväg. Jag klarade inte av att vara kvar så jag tog flaskan och stack iväg. Varje minut som gick kändes timvis lång, det var outhärdligt. Jag klarade inte av att vänta i ovisshet så jag försökte nå henne. Till sist så svarade hon. Samtidigt började hon bli orolig över mig, hon känner till mitt självskadebeteende. Hon var hemma och jag var ute, utan vetskap om vart jag själv var. Hon ville bara att jag skulle hem. Jag lyckades till slut ta mig hem. Jag såg sorgen i hennes ögon, samma ögon som när någon gått bort. Ändå ville hon ha mig bredvid sig. Vad har jag gjort för att förtjäna villkorslös kärlek?

Jag vet inte hur jag kunde göra det, att inte tro henne. Hur förstörd kan man vara?

Sen att ta luren i syfte att leta efter sanningen, då har man verkligen problem i sin person.

Innan jag la mig sa jag, att jag hade inte förlåtit om du hade varit jag.

Jag minns hur glad hon alltid var. Oavasett sorg eller glädje så fanns leendet alltid där. Jag minns hur hon kunde få mina problem att försvinna elller hur lugn jag blev när jag bara tittade på henne.

Det ser jag inte längre och allt är mitt fel.

Jag vill att hon ska vara lycklig, med mig kommer hon bara vara olycklig. Jag vill att hon ska förstå det när jag nu släpper taget om henne. Jag vill att hon ska förstå att allt kommer bli bra till slut. Att hon kommer hitta någon som får henne att må bra och att hon kommer leva ett långt och lyckligt liv med en riktig man som är säker i i sig själv.

Hon har lidit tillräcklig, hon hade det redan tufft innan vi träffades. Hon förlorade sin far när hon var ung, och senare tvingades fly landet där hon växt upp. Hon kom hit för att börja om på nytt, ett nytt berg att bestiga utan släkt, vänner, arbete, utbildning. Sen träffade hon mig, jag som skulle vara ljuset i hennes liv, och möttes av demoner.

Hon älskar mig, hon säger jag är hennes liv. Så ni som förstår mig, hur förklarar man att man släpper taget för man älskar personen? Hur säger man det till en person som redan har förlorat allt 2 gånger?

Hur säger man det till en person som tappat tilliten på en?

Det är redan tungt som det är, så jag kanske inte svarar men kommer läsa varje kommentar som är intressant.

Tack