Jobbig period med 3åring

Hade skrivit ett långt svar igår som visst verkar ha fallit bort.

Jag har varit med om det du lever med just nu, där minsta lilla kan bli till "kris och katastrof".

Det som hjälpte oss var minutiösa förberedelser, både hemmavid och på förskolan (de var lika dana där när något inte gick som tänkt). 

På förskolan satte man upp bilder som beskrev i vilken ordning saker och ting skulle ske. Man införde timglas med 15-minuters sand i och då kunde barnen (inte bara mina som hade liknande problem) se och mer vara beredda på när det var dags att bryta. 

När vi åkte buss eller annat som innebar att trycka på knappar var det bara att förutse att minst ett barn ville trycka på knappen. Hade vi flera stopp så körde vi varannan gång (eller var tredje så fick mamma också trycka). 

Tro mig, även om det inte alltid känns så så går 99 av 100 utbrott att förutspå. 

Fast vad är det med att han ska få bestämma allt? Inte sjutton mår ditt barn bättre av att få bestämma vart pappa ska gå eller vilken kopp mamman får dricka sitt kaffe ur.

Ta bort alla konstiga val han har och säg stopp.

Börja med att förbered barnet på att vissa saker är mammas/pappas val och inte hans.

Han har ju för att få kontroll börjat härja (ja det är vad jag tycker) när han inte får bestämma. Att få bestämma allt ger honom en falsk trygghet och det blir bara fler och fler tillfällen och sådana stunder. Att få bestämma är ingen rättighet men vissa saker är helt ok tex vilken tröja eller åka vagn/gå till förskolan.

När barn får för mycket utrymme kan de bli otrygga och försöka skapa trygghet själv.

Det handlar inte om envisa barn utan bara om trygghet.

Visa att det är du som bestämmer, man behöver inte göra det på ett elakt sätt utan förbered med påminnelser. Om en stund är det dags för frukost då får du komma och äta, sedan säger du att när du börjjar bli klar att nu tar jag fram tallriken och skeden. Dags att komma. Det kan vara så att han inte kommer då får du börja med att gå till honom och säga ditt med förberedelser. Vill han inte så säg en minut till sedan får du komma. Ha en konversation Du styr.

Kommer vara en tuff tid tills din lille förstår och accepterar förändringarna så ha tålamod. Kom ihåg att barn tar det utrymme de får.

Han bestämmer verkligen inte allting, långt ifrån. När han ?bestämmer? handlar det om enkla grejer som om vilken tröja han vill ha, sånt som i min mening är totalt onödigt att diskutera. Och vill han tex gå ut utan jacka när det är svinkallt ute så får han göra det, för tills sist kommer han ändå ge sig och vilja ha sin jacka annars får han ju frysa.

Han är envis, och när han väl bestämt sig för en sak han tycker är det jävligt svårt att ta sig ur det. Vad jag förstått så är det inget konstigt, utan så barn fungerar för de har inte förmågan att ställa om. Så att set skulle handla om att han är otrygg stämmer inte.

Men jag får ändra mina egna rutiner på något vänster och luska ut hur jag ska hantera det bättre för bådas skull och bli bättre med att förbereda :)

Han bestämmer verkligen inte allting, långt ifrån. När han ?bestämmer? handlar det om enkla grejer som om vilken tröja han vill ha, sånt som i min mening är totalt onödigt att diskutera. Och vill han tex gå ut utan jacka när det är svinkallt ute så får han göra det, för tills sist kommer han ändå ge sig och vilja ha sin jacka annars får han ju frysa.

Han är envis, och när han väl bestämt sig för en sak han tycker är det jävligt svårt att ta sig ur det. Vad jag förstått så är det inget konstigt, utan så barn fungerar för de har inte förmågan att ställa om. Så att set skulle handla om att han är otrygg stämmer inte.

Men jag får ändra mina egna rutiner på något vänster och luska ut hur jag ska hantera det bättre för bådas skull och bli bättre med att förbereda :)

Då missuppfattade jag dig :)

Huvudsaken att du hittar något som fungerar hos er, så det får bli lugnare.

