Fått missfall bästa vän gravid

Beklagar ditt missfall.

Vad du ska göra är att ta tiden att läka. Att få vara ledsen och sörja. Berätta för dina vänner hur du känner dig så att dom förstår varför du drar dig undan.

Jag och tre kompisar blev gravida samtidigt men i vecka 25 så fick jag föda fram vår son för tidigt och han fick inte stanna kvar.

Det var oerhört tufft att träffa mina vänner efter sjukhusvistelsen, att se deras stora magar när min mage skulle ha vart lika stor.

Jag pratade med mins vänner och dom hade stor förståelse.

Men efter ett tag så kände jag inte samma avundsjuka för deras magar var inte mina. Deras barn som kom var inte vår son som vi fick hålla. Det är deras barn och deras liv.

Jag mådde bättre av att umgås med dom och deras barn men vissa dagar kan det fortfarande vara jobbigt.

När deras barn (och andra barn) fyller år så klarar jag inte riktigt av att gå på stora kalas där det vistas många barn som jag inte känner utan jag firar deras barn dagen innan eller dagen efter.

Ta gärna samtalsstöd. Jah tycker det hjälper. Min psykolog hittar de rätta orden och hon får mig att tänka sunt.

Men som sagt - tillåt dig att få sörja och hitta gärna en plats för dig där du kan finns ro där du kan tänka på ditt barn.

Jag beklagar ditt missfall <3
Jag förstår din känsla. Jag fick reda på att min plastsyster skulle ha ungefär 2 månader före mig och det kändes ju så himla kul! Sedan fick jag beskedet på kub att hjärtat inte slog och att den dött någon gång i v 9. Hela världen rasade ihop och jag klarade inte av att se något som hade med barn att göra. Hade lust att skrika på varenda en som gick med barnvagn ute(superstabilt, jag vet..), jag dolde alla på sociala medier med barn och stängde in mig helt. Min syster förstod och tog själv avstånd när det gällde barnsnack, men var ett bra stöd för att prata om missfallet. För bara ett litet tag sedan fick jag dessutom reda på att en annan i min närhet blivit gravid och ja.. jag är jätteglad för henne, men får dåligt samvete över hur hårt jag själv ändå tar det..

Just nu skulle jag inte kunna umgås med barn och undviker fortfarande allt sådant, men jag känner inte längre för att skrika på okänt folk på stan haha.. Det har gått ungefär en månad sedan mitt ma. Folk runt omkring mig förstår och jag tänker att jag måste låta det ta den tid det behöver. Kanske krävs det att jag blir gravid igen (och får behålla det..) innan jag verkligen kan släppa det? Så jag vet tyvärr inte hur lång tid det tar, men det blir bättre. Långsamt.

Om du inte har någon nära person du kan prata med så skulle jag kolla hur det ser ut med samtalsstöd, det är så värdefullt att få ventilera med någon.

Är du säker på att det automatiskt kommer sätta sig fel om det gjort det tidigare? Jag vet folk som fått utomkvedes och sedan genomgått normala graviditeter efter det.

Jag håller tummarna för att det går bra för er och att ni får ett barn ni får behålla snart ändå <3

Tack.fy vad jag önskar du sluppit,kan ju bara försöka tänka mig hur tungt det måste varit.

Klarade du av att jobba osv?

Jag hade bara 1 arbetsdag samma vecka som missfallet,och har repat mig lite men är osäker på om jag klarar 65 h arbetsvecka nu i veckan (jobbar inom vård/assistans)

Jag har sagt till min vän att det är jobbigt.men känner mig ändå usel.

Har ett samtalsstöd men som tyvärr är halvt sjukskriven så hon kan inte prioritera mig som jag skulle önska.

Jag har i huvudtaget mkt skit i bagaget med psykisk ohälsa som barn pga mobbning,psykisk misshandel med bla våldtäkt inom tidigare relation osv.

Känns som om livet liksom jobbar emot mig konstant.

Vet man inte ska tänka så,att man styr sitt liv mkt själv.Men känner bara att jag nån gång vill få det livet jag förtjänar.

quote=79358181][quote-nick]Anonym (Beklagar) skrev 2019-01-13 10:13:42 följande:[/quote-nick]Beklagar ditt missfall.

Vad du ska göra är att ta tiden att läka. Att få vara ledsen och sörja. Berätta för dina vänner hur du känner dig så att dom förstår varför du drar dig undan.

Jag och tre kompisar blev gravida samtidigt men i vecka 25 så fick jag föda fram vår son för tidigt och han fick inte stanna kvar.

Det var oerhört tufft att träffa mina vänner efter sjukhusvistelsen, att se deras stora magar när min mage skulle ha vart lika stor.

Jag pratade med mins vänner och dom hade stor förståelse.

Men efter ett tag så kände jag inte samma avundsjuka för deras magar var inte mina. Deras barn som kom var inte vår son som vi fick hålla. Det är deras barn och deras liv.

Jag mådde bättre av att umgås med dom och deras barn men vissa dagar kan det fortfarande vara jobbigt.

När deras barn (och andra barn) fyller år så klarar jag inte riktigt av att gå på stora kalas där det vistas många barn som jag inte känner utan jag firar deras barn dagen innan eller dagen efter.

Ta gärna samtalsstöd. Jah tycker det hjälper. Min psykolog hittar de rätta orden och hon får mig att tänka sunt.

Men som sagt - tillåt dig att få sörja och hitta gärna en plats för dig där du kan finns ro där du kan tänka på ditt barn.[/quote]

Känner igen mig i mkt av det du skriver vilket är skönt.jag blir så arg på kommentarer från vänner i stil med ?det går säkert bra nästa gång? tex.

