Ångrar skilsmässa med barn
En fråga till er som har levt i en relation och skaffat barn och sedan separerat.
Kan ni känna ånger över att det blev som det blev med den man/kvinna som ni skaffade barn med? Varför isf? Vad är det man ångrar? Sällan barnen som blev till. Men vad ångrar man isf?
Kunde ni med facit i hand ha vetat hur det skulle sluta? Hade ni föraningar redan långt innan att det skulle kunna gå som det gjorde? Eller var ni helt förblindade av kärlekens rökridå.
Fanns det uppenbara tecken/signaler som du med facit i hand inte såg eller valde att ignorera men som blev oundvikliga till slut? Vilka var dessa isf?