Hur förlåter man sin partner efter otrohet?

Det beror på omständigheterna. Ett förhållande bakom ryggen låter allvarligt. Ta hjälp av en egen terapeut och få lite perspektiv. Om förlåtelse är målet så kanske det ändå kan vara nyttigt med en tillfällig separation och bygga upp relationen på nytt på ett seriöst sätt.

Engångsgrej. Ung och kåt och berusad fick jag chansen att vara med i en trekant MMF. Kunde bara inte motstå frestelsen och har aldrig ångrat det. Så det var aldrig frågan om något förhållande eftersom dom andra två dessutom var ett gift par.
Tror inte jag skulle klara av att ha ett riktigt förhållande vid sidan av, jag skulle må dåligt av  att leva med mina egna lögner. Det kanske är skillnaden mot någon som har ett riktigt otrohetsförhållande. Vissa klarar det medan andra inta kan leva med det.

Jag tycker du tar upp en väldigt viktig punkt här (häng med nu TS).

Du skriver "och har aldrig ångrat det"... och det är tyvärr precis så det verkligen är. Man ångrar sällan det man gjorde man ångrar enbart att man åkte fast, själva otroheten ser man oftast som ett trevligt minne som man inte alls ångrar. Men det är inte det den bedragne partnern får höra. Det personen får höra är hur ofantligt mycket man ångrar sig och hur man inte fattar hur dum man kunde varit, hur man inte förståååår hur det kunde ske.. etc, etc... dvs.... det den bedragne får höra är egentligen bara det den som varit otrogen tror hen måste säga för att komma så billigt undan som möjligt.

TS! Om du gått på skitsnacket om hur ångerfull din partner är så glöm det. Det personen ångrar är att hen blev avslöjad INTE otroheten i sig,

1) En otrohet förlåter man aldrig, man hittar bara sätt att komma runt det. Att ge någon en andra chans betyder inte nödvändigtvis att man förlåtit. Det betyder enbart att man säger "ok, jag är osäker på var jag har dig, men jag ger dig en chans att visa vad du går för så får vi se hur det går"

2) Förlåtelse är oftast inte enbart ett rationellt beslut, det hör rätt tätt ihop med vad du känner för personen. Det är ju inte så att man bara beslutar sig för att nä, det det där tror jag nog att jag förlåter även om jag hatar personen utan oftast hör det ihop med vad man kommer fram till för slutsats kring personen. Är det här någon jag kan tänka mig fortsätta vara vän med = förlåtelse, eller är det någon jag inte vill ha i mitt liv för jag tror att jag kommer må bättre utan personen = jag förlåter inte.

3) Genom att ge personen en andra chans att visa att hon var värd mitt förtroende, kärlek och tid (det var hon inte)

I sånna fall borde de inte vara så svårt för någon som varit otrogen att vara de igen... borde kanske till och med längta efter det om de va sådan bra upplevelse! Men kanske försöka göra de på ett bättre och smidigare sätt för att inte bli upptäckt om de nu va det som va det jobbiga?

Tack för ett bra svar!

Japp och så tror jag det tyvärr oftast är. Jag tror att om man är otrogen så har man ingen som helst respekt kvar för sin partner utan tycker att personen är värd att offra för vad det nu är man söker. Jag tror att otrohet ofare repeteras i samma förhållande än i ett nytt förhållande

Jag vet inte om ni kommer ihåg men har kommit på min sambo tillika så pappa till vårt barn att har haft två profiler på samma knullkontaktsajt. Första gången blev han medlem i mars i år. Då nekade han till att ha blivit medlem då och sa att det måste stå fel. Just då hade jag tillgång till hans kontolösenord och såg att flera tjejer skriver att det är så uppfriskande med en man som skriver klart och tydligt vad han gillar sexuellt och hon ville träffas. Fler tjejer skrev liknande och ville också de träffas. En del ville bara prata dock.
Jag tog upp det med hon och han hävdade att det var en gammal sajt han gjorde innan vi blev tillsammans, men det är det ju inte eftersom han reggade sig i mars.

