Han har lämnat mig och barnen

Jättetråkig situation.

Beklagar.

Har inte så mycket råd och tips men om bebisen inte är jätteliten - finns det då möjlighet att en mormor/morfar/farmor/farfar kan ta barnet på dagar så du kan börja jobba istället för att ta f.penning ? Om ovanstående är pensionärer vill säga och om dom har ork?

Du är väl berättigad underhåll från pappan om han inte har vårdanden om barnen ?

Kan du ansöka om bostadsbidrag ?!

Som sagt - inte mycket till stöd/hjälp/råd av det jag skriver. Menar bara väl.

Igen - jättetråkigt för dig/er.

Till en början; ta ett djupt andetag och andas långsamt ut. Sen tror jag att du ska sitta lugnt i båten, vänta in att han hör av sig till dig. Känns som att din man fått en stressreaktion och nu agerar på den utan eftertanke. Hur gammal är bebisen? Kan han ha fått en förlossningsdepression? Googla och se om du tycker det stämmer.

Tror du verkligen att en pensionerad människa vill och orkar ta helt ansvar för en bebis på heltid? (Heltid, lika med heltidsarbete. Dvs 8h/dag.)
Även om hon/han skulle ställa upp så kan man inte begära det av en människa i den åldern.

Ja jag får nog vänta in honom och fundera under tiden på hur jag ska lösa det här.

Han är absolut deprimerad men just nu är han så betagen av tanken på att jag är otrogen så han kan inte tänka på något annat. Jag har bett honom flera ggr att söka hjälp.

Min pappa arbetar och min mamma lever tyvärr inte. Hans föräldrar kan inte ta hand om barnen. Dessutom helammar jag fortfarande då bebisen inte är så gammal.

Men jag får försöka vänja bebisen vid flaska så kanske min bror kan ställa upp och ta hand om barnen så jag kan arbeta lite extra.

Der beror ju helt och hållet på människan man frågar.

Det var därför jag skrev att man kan fråga. Eller är det förbjudet?

Min mamma tar hand om min son på kvällar så jag kan jobba. Och innan du går på så var det hon som ville göra det. Hon jobbar 50% och äskar att ta hand om sitt barnbarn. Och igen - jag har ALDRIG bett henne utan det var hon som ville.

Som sagt bara för att man frågar så betyder inte det att man begär.

Det beror ju helt och hållet på personen i fråga.

Hmm tänk om kvinnor hade gjort så. Lämnat familjen i skiten och sagt :jag träffar barnen när jag kan:.

Eller hur... han är sjukt ansvarslös.

Jag lovar dig att det finns kvinnor som gjort det också även om de säkert är färre till antal. Det skulle inte vara något större problem än att bli själv som kvinna, även män klarar sig själva med barn.

Men vad får han det ifrån? Vad har han för förklaringar och bevis som han påstår? Är det någon som snackat skit? Har han alltid varit sån?

Jag tycker inte heller att du ska vara så säker på att relationen är över. Detta eftersom din man tycks vara lite psykiskt instabil och har fått för sig att du är otrogen utan att du är det...

Frågan är om du vill att den ska vara över eller ej. Antingen är din man i en psykos eller också är han otroligt svartsjuk. I vilket fall låter han inte som en person man vill ha med sig när havet gungar och man sitter i båten med tre små barn.

Har han haft svartsjuketendenser tidigare? Har han skov? Har han visat några udda avvikande beteenden? Hur är han som person?

Utifrån det lilla du berättat kan han mycket väl ha någon diagnos eller en psykisk åkomma av något slag.

Vad ska du göra? Ja, inte lätt. Börja med att försöka överleva dag för dag. Gör en budget. Kolla upp er ekonomi och gör en plan för hur du ska klara av en skilsmässa. Försök få kontakt med din man och prata igenom situationen med honom så sansat ni kan. Fråga honom hur han har tänkt att hjälpa dig med barnen. Han vill väl inte att de ska fara illa?

Hitta på en nödlögn till barnen. Det är inte lämpligt att berätta om separationen ännu innan du vet mer hur bestämd din man är med skilsmässan.

Har du någon du kan prata med?

Jo han har varit svartsjuk tidigare. Till och med ringt upp mitt ex för att höra om jag träffat honom medan jag varit tillsammans med med min nuvarande sambo. Pga av det gick han i terapi och sen har det gått upp och ner men de senaste åren har han mått bra.

Just nu orkar jag knappt lyfta ett finger utan all min kraft går åt till att ta hand om barnen. Våra två andra barn är lite äldre så de förstår ju att pappa inte är hemma men inte mer än så.

