Gravid och det skrämmer skiten ur mig

Redo blir man nog riktigt aldrig (:

Jag har längtat och längtat och längtat och hoppades nästan att jag skulle bli gravid trotts p-medel under tiden jag väntade på att min sambo studerade klart. När vi väl började försöka var vi båda superexalterade och vi grät när vi fick plus.

Meeen sen blev jag skitskraj .. JAG kan ju inte bli mamma ?

Nu ligger jag här, gravid i vecka 25 och känner bebis buffa runt där inne och har insett att man kan vara överlycklig och skiträdd på en gång (:

Jag ser fram emot det här äventyret men jag är jätteskraj, och det känns okey tycker jag ..

Sen måste du känna efter om det är något du verkligen vill (: Känns det inte bra så gör det ju inte.

Och början av min graviditet var för övrigt det värsta jag varit med om, haha. Var orimligt trött heeela tiden samt illamående fram till v.14-15.

Hormonstormen i början av graviditeten ställer ofta till det, man kan må riktigt dåligt, trött, irriterad, må illa. Tröttheten och illamåendet kommer att klinga av, det gör det för de allra flesta. Sedan kommer en period då man känner sig vacker och förväntansfull oftast i samband med att man känner de första fosterrörelserna. Sen på slutet kommer en jobbig period då man inte längre kan se sina fötter och alla rörelser är jobbiga. Men inga känslor och tankar är fel. Tveksamheten om man ska klara föräldrarollen, oron för ansvar, ekonomi, relationen. Du är inte ensam om dessa känslor och funderingar.

Vi som känt sådär delar inte alltid med oss av detta, men det är mycket vanligt och en sund reaktion inför den förändring som kommer.

Det där som vissa beskriver att de kände en omedelbar och stark kärlek till barnet direkt de fick hålla det i sina armar, det är inte sant. Man är trött, har ont och vill bara var ifred. Man tittar på det lilla pyret och tänker hjälp har jag ansvaret nu för den här främmande varelsen. Kärleken växer fram och alla de tankar och känslor man hade känns helt främmande och man förstår inte hur man kunde tänka så. Man ångrar aldrig ett barn man har, det har naturen sett till.

Dina funderingar på om du kan bli en bra mamma visar att du allra troligast blir det, du är medveten om ansvaret. Men ibland kan ens livssituation vara sån att en abort är det minst dåliga slternativet, det är något bara du kan avgöra. Ta kontakt med MVC för samtal och red ut dina tankar innan du fattar beslutet.

Jag är inne på min andra graviditet och var livrädd under den första semestern. Barnet är oplanerat, vilket mest troligt har bidragit till känslorna. Eftersom jag redan har ett barn så vet jag ju vad som väntar och jag vet att det hela mest troligt kommer gå bra och att de värsta sakerna väldigt ofta är kortlivade med tanke på hur fort allt går. Jag tyckte spädbarnstiden var riktigt jobbig, men när barnet blev runt 6 månader vände det mesta. Barnet sov bättre, hade utvecklat fasta rutiner vad gäller mat och sömn och hen tyckte helt plötsligt att det var helt okej att leka på golvet och åka vagn. Nu är det ännu bättre, då vårt barn är strax över ett år. Nu kan man skoja, prata, leka och förstå lite av det barnet vill och menar. Hej sover i egen säng i eget rum, har favoritaktiviteter och kan underhålla sig själv stundvis så man hinner ta hand om sig själv ibland :P

Men bäst av allt är framför allt att man är två om föräldraskapet. Det den ena inte fixar, fixar den andre och man har någon att dela alla känslor med. Min partner har varit ett enormt stöd i känslostormen som dök upp denna graviditeten och hen har liksom tagit ner mig till jorden och har haft lösningar på allt som jag varit orolig och rädd för.

Början av graviditeten är pissjobbig. Tröttheten och illamåendet. Det är definitivt värst då, det brukar bli bättre framåt mitten. Sen har man typ 3 månaders nice graviditet och de sista månaderna blir det skitjobbigt igen (ont i ryggen, svårt att sova, svullen osv) för att man är då stor och tung. Det är nog det vanligaste. Vissa har det ju värre. Det är nog ändå rätt få förunnat att vara helt fine i 9 månader.

