Hur ska jag klara det här? Ett år efter skilsmässan...

Tänk på varför det tog slut, fanns nog en vettig anledning.

Jag förstår att det känns jobbigt när det är sådana kontraster. Men jag tycker inte du ska tänka att du inte kan erbjuda barnen någonting, eller samma saker som dom kan, tänk istället att du kompletterar barnens liv med något annat.

De har den stora familjen, vännerna, resorna, aktiviteterna, lillasyskonet. Jättemysigt och bra för dina barn att ha många människor omkring sig som älskar dem, att uppleva och utforska.

Men det lugna livet är minst lika mycket värt! Du är deras mamma och du kan erbjuda det lilla familjelivet, det intima, de mysiga kvällarna i soffan, tystnaden och lugnet, utforskandet på hemmaplan.
Gör ditt eget med det du kan - baka och laga mat, titta på film, gå promenader i skogen, pyssla och läs böcker.

När barnen blir stora och ser tillbaka kommer de se att de fick det bästa av två världar, två engagerade föräldrar som älskade och brydde sig om.

Jag förstår att det är svårt att inte känna avundsjuka och bitterhet, men om du ser på det du har, och inte på det du inte har, så ser du att du har precis lika mycket att erbjuda dina barn, bara att det inte är samma saker. Och det är väl egentligen tur!

Försök att vara glad för barnens skull?

När jag och mitt ex separerade så hade han betydligt bättre ekonomi än jag. Han kunde göra roliga saker med barnen och resa på semester.

Den möjligheten hade inte jag, så jag är innerligt tacksam att de fick möjlighet att göra detta med pappa...

Mitt ex har också en ny, och de har ett gemensamt barn.

Jag är självklart glad för deras skull, sorgen jag känner är inför mig själv. Alla dessa minnen som känns bortkastade, raderade, ersatta. Hjälplöshet.

Hur ser era barn på det nu, hur längesen är det? Har du nån ny?

Det var sex år sedan vi separerade. Våra barn var två och fyra år gamla.

Jag har egentligen hela tiden känt att det var bra att han träffade någon som han passar bättte ihop med. Låter väl präktigt, men vi var så olika, och jag kände mest att det var skönt att inte leva under samma tak längre... Har inte saknar vårt gemensamma liv. Inte egentligen. Sedan så är en skilsmässa/separation alltid sorglig när barn är inblandade.

Ja, jag har en ny.

Det är normalt att känna så. Det kommer en eller flera "sorg-perioder" efter en separation. Och att man inte blir glad om det verka gå så mycket bättre för exet - det är också klart. Men jag tror säkert att det bara ser ut så just nu. Det går säkert upp och ner för honom också. Det kommer att vända snart för dig också!

Just nu känns det såhär.
Vem vet om rollerna är ombytta om några år? Ditt ex hittar sin sambo hemma i sängen med en tangocharmör. Du har en ny och ni ska åka på en mysig resa. Ditt ex blir hemlös och sover i ert hus och vattnar blommorna.

När jag läste din trådstart tänkte jag "Ush vad jobbigt att få barn ihop innan man ens känner varandra ordentigt." De har ju knappt hunnit varit ett par innan de kastats in i vardag med blöjbyten och sömnlösa nätter.
Försök ta vara på tiden du inte har någon relation att ta hänsyn till för att prova nya saker som verkar spännande och rå om dig själv.
All lycka till dig!