När jag orkar ska jag försöka ta kontakt med honom och hoppas han har lugnat sig lite så vi kan prata igenom allt. Som ni skriver, han kan ju inte bara överge sina barn.

Hej TS!

Det här är en kris, minst sagt. Jag hoppas innerligt att din man kommer fram till att ni båda har ett ansvar gentemot era barn, oavsett hur relationen er emellan ser ur.

Så jag skulle rekommendera:

Boka tid på en vårdcentral. Ring när vårdcentralen öppnar och be om en akuttid, då får du förhoppningsvis tid samma dag.

Säg som det är och be om ångestdämpande och en remiss till en psykolog. Hur mycket det kostar är olika beroende på landsting, men jag fick på 10 gånger för 100 kr per gång.

Din bror kanske kan ta barnen och bebisen under besöket på vårdcentralen?

Det låter som något slagit slint i hjärnan på honom. Kanske steg ett är att kolla med kollegor, vänner han umgås med osv om de märkt av en personlighetsförändring. Om han hamnat i psykos t. ex.  så behöver han behandling.

Jag inser ju att hans beteende inte är friskt och det är därför jag har bett honom att söka hjälp. För att förhindra att just det här skulle hända.

Nu när det ändå har hänt så känner jag att jag måste skydda mina barn. Inte för att han någonsin skulle göra något dumt mot dem utan för att de ska få växa upp med två föräldrar som mår bra, oavsett om vi är tillsammans eller inte.

Just nu har jag fullt upp med barnen så jag har inte hunnit tänka så mycket men när alla väl sover så kommer väl allt tillbaka.

Ångestdämpande vet jag inte om jag behöver men tack för tipset.

Jag har inte orkat prata med någon, varken min familj eller vänner. Jag vill gärna prata med min sambo först. Om han hör av sig vill säga.

Usch hur kunde jag hamna i den här soppan.

Efter att ha läst dina inlägg låter det snarare som en befrielse att han dragit. Vem orkar med att förklara något för någon med vanföreställningar som dessutom tidigare gått i terapi för precis samma problem..? Och ta hand om tre barn samtidigt? Nu kan allt bara bli bättre..

Det blir en kris när situationen är som du har det nu. Dock har du en fördel som fortfarande har tak över huvudet. Min dotters pappa fick en knäpp och blev hotfull så jag vågade inte vara kvar i hans hus, utan fick fly.

Då ni äger halva huset var måste ju den ena lösa ut den andra, alternativt att ni får sälja huset och båda få ett startbidrag. Så ingen verkar ha mer rätt till huset än den andra, mer än för att lösa barnens boende. Om du inte redan står i lägenhetskö skulle jag råda dig att ställa dig i dem redan nu för att ha en utväg - därmed inte sagt att du behöver eller kommer behöva använda dem. Blir det ett bekymmer får man ringa alla kommunala och privata hyresvärdar som finns i närheten och påtala sin situation. Så löste sig boendet för mig till slut. Jag kunde flytta efter cirka 2 veckor. Men inte var det särskilt smidigt att panikflytta med ett mammigt barn på drygt 1 heller.

Sedan behöver du tänka över ekonomin. Vem sköter era gemensamma räkningar i slutet av månaden? Har ni sparande gemensamt eller var för sig? Jag hade nog om jag kunnat valt att flytta hälften av pengarna från det gemensamma konton, då du befinner dig i en mer sårbar situation som inte har mer än föräldrapenning. 

Om ni sedan separerar fortsätter ni att ha gemensam vårdnad - om ni har det idag. Däremot är det umgänget som påverkar hur det ser ut med ev underhåll för barnen. Har ni halva tiden var betalas inget underhåll i normalfallet, men om den andre har varannan helg så görs det.

Sedan skulle jag nog fundera över om du har en bra kontakt med sambons föräldrar, ibland kan de ju märkt hur sambon mår och påverka honom att söka hjälp då de är mer neutrala. Eller av vänner, för samtalsstöd verkar han ju behöva. 

Jag tycker ändå att du ska ta hjälp av din familj eller vänner, då du kan få hjälp att tänka rationellt när dina tankar säkert bara snurrar. Ge barnen så mycket kärlek du orkar då de också blir förvirrade.

Min dotter på 8 år blev fruktansvärt arg i flera veckor när pappans flickvän sedan flera år bara stack utan att säga adjö. Då hade de bara några dagar innan shoppat med bådas barn, gått på bio och restaurang, så hon fattade inget. Att pappan sedan avbokade umgänget för att han inte orkade gjorde inte saken bättre. När han väl hade henne några timmar behövde han vila för att gå på julfest. Så jag har fått se till att hon får komma iväg till kuratorn.