Jag och sambon har börjat prata barn. Han jobbar på sjön vilket gör att han är borta två veckor och ledig två veckor. Jag vill att pappan till mitt barn ska komma hem varje dag så vi kan avlasta varandra. Men det är inte aktuellt för honom att byta jobb då han trivs bra.
Hans motargument är att han får mer kvalitetstid med "barnet" då han är ledig längre perioder. Är jag konstig som vill att han ska jobba i land?
Jo fast på er låter det som att det bara är att göra. Gjort i en handvändning. Byta jobb är en jätteomställning, han kanske trivs där han är och mår bra i det liv som är byggt runt det. Att flytta sig är en anpassning som får andra konsekvenser i vardagen och ts man kanske inte kan göra det och samtidigt som han anpassar sig till en ny anställning med nya uppgifter vara samma goa person som ts ändå föll för. Många relationer går i kras vid stora förändringar, han kanske räds det och känner ovanpå det att byta jobb inte är värt om det på nått sätt påverkar negativt.
Då är det ju på tiden att han utmanar sina rädslor och testar att jobba med något annat, eftersom han vill bli pappa med allt ansvar det innebär. Eller hur?
Nej, du är inte konstig. Det är tämligen normalt att en kvinna vill att mannen ska anpassa sitt liv efter henne. Gjort det själv ett par ggr men dragit en hård linje gällande arbete och karriär.
Tvärtom, sagt av en som gjort det. De tidigaste åren är påfrestande som det är. Att byta jobb då och sätta sig in i andra arbetsuppgifter samtidigt som man bara får 3-4 timmars sömn om dagarna och kvinnan i ens liv förväntar ett oförändrat humör och en stabil karl... Lätt för kvinnan att säga som själv inte gör den omställningen.
Hon är inte ens gravid... så han har gott om tid på sig att känna efter om han har förutsättningar att klara ansvaret. Men om han ör som du verkar vara - en sådan som bara ser problem kring allt som är nytt så kan det ju bli svårt.
Jo fast på er låter det som att det bara är att göra. Gjort i en handvändning. Byta jobb är en jätteomställning, han kanske trivs där han är och mår bra i det liv som är byggt runt det. Att flytta sig är en anpassning som får andra konsekvenser i vardagen och ts man kanske inte kan göra det och samtidigt som han anpassar sig till en ny anställning med nya uppgifter vara samma goa person som ts ändå föll för. Många relationer går i kras vid stora förändringar, han kanske räds det och känner ovanpå det att byta jobb inte är värt om det på nått sätt påverkar negativt.
Du är jävligt snabb att dömma. Har aldrig varit emot förändring men hellre förändring någon annan vill att man ska göra när man är uppenbart motvillig. Sen delar jag bara med mig av erfarenhet jag har av att faltiskt gjort en förändring under dåliga omständigheter. Antingen har du svårt med läsförståelse eller anser det kvinnors sak att bestämma över män så till den grad att du inte kan ta motargument.
Beror ju också lite på vad "jobbar på sjön" betyder; har man lagt 5 univeritetsår på t ex en sjökaptensutbildnng kanske det inte är bara att hitta ett jobb i land, medan om det handlar om att jobba i baren på ett kryssningsfartyg är det betydigt lättare att hitta ett nytt jobb i land.
Beror ju också lite på vad "jobbar på sjön" betyder; har man lagt 5 univeritetsår på t ex en sjökaptensutbildnng kanske det inte är bara att hitta ett jobb i land, medan om det handlar om att jobba i baren på ett kryssningsfartyg är det betydigt lättare att hitta ett nytt jobb i land.
Det är jättebra att jobba på sjön när man har barn, men i så fall när barnet är 5+.
Vill han inte så vill han inte. Byt karl i så fall. Man ska inte försöka ändra på folk, det är inte sjysst.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.
Nej, jag hade samma krav på min fd sambos närvaro hemma i vardagen. Förutom avlastningen, att kunna vara en närvarande förälder och känslan av samhörighet så märkte vi redan innan barn att han blev dålig på rutinerna och slapp undan för att han inte hade koll. Vi hade bara hundar liksom, vill inte ens tänka på hur kass koll han hade haft när det kommer till barn.
Hade det varit jag som förtvivlat gärna ville ha barn så hade jag kanske resonerat annorlunda, men för mig var det totalt stopp för planering av barn innan han kom hem dagligen.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.
(Har visst redan gått ett år sedan jag startade tråden, time flyes)
Jag glömde nämna att barnet är i förskoleålder, men då min sambo har honom så lite väljer han att inte lämna på förskola. Han går alltså hemma med barnet sju dagar i sträck, vilket kanske ger en mer rättvis bild av det hela.
Jag arbetar också ofta iväg på annan ort så det är mer ofta än sällan att jag inte är hemma när han har sitt barn vilket gör att han har helt eget ansvar.
Tack för era svar och åsikter! Det känns bra att några förstår mig.
Till saken hör att han har ett barn från en tidigare relation. Barnet bor hos oss en vecka i månaden, ofta mindre. Han verkar inte vilja ha barnet mer heller och säger att han mår dåligt över att gå hemma med ett barn så långa perioder, (alltså sju dagar!) då han hela tiden vill vara igång och har många bollar i luften men blir begränsad av barnet. Han har därför inte heller tagit ut några pappadagar. Detta gör att jag får en känsla av att han använder sitt jobb som en slags verklighetsflykt. Han får liksom "semester hemifrån" och kan släppa allt ansvar. Hans förra partner har med glädje tagit på sig hela ansvaret över deras barn, jag är rädd att han tror det ska bli likadant med oss.
Det är han som är den drivande i skaffa barn diskussionen.