För nån vecka sedan kom jag på honom igen på samma jävla äckelsajt och denna gången eftersom jag själv blivit medlem eftersom han ändrade lösenord (såklart) och han hävdar att han inte vet hur man går ur.
Denna gången hade han lagt ut en kukbild (kände igen hans kuk, svullna fingrar med plåster och hans jeans som är väldigt lätta att känna igen. Dessutom stavade han fel i användarnamnet där också staden vi bor i var med.
Han hade fyllt i vad han söker hos en tjej och sin kukstorlek (18 cm,men han har till mig hävdat att han aldrig mätt den) .
Det var ett stort slag i magen och jag mådde så dåligt då vår son bara är 13 mån... Vi skulle gifta oss och skaffa en kärnfamilj som han alltid velat ha och jag också, vilket var därför jag gick med på att skaffa barn med honom.

När jag konfronterade honom tjurade han och gick och lade sig. Nästa dag på jobbet skickade jag ett långt mess om han inte skämdes?! "Varför ber du inte om en ursäkt?"

Efter flera timmar fick jag svar där han bad om ursäkt och att han skämdes så mycket att det var därför han inte bad om ursäkt dagen innan.
Men han skrev också att han gjorde det eftersom han var arg på mig och ville ge igen eftersom jag pratat med en gemensam vän (en av hans gamla killkompisar) och ville att jag skulle smaka på min egen medicin. Det går väl inte att jämföra?

När han kom hem bad jag att få läsa meddelandena på hans profil (som han betalat mycket pengar för ett guldmedlemskap), men det TVÄRVÄGRADE han. Då kan det väl inte bara vara gamla tanter där som han sa och att jag därför inte hade nåt att oroa mig för. Men att få läsa meddelande är väl det minsta jag kan begära?

Min sambo lovade mig när vi blev gravida att vi skulle gifta oss sommaren när jag inte var gravid. Men det sket han i och kom med nån dålig anledning, sedan till hösten (då hette det att jag betett mig illa, har mått väldigt dåligt, fick inte ens en liten alla hjärtans dags present och han glömde våran första förlovningsdag), sedan till vintern men nu ska han ta körkort och nu är väl senaste budet våren/sommaren, men jag litar inte på det.
Villkoret att skaffa barn var att vi skulle ha en riktig kärnfamilj och gifta oss sommaren jag inte är gravid. Vi ville båda ha två barn men har inte pratat om det på länge och det känns som han inte vill det längre. Inte med mig iaf.

Inte ens när vi var nykära la han upp något om mig på FB och skrev att vi var tillsammans. Han var mkt aktiv där och för varje nya tjej  lade han upp 100 bilder och redigerade dem och skrev min vackra tjej på bilderna och redigerade dem fint. Pussbilder och sånt men inga på mig. Det till och med stod singel när vi varit tillsammans ett bra tag. Han ändrade direkt status när han gick in ett förhållande innan.
Känner att jag är skit värd och hans senaste tjej sa att han ville ha barn med henne men då lämnade hon honom.
Jag var alltså en avelsko eftersom han hade ålderskris, han försökte få barn med ett hepatit-c luder som ligget i koma nu och de gjorde utredning för att vem som var "fel" på och min kille kollade sina spermier. Han påstår att han kollade spermierna för skojs skull, men det kan man ju bara inte gå på. Är det inte ens möjligt att göra om man inte gör ett fertiitetsutredning?

Det tycker jag med.

Tror dig. Kan aldrig bli detsamma efter att det uppdagats.
Är kört. Vissa övertramp går inte att reparera, tyvärr.

Min sambo var otrogen en kortare period för två år sen. Vi bestämde oss för att ändå vara tillsammans. Förlåtit har jag nog inte riktigt gjort än.Jag kommer aldrig kunna säga att det inte kommer hända igen, såklart finns det en liten del av mig som är orolig. Om det alltid kommer vara så är svårt att veta. Det finns alltid en historia av olika saker bakom, hur relationen var, hur man tog vara på saker osv. Min sambo har gjort allt "rätt" efter otroheten. Låtit mig ta del av sociala medier, lösenord, telefon, total transparens. Visat ånger, kärlek och framförallt en vilja att få detta att funka. På en del sätt har vi det bättre idag. Vi uppskattar varandra, förstår vad vi nästan förlorade.
Så visst går det att starta om, men det är inte alltid enkelt. Det är inte så att ALLA som varit otrogna en gång är det igen, inte heller att ALLA bara ångrar att man blev påkommen. Så även om merparten gör så, så finns det definitivt undantag.

