Farmor gör skillnad på barnbarn - hur bemöter man det?
Hej!
Jag har en 5-årig och 2-årig pojke. Jag har känt min svärmor i 18 år nu. Svärmor har tre barnbarn som är 12, 9 och 5 år.
Jag skriver för att jag upplever att min svärmor behandlar sina barnbarn olika. Mina barn får betydligt mindre uppmärksamhet än min pojkväns systers barn.
Vi har försökt att ta upp det med henne och hon motiverar det med att vi bor långt bort (1 timma och 45 min). Det ska sägas att min pojkväns syster bodde 2 timmar bort tidigare och svärmor tog ledigt vid lunch varje fredag för att kunna hämta honom på dagis och laga mat till dom. Detta var förstfödda barnbarnet.
Min pojkväns syster flyttade till samma stad som svärföräldrarna och övertalade svärföräldrarna att flytta de 20 km in till stan så att de nu bor vid sidan av henne (500 meter ifrån hennes hus). Svärföräldrarna valde alltså aktivt att flytta in vid sidan av sin dotter.
Vi förstår att man inte alltid har lust att transportera sig 1 h och 45 minuter hem till oss. Vi kan som max locka dom att köra hit 2 gånger om året och då har min pojkvän lagt press på.Men 2 gånger per år - det är lite. Det är alltså inte av egen fri vilja de kommer hit för att se barnbarnen. Det känns sorligt att de inte kan av egen fri vilja komma hit och besöka barnbarnen. Vi åker ibland över och hälsar på dom och stannar över helgen. Det ska sägas att vi båda har fulltidsjobb och är pressade i våran vardag. Jag har nu sjukanmält mig sen ett halvår pga ett diskbråck så jag kan inte sitta i bil för länge. Ändå tar de inget initiativ för att komma hit. De frågar också sällan om våra barn vill komma och bo över hos dom. Jag bor i Danmark och här kan man inte vara hemma med sjukt barn hur som helst. Vi har flera gånger frågat om de kunnat hjälpa när barnen var sjuka (vi sa att vi ville köra över dom). Det sa de nej till men de passar ofta min pojkväns systers barn när de är sjuka samt tar dem till läkaren. Utöver det så passar dem hennes barn regelmässigt och även på semestrar samt flera veckor under sommaren när dagis stänger här i Danmark.
Jag och min pojkvän bråkar ofta om detta och det påverkar vår relation negativt. Han har försökt ta upp det med dem. Då kom de på besök en gång hit men för ett halvår sedan och sen har de inte visat initiativ igen. Vi frågar gång på gång men får avslag hela tiden. Jag tycker att vi ska ta upp det med dem igen för det är så tråkigt att mina barn blir behandlat med ett sådant ointresse men kanske ur en ny/annan vinkel. Kan det vara en ide att involvera en familjeterapeut eller vad har ni för förslag? Det ska sägas att svärföräldrarna har inget som helst problem att åka runt till resten av släkten flera gånger om året (2 timmars bilresa) men det är alltid extra jobbigt när det gäller oss.
Min son ringde och frågade om han fick komma och hälsa på men då sa hon nej för hon skulle jobba frivilligt på ett ålderdomshem de dagarna. Det förstår vi fint att hon vill men skulle kunna ringa tillbaks en annan dag och bjuda över honom. Det gjorde hon inte. Han grät då. Han hade redan packat en väska med leksaker :(
Hade inte föreställt mig denna skillnad i behandling av barnbarn när jag såg hur hon passade de första två barnbarnen men det känns som att hennes kvot av barnbarn är fylld upp och våra barn bara är 2 extra hon har.
Som sagt förslag på hur man kan förhålla sig till detta/gripa det an är välkomna.
Vh
En ledsen förälder/svärdotter