Har du hört talas om lågaffektivt bemötande (förkortat LAB)?

Kanske att det är något för er? Har märkt att det fungerat fantastiskt bra på mina barn. Titta på det i alla fall.

Det skulle kunna varit jag som skrivit det här inlägget. Är i princip samma sits med en trotsig treåring och ett lillasyskon på ett år. Det enda som funkar för oss är förberedelse, förberedelse och åter förberedelse. Ibland funkar det och ibland funkar det inte. Hemma kan han få ha sina utbrott men om vi är iväg nånstans så är det bara att lyfta till bilen och åka hem :-/

Vill bara säga att även om det är hemskt just nu så börjar jag åtminstone se ljuset i tunneln (han blir fyra i mars). Utbrotten kommer inte lika ofta och när dem kommer så är det oftast om lite större grejer numera. Snart mognar de små liven och kommer ur den här fasen så får vi hoppas att vi hinner andas innan småsyskonen hamnar i treårstrotsen också

Det ÄR skitsvårt när man måste ha tänkt ut typ fem olika varianter på möjliga reaktioner för varje sak och man tycker att man har varit tydlig i sina förberedelser och ändå så kommer det där jäkla sammanbrottet för att något pyttelitet inte blev som det "skulle" ändå. 

Är det samma sak på förskolan när han är där? Har han svårt med att byta från en aktivitet till en annan eller att det inte blir som tänkt?

Det var när vi och förskolan pratade ihop oss ordentligt om hur hantera situationen med killarna som vi började märka skillnad (plus att de mognade så klart). 

I våras hade vi ett av de sista ordentliga sammanbrotten. Då var de 4,5 år. De skulle göra påskägg med hjälp av garn, tapetklister och ballonger. Min ena fick ett sammanbrott för att han fick välja ballong sist och det bara fanns en rosa som ett annat barn valt och börjat jobba med. Lösningen blev att han fick gå med en av pedagogerna till ett annat rum och där lugna ner sig och sen göra något annat då han inte ville vara med och göra äggen. 

Att försöka avleda medan de är i affekt fungerar aldrig. Det som fungerat för oss är att mjukt men bestämt hålla i barnet som är i affekt tills de lugnat ner sig och därefter antingen avleda eller prata om vad det var som var fel denna gång. Att de fått sätta ord på sina känslor de haft och identifiera vad som orsakat den känslan samt försöka komma på vad vi tillsammans kan göra för att vi inte ska hamna i den sitsen igen. Oftast har vi gått till ett annat rum där vi fått vara ifred en liten stund (när hela familjen varit hemma). 

Det ÄR skitsvårt när man måste ha tänkt ut typ fem olika varianter på möjliga reaktioner för varje sak och man tycker att man har varit tydlig i sina förberedelser och ändå så kommer det där jäkla sammanbrottet för att något pyttelitet inte blev som det "skulle" ändå. 

Är det samma sak på förskolan när han är där? Har han svårt med att byta från en aktivitet till en annan eller att det inte blir som tänkt?

Det var när vi och förskolan pratade ihop oss ordentligt om hur hantera situationen med killarna som vi började märka skillnad (plus att de mognade så klart). 

I våras hade vi ett av de sista ordentliga sammanbrotten. Då var de 4,5 år. De skulle göra påskägg med hjälp av garn, tapetklister och ballonger. Min ena fick ett sammanbrott för att han fick välja ballong sist och det bara fanns en rosa som ett annat barn valt och börjat jobba med. Lösningen blev att han fick gå med en av pedagogerna till ett annat rum och där lugna ner sig och sen göra något annat då han inte ville vara med och göra äggen. 

Att försöka avleda medan de är i affekt fungerar aldrig. Det som fungerat för oss är att mjukt men bestämt hålla i barnet som är i affekt tills de lugnat ner sig och därefter antingen avleda eller prata om vad det var som var fel denna gång. Att de fått sätta ord på sina känslor de haft och identifiera vad som orsakat den känslan samt försöka komma på vad vi tillsammans kan göra för att vi inte ska hamna i den sitsen igen. Oftast har vi gått till ett annat rum där vi fått vara ifred en liten stund (när hela familjen varit hemma). 