Min sambo var otrogen en kortare period för två år sen. Vi bestämde oss för att ändå vara tillsammans. Förlåtit har jag nog inte riktigt gjort än.Jag kommer aldrig kunna säga att det inte kommer hända igen, såklart finns det en liten del av mig som är orolig. Om det alltid kommer vara så är svårt att veta. Det finns alltid en historia av olika saker bakom, hur relationen var, hur man tog vara på saker osv. Min sambo har gjort allt "rätt" efter otroheten. Låtit mig ta del av sociala medier, lösenord, telefon, total transparens. Visat ånger, kärlek och framförallt en vilja att få detta att funka. På en del sätt har vi det bättre idag. Vi uppskattar varandra, förstår vad vi nästan förlorade.
Så visst går det att starta om, men det är inte alltid enkelt. Det är inte så att ALLA som varit otrogna en gång är det igen, inte heller att ALLA bara ångrar att man blev påkommen. Så även om merparten gör så, så finns det definitivt undantag.

Jag kommer aldrig kunna förlåta. Det är nu sju år sedan, och jag blir nedstämd varje dag.

Först kändes det som att livet hade två halvor, före och efter. Men efter hand ändrades det. Det var inte bara nuet och framtiden som förstördes, även de 20 åren vi hade haft förstördes i efterhand.

Varför förlåta? Är din partner så speciell? Visst kan man vara otrogen av nyfikenhet men när jag sjölv hade en relation vid sidan om visste jag att jag inte ville bara kvar i den amdra. Jag vara bara för feg (och yngre)att avsluta innan jag inledde en relation med den andre. Lämna din partner,det finna mycket mer att upptäcka. Ja tycker det är tragiskt att så många förlåte otrohet.

Var den en engångs händelse eller en relation bakom din rygg?

Gjorde min dåvarande fru med, tills jag fick reda på att hon fortsatt knulla kollegan. Det är inte så att ALLA som lovat att aldrig göra om det håller sitt löfte.

Om man säger såhär.... om merparten gör så, så är väl oddsen att man kommer ångra att man gav personen en andra chans rätt så stora, eller hur? Så varför ska man ta den risken när oddsen är så dåliga och konsekvenserna så stora?

Bakom min rygg i en knapp månad.

Finns det någon säkerställd statistik runt det eller grundar du det på vad som skrivs här? Varje gång jag skriver om att vi valt att fortsätta får jag nämligen ALLTID höra från andra just det du skriver och liknande. Det kan kännas både respektlöst och ledsamt att andra ska "förklara" att man gjort fel val. Därmed inte så troligt att man väljer att berätta sånt här.

Finns säkert statistik men den är nog inte så lätt att hitta

1) Att ge personen en andra chans gör faktiskt majoriteten framför allt när det finns barn, hur det sen slutar verkar inte vara lika väldokumenterat. Ska man tro på det man hör och ser verkar ju rätt få lyckas får det bra och de flesta verkar antingen leva i ett stendött förhållande men stannar kvar för barnen eller så skiljer man sig efter något eller några tappra försök.

2) Folk är inte alltid så benägna att erkänna för sig själva att det vara ett jävligt stort misstag att göra ett nytt försök eftersom det är ju lite fult att "döma" och alla ska ju vara så himla förstående mot allt skit alla hittar på. Tänk på barnen heter det, men hur mycket tänkte den som var otrogen på barnen?

Men du verkar ju själv tro att det är vanligare att man gör om det eftersom du skriver att "merparten gör så"

Jag är inte så säker på att alla försöker "förklara" att DU gjorde fel val, man kanske menar att just ditt fall kanske är ett undantagsfall och att oddsen för att det kommer gå lika bra i andra fall inte är så höga och att det då kanske är "fel" råd att ge någon som sitter i den sitsen och bara önskar att allt ska lösa sig.

Men visst kan jag förstå att du tycker det är ett bra val, alla påverkas ju av sina egna erfarenheter. Men om man ska se på det rent krasst och pragmatiskt så är det ju väldigt relevant hur det i praktiken slutar för de flesta. För det vore ju synd att ge någon råd som kan resultera i mer lidande för personen.

Min personliga uppfattning är att otrohet handlar om hur man hanterar vissa situationer, hur man hanterar frestelser eller problem. Och det är väldigt kopplat till ens personlighet,  det som formar oss som personer tar ju oftast  många år och det kommer inte alltid förändras bara sådär huxflux bara för att man bli påkommen. Det kommer nog visa sig nästa gång man utsätts för en liknande situation. Samtidigt lär ju sig människor ibland av sina misstag, men inte alltid.