Kommer du fram till att du vill behålla så kommer du inte ångra dig sen. Ingen kan föreställa sig hur det är att få barn. Det är både det mest underbaraste och det jobbigaste och svåraste jag har gjort men jag ångrar mig inte. Men det är ändå viktigt att vilja. Hoppas du kommer fram till nåt. Lycka till!

Att det blir så mycket bättre efter ett tag i graviditeten är jäddrigt individuellt och så har det inte varit för mig jag mådde väldigt illa tom v 17 och sen trappades det ned för att komma tillbaka i v 30 typ. Tröttheten har varit konstant i princip. Men oavsett om det är 9 månader av krämpor och lidande eller inte så ska ju inte det vara anledningen till att välja barnet eller inte så ta folks graviditetsberättelser med en nypa salt, det är olika för alla.

Jag tror def att det är jättemånga som känt som dig, du får bara fundera på om det är nu ni ska ha bebis eller senare. Och prata med din kille! Orkar han dra allt lass under graviditeten om det skulle bli så? Du kan ju få foglossning och gåendes på kryckor osv. Det kanske är en bra början att prata om för det kommer ju bli slitage och din kille kommer behöva stötta dig och ta ansvar för bebis osv

Oavsett vad du väljer kommer det vara rätt för dig just nu!

Tack alla för svar <3

Jag tror det blir bra i slutändan, och känns skönt att höra att jag inte är den enda som har fullkomlig panik. Har legat och gråtit till min sambo och sagt ?vi har ju inte ångerrätt i 30 dagar precis? haha stackarn får stå ut med alla hormoner! Är nog även väldigt rädd att glida ifrån honom, och att det kommer in en till i förhållandet liksom som förstör det mysiga vi har.

Men, det blir nog bra! Ska på ultraljud imorgon och se hur långt gången jag är spännande

Vad spännande! Det låter som att ni nästan bestämt er! Jag tror det kommer bli jättebra i så fall!

Vi fick barn för lite drygt 4 månader sen och det var inte heller helt planerat. Jag hade dock haft barnlängtan länge så var inte så orolig under graviditeten, utan gick faktiskt lite som på rosa moln. Hade även turen att ha en väldigt bra graviditet. Däremot tyckte både jag och min sambo att första tiden var väldigt jobbig. Precis som OlgaElvira skriver så kände inte jag heller någon omedelbar kärlek till barnet (snarare en sorg över att "förlora" den bild av barnet som man målat upp i 9 månader), vilket ju förstås var jätteläskigt. Där låg man liksom med sitt nyförlösta barn och det enda man ville var att någon skulle ta det så att man fick vara ifred och sova. Och det var så mycket tankar; Tänk om vi inte börjar älska honom? Tänk om vårt förhållande inte klarar det här? Har vi förstört våra liv nu?

Känns helt knäppt nu i efterhand att man tänkte sådär, för vi har världens finaste lille pojk. Hur kan man liksom inte se det från början? Men det är en jättestor förändring och det drar upp så mycket känslor så jag tror att det är helt normal att vara rädd, antingen under graviditeten, efter eller både ock. Det viktiga är nog att känna att man vill, och sen luta sig mot det.

Mitt tips är att tillåt er att känna allt och prata om det öppet. Det målas upp en bild av hur allt är så fantastiskt med barn, och visst det är det på sätt och vis. Det är jättekul och spännande att få se en liten individ som man själv skapat utvecklas från typ ingenting till en liten människa. Men det är också jättetufft med sömnlösa nätter, ansvaret, förändringen osv. och jag tänker att det är viktigt att tillåta sig att känna det också! Så om du behöver tillbringa en dag gråtandes på sängen, gör det! Och prata om alla känslor, även de "förbjudna". Det har varit väldigt viktigt för oss!

Lycka till! 

Detta är mitt tredje barn och va planerat. Men jag kände mig rädd i början ändå.. Allt från kommer man orka till pengar.. Men det har gått över nu och jag längtar tills när de lägger upp det lilla knytet på mitt bröst :))

Tusen tack för alla svar återigen!

Tänkte uppdatera er lite. Har varit på inskrivning och ett ultraljud för att kunna se ungefär hur långt gången jag är då jag inte har mens. Nu är jag mer nervös och glad och känner en liten längtan än totalt skräckslagen

Tack för allt stöd <3 nu till min nästa fråga - hur sakta går graviditeten?? Verkar vara i v.6 ungefär och det är väl v.18 man får se könet? Superlångt borta haha!