Det skulle kunna varit jag som skrivit det här inlägget. Är i princip samma sits med en trotsig treåring och ett lillasyskon på ett år. Det enda som funkar för oss är förberedelse, förberedelse och åter förberedelse. Ibland funkar det och ibland funkar det inte. Hemma kan han få ha sina utbrott men om vi är iväg nånstans så är det bara att lyfta till bilen och åka hem :-/

Vill bara säga att även om det är hemskt just nu så börjar jag åtminstone se ljuset i tunneln (han blir fyra i mars). Utbrotten kommer inte lika ofta och när dem kommer så är det oftast om lite större grejer numera. Snart mognar de små liven och kommer ur den här fasen så får vi hoppas att vi hinner andas innan småsyskonen hamnar i treårstrotsen också

Ja, när mina var som värst så var det två saker som höll mig sansad:

1) De blir "trotsiga" och utåtagerande tillsammans med de människor de känner sig trygga med och

2) Det kommer att gå över. Om inte tidigare så när de flyttar hemifrån

Lyckan var ju total när vi fick höra att de fått utbrott på förskolan. Låter helknäppt men så var det! Det var så skönt att de kunde få dessa "flippar" även där. 

Så se det från den ljusa sidan, han vet att oavsett vad han gör så är han älskad av dig! Även när han beter sig så att du vill sälja honom på Blocket!

Ha!

Kunde varit jag som skrivit detta. Du är inte ensam. Nu har vi haft en bra period med vår 3,3 åring. Men oj oj vilka perioder det funnits. Man har ju formulerat blocket annonser i skallen under de värsta momenten. Men så kommer den där lilla fina fram och man ser hur han själv brottas med alla dessa, för dom, konstiga känslor. Och blocket annonsen är som bortblåst. Haha (ja jag driver för alla perfekta här på FL!)

Men det är supertufft. Jag tänker också förberedelse. Allt ska förberedas. Inga överraskningar. Ett tag var det nästan omöjligt gå in i matbutik med honom. Han skulle ha allt. Började skrika. O gråta. O jag vet inte vad.

Numera går det fint. Jag talar alltid om vad vi är där för. Och vad som händer sen. Självklart kan han fortfarande få något mini utbrott vid t ex chipsen men då förklarar jag lugnt men bestämt att jag redan sagt vad vi ska handla och chips är inte en del av den listan denna gång men inför fredagsmyset kan vi sen köpa en påse. Då godtar han den 9,5 av 10 ggr.

Likaså i leksaksaffären eller annat.

Utmaningen vi har nu är hans och lillebrors relation. Underbar emellanåt och mkt svartsjuka emellanåt från storebror. Helt normalt så klart men hur man ska hantera det är svårare tycker jag.

Men ja, det blir väl lättare (och svårare) ju äldre de blir.

Vi har en son som var väldigt lugn som bebis, väldigt lugn upp till runt tvåårsåldern. Sen kom trotsåldern och det satt i till typ sjuårsåldern. Nu när han är åtta har vi verkligen konstaterat en skillnad men det har alltså tagit en enorm tid. Vi har inte orkat utan det har varit perioder när man drog sig för att åka hem från jobbet för att hämta från förskola/skola, man visste att det bara var ett långdraget skrikande typ hela vägen hem. I flera år runt 3-4-årsåldern var han arg varje hämtning kändes det som. Man pustade ut först när man kommit hem och fått honom att landa framför tv:n. Man var helt slut. Så mycket aktiviteter som vi inte gjorde med barnen under de här åren, man orkar inte. Storasyster har fått stå tillbaka mycket.

Jag har oerhört svårt för höga ljud och höga skrik och just hans gallskrikande när saker gick honom emot har jag haft oerhört svårt att hantera.

Men han har alltid varit oerhört skötsam på förskola och skola...

Så skönt att veta att jag inte är ensam om detta fast att jag innerst inne vet att jag inte är det ;)

Ja, vi har också utmaningar mellan storebror och lillebror här. Och oftast ska de slåss och puttas från storebror och lillebror i sin tur dras i håret eller bits, sjukt jobbigt.