Har du drabbats av en förlossningsskada och vill göra skillnad?

Blir så trött på sånt här. Ja Sverige ligger i topp vad gäller förlossningsskador. Men varför gör de det? Jo, dels för att vi blivit betydligt bättre på att diagnostisera skador här, dels för att vi trots att många ?lider i det tysta? är mycket mer öppna om våra skador MEN det allra viktigaste.. vårt sätt att leva. Läs på om bäckenbotten och stillasittande livsstil så förstår du varför vi i Sverige får mer skador än kvinnorna som dagligen traskar runt i bergen i Nepal.

Och jag blir så trött på att höra sånt här. Själv är jag en väldigt aktiv person, jobbar t ex som idrottslärare så en stillasittande livsstil är långt ifrån min verklighet. När jag väntade mitt andra barn kände jag tidigt att barnet var stort vilket jag påpekade vid varje besök på mvc från rutinultraljudet och framåt. Min oro togs aldrig på allvar, den noterades inte ens i min journal (märkte jag först efter barnet var fött när jag begärde ut min journal) och ingenting gjordes för att gå vidare, t ex göra ett tillväxtultraljud. Jag var livrädd för att gå över tiden och spricka mycket eftersom jag visste att barnet var stort men att diskutera en tidig igångsättning eller ett planerat ks var aldrig ett alternativ för min bm. Förlossningen startade 9 dagar innan bf (tack och lov!) och ut kom en bebis på 4,6 kg. Alla var chockade över storleken (jag är inte så stor själv) utom jag, jag visste ju redan. Men barnet mådde bra och då sågs förlossningen som lyckad. Att jag fick en total sfinkterruptur grad 4 och det bara var ett stort jävla hål mellan mina ben och jag behövdes sys ihop på operation i två timmar var inte så viktigt i det avseendet. Jag hade tur och blev ihopsydd av en läkare som hade rätt bra koll på vilka muskelslamsor som hörde ihop med vilka men blev ändå inte helt lagad. Mellangården är tunn och ett muskelfäste har nästan lossnat helt och det går inte att fixa. Mitt barn är nu 2,5 år och jag kan inte kontrollera fisar, bajsar på mig ibland och får otroligt ont i hela bäckenbotten när jag har mens. Efteråt har jag fått höra av flera bm och läkare att det med största sannolikhet inte hade gått att missa barnets storlek om jag hade fått ett tillväxtultraljud och hade man vetat det hade jag inte fått föda vaginalt. Jag har inte heller fått någon ersättning från patientförsäkringen eftersom de utgår från det som står i journalerna och i mina står det ju som sagt ingenting om någon oro för ett stort barn, dvs allt har gått rätt till från start till mål.

Sen existerar det i princip ingen eftervård efter en stor förlossningsskada heller utan vill man ha hjälp får man ta reda på informationen själv. Jag har googlat mig fram till en specialiserad fysioterapuet som hjälpt mig mycket och även googlat fram att det finns några Bäckenbottencentrum i Sverige där de jobbar med just förlossningsskador. Att man inte ens får veta en sådan sak genom vården utan själv ska leta upp den och dessutom behöva skriva en egenremiss för att få komma dit är under all kritik! Men visst, om alla bara rör lite mer på sig så har vi löst problemet med förlossningsskador...

Sen en annan sak. Bara för att vi i Sverige har börjat prata mer om den här typen av skador och blivit bättre på att diagnostisera skadorna betyder inte det att vi inte behöver jobba mer med problemet genom exempelvis forskning. Precis som att Sverige ses som ett av de mest jämställda länderna i världen betyder ju inte det att vi inte kan/behöver bli bättre inom det området. Jag kan liksom inte se att det är något dåligt eller något att hänga upp sig/irritera sig på att fler vill göra studier på ämnet.

Hmm ja, att alla vårdinrättningar som använder finska greppet minskar sina förlossningsavdelningen har ingenting med saken att göra. Låt oss alla leva som i Nepal så är problemet löst.

Har inget att bidra med, då jag inte har några bestående förlossningsskador. Men jag tycker det är ett viktigt ämne som absolut bör uppmärksammas mer. Blir så arg när jag läser historier som anonym (L)s. Så ska det inte vara! 

 

(L) - Tack för svar och att du delar med dig av dina upplevelser!
Du beskriver bemötandet inom vården och hur just kvinnan lämnas därhän med sina skador och det är just detta som är problematiskt och får långtgående konsekvenser för många nyblivna mödrar. Så som du beskriver, hur det faktum att du drabbades av en sfinkterruptur grad 4 inte tillmäts större betydelse och framförallt att detta förmodligen hade kunnat undvikas om vårdpersonal lyssnat på dig. Om du vill berätta mer och utveckla dina upplevelser, är du mer än välkommen att höra av dig till mig.
Hälsningar 
Emilia