De vet inte det,jag vet inte det.Jag vet inte ens om jag någonsin får barn. Har du fått den kommentaren ngt?

Jag är redan stressad,rädd för att det kommer vara det ändå som räddar hur jag mår.att få ett barn.

De vet inte hur länge jag försökt,hur svårt det varit för oss osv.hur mkt jag fått offra och ändra för att ens ev kunna bli gravid.

Jag tyckte om mitt liv innan,nu gör jag inte alls.det är förhoppningsvis övergående.inget känns värt liksom.Jag vill kunna känna att jag kan leva utan barn.inte gå i bitar av tanken på det.

De sade att det med största sannolikhet blir så på akuten,hon gynläkaren sade så.men hon kan ju ha fel.om du känner folk som sluppit det.

Jag håller tummarna för dig/er med.

Jag vill mest ha tillbaka mig själv nu.min ork,min kropp,få ha sex.(kondom fungerar inte för killen)

Jag är också så rädd att bli lämnad.att han inte ska orka med mig nu.jag vet ju att han inte är så el tänker så.men ändå rädd att jag ska vara ett vrak om tex ett år och han bara inte ska orka mer.

Vi har varit ihop i 5 år så tror inte han ger upp så fort.men rädslan är liksom där ändå.

Har en samtalskontakt som inte är så bra,och som inte har tid så ofta.

Ja.. "det går säkert bra nästa gång", "det är bara att försöka igen", "det är sånt som händer" osv osv.. =/ Svårt att veta vad man ska svara på sånt. Det som skulle bli mitt barn har precis dött, jag skiter väl i om det är sånt som händer?.. "Jag beklagar" eller "jag förstår att det är skitjobbigt" hade känts bättre att få höra enligt mig..

Jag kände också så i början - att allt var kört och inget kändes meningsfullt =/ Det kändes även helt övermäktigt att ens tänka på att försöka igen. Jag var ju så glad över att ha lagt allt det där bakom mig.. Jag ville bara hoppa över allt det och vara gravid igen direkt.. Tack och lov så kommer man sakta tillbaka och någon gång kommer det kännas bra, hur mörkt det än känns nu. Det är jag övertygad om <3

Man ska vara så försiktig med att kommentera något kring graviditet, för som du säger så vet man inte vad personen varit med om.

Ok, jag hoppas hon har fel <3 Jag vet ju som sagt personer som haft en bra graviditet efter men jag vet så klart inte detaljerna kring det. Jag håller verkligen tummarna för er!

Jag förstår den rädslan..det är inte roligt att känna sig som ett vrak som inte tillför något i förhållandet, men din sambo förstår med största säkerhet. En vettig person lämnar inte så fort det blir lite tufft och har ni varit tillsammans i 5 år så har ni säkert en bra stabil grund att stå på <3

Går det att byta samtalskontakt? Ibland klickar man ju inte om personen dessutom inte har tid så känns det ju som att det hade varit bra med någon annan?

Till att börja med, jag beklagar ditt mf. Själv blev jag gravid i februari förra året men fick mf i v 7. Det var som tur var under påsklovet (jag är lärare) och när det var dags att börja jobba igen hade jag slutat blöda. Jag var ändå jätteorolig för att börja blöda igen på jobbet. Det var jobbigt att komma tillbaka till jobbet eftersom alla pratade om hur skönt lovet hade varit och frågade hur lovet varit osv. Jag berättade tillslut för en kollega vilket kändes skönt.

Lite mer än en månad efter mitt mf berättade en nära vän att hon var gravid och det visade sig att hon var beräknad två veckor innan jag varit. Det var så blandade känslor för jag blev så ledsen, dels över min förlust och att vi hade kunnat få dela den tiden tillsammans och även för att hennes barn alltid skulle bli en påminnelse om barnet som jag inte fick. Samtidigt var jag så glad för hennes skull eftersom de hade försökt i närmare två år. Jag har försökt vara så stöttande som jag kunnat men under hennes baby shower var jag tvungen att gå in på toaletten och bryta ihop en stund. Hon gick över tiden och födde till slut sin dotter på min bebis beräknade förlossningsdatum. Så det blev verkligen barnet jag inte fick... Då var jag dock gravid igen och det gjorde det ändå lite lättare och vi bestämde att vi skulle ses. Jag ställde dock in ett par dagar innan då jag gjorde kub och fick reda på att barnet i min mage har hög risk för kromosomavvikelser och hjärtfel. Det blev ett lite för tungt besked och jag kände att jag varken skulle vara ett bra stöd åt henne eller vara säker på att inte bryta ihop av att träffa henne och hennes bebis. Jag känner att jag behöver veta vad som väntar mitt barn först och förbereda mig för det innan jag klarar av att träffa henne och bebisen så att jag klarar av att verkligen bara fokusera på dem.

Försök få samtalsstöd för det tycker jag har varit bra och har hjälpt mig gå vidare. Om du inte känner att du blir prioriterad kanske du kan söka hjälp på annat håll. Genom mvc t ex. Eller Svenska kyrkan. Jag har fått mf tidigare, visserligen inte då jag skulle fått barn samtidigt som en kompis, och det blir bättre. Sorgen blir lättare att leva med och jag tror säkert att du kommer kunna umgås med din kompis och hennes barn så småningom. Låt det ta tid och var öppen och ärlig mot din vän och säg att du inte vill förlora hennes vänskap. Om hon är en riktig vän kommer hon förstå.

Jag tycker att du ska berätta om hur du känner för din vän. Förklara att du mår så otroligt dåligt pga din egen situation just nu att du inte förmår dig att glädjas över hennes graviditet, att du gärna vill ställa upp för din vän men behöver tid att läka först.