Otrohet - vad tycker du?

Nja, då får du nog fundera ett varv till...

Alla i denna tråden, och sannolikt alla andra, vet att otrohet inte är ovanligt.
Så vitt jag kan förstå så kan samhället fungera alldeles utmärkt (nåja...) trots detta.
Eller?

Vi har dagens samhälle och det fungerar så som det gör. Regler finns och otrohet förekommer.
Var menar du kommer Kambodja och Röda Khmerer in i detta vårt samhälle av i dag?

Jag är helt övertygad att utomäktenskapliga relationer förekommer över hela spektrat av politiska åsikter. Jag själv är ett utomordentligt exempel på att otrohet förekommer bland dem som absolut inte är extremsocialister...

Jag tycker definitivt att BÅDAS behov måste respekteras i en relation av BÅDA som ger sig in i den.

MEN båda måste vara öppna och tala om vad som gäller från början alternativt diskutera eventuella förändringar över tid i en relation.

Enligt mig grundläggande.

Jag förstår faktiskt (även om du inte kanske tror det) hur du tänker.

Men även om du inte vill veta vad som sker bakom din rygg kanske din partner hade velat veta.

Det är det jag menar med respekt. Att man vet vad ens partner står och vill i olika situationer.

Nu vet jag inte alls i ditt fall om din partner hade velat ha reda på vad du gjorde eller inte men om du hade ingått ett monogamt förhållande med henne och inte talat om för henne att du inte ser så hårt på det där med otrohet, tycker du verkligen att du visade den respekt hon förtjänade när du gick bakom ryggen på henne.

Självklart gäller ett löfte fram tills dess att annat har sagts precis som du säger här. Själva innebörden av ordet är ju att lova eller garantera att man kommer följa vad som har bestämts.

Att sedan händer att människor bryter sina löften antingen medvetet eller på sätt som ligger utanför deras kontroll är givetvis en realitet och vilka konsekvenser ett svek får blir helt beroende av löftets natur och vilka reaktioner som uppstår som ett resultat av det. Det är dock ingen anledning till varför man skulle ta lätt på ett löfte. Planerar man inte att hålla vad man lovar eller tycker det är OK att godtyckligt och på egen hand modifiera löftet utifrån vad som passar en själv finns det ingen anledning att avge ett löfte till att börja med. Då har man inte förstått vad det innebär och saknar själv någon form av heder.

Det är många här som skriver många ord, men i vissa fall och ur vissa synvinklar är många av orden ganska ogenomtänkta, naiva och tomma.
Löften bryts hela tiden.
Stora världsliga löften, mellan nationer eller mellan grannar, löften om jordens miljö och andra stora frågor, stora löften och små löften, alla löften som jag redan givit exempel på och alla löften däremellan.
Finns någon här som kan påstå att alla människor inblandade i dessa brutna löften saknar all heder eller att de saknade gott syfte när de avgav löftet?

Ett löfte är självfallet något heligt och något fantastiskt i många människors fantasivärld.
Men alla vet, om man bara använder en gnutta sunt förnuft, att i verkligheten bryts löften hela tiden.
Den som inbillar sig något annat väljer bara att medvetet ljuga för sig själv. Följderna av denna självlögn är självfallet i många fall mycket svårare än det brutna löftet i sig.

Löften bryts inte för att heder saknas eller för att människor medvetet ljög när de avgav sitt löfte. I princip alla menar vad de säger och har ett gott syfte när de avger sitt löfte. Sedan händer saker, tiden går, förändringar sker, omständigheter uppstår, förälskelsen svalnar, motparten har ljugit eller själv brutit ett annat löfte, eller tusen andra omständigheter, som gör att man kan anse att löftet inte gäller eller att löftet har minskat i betydelse.
Man kan tycka vad man vill om detta men så ser ju faktiskt verkligheten ut.

Om jag känner mig sviken, om jag känner att sveket är så stort att min värld rasar samman, så är det ju upp till mig hur dessa mina känslor ska få påverka mig. Om någon annan utsätter mig för en handling kan jag själv bestämma hur mina känslor för denna handling ska få påverka mig.

Men att löften bryts i andra sammanhang gör det ju inte mer ok att bryta ett trohetslöfte i ett förhållande.
Om ens känslor svalnar eller man av någon anledning känner sig sviken av sin partner så är det ju mycket ärligare att prata om det med sin partner alt göra slut.

En sak jag inte förstår är alla dessa trådar om folk som blir helt till sig av att t.ex. en kollega verkar flörta med dem eller någon annan i deras omgivning ger dem uppmärksamhet.

Det är helt normalt att bli attraherad av andra när man lever i en relation men man väljer själv om man ska agera på det. Man måste inte följa varje sexuell impuls, precis som man inte måste köpa svindyra saker eller proppa i sig en massa chips bara för att man vill, av den enkla anledningen att det får konsekvenser.

Har man kommit överens om att leva monogamt och sedan bryter det löftet så är det ett svek som med alla andra brutna löften. Det duger inte att ursäkta sig med att man inte får sex hemma.

Man kan prata med sin partner och man kan göra slut om det är så viktigt för en att man inte står ut. Då invänder en del att man inte vill skilja sig p.g.a. barnen etc men jag förstår inte hur det kan vara ett bättre alternativ att smussla med otrohet, vilket i sin tur kan leda till en betydligt mer uppslitande och skitig skilsmässa. Det kommer inte barnen att tacka dem för.

Jag blir inte så sexualmoraliskt upprörd som förundrad över varför vissa vuxna människor verkar sakna självkontroll och konskvenstänk. Vi är inte babianer utan har förmågan att välja.

Att det är jobbigt att skilja sig och bekvämare att bedra sin sexuellt ointresserade partner är bara själviska undanflukter. Vi är vuxna människor. Det finns inga genvägar när det gäller ansvar. Det är bara att bita ihop och stå för sins handlingar.

Ganska logiskt kan man tycka...

Ja, absolut,
om nu världen vore logiskt,
om alla människor vore helt logiska varelser och om inte ologiska omständigheter skulle uppstå någon gång i tiden.

Men så ser ju inte verkligheten ut!

Alla vet att otrohet förekommer och att med allra största sannolikhet kommer de flesta långvariga förhållanden någon gång riskera att utsättas för otrohet.
Alla löften, stora som små, trohetslöften och andra löften, löper överhängande risk att någon gång brytas. Rätt eller fel spelar ingen roll, löften komme ändå att brytas.
Det känner alla till!

Allt annat är en utopisk fantasivärld.
De som avlägger ett trohetslöfte och mottager ett trohetslöfte, och till 100% och till sista bokstaven väljer att tro på trohetslöftet har medvetet ljugit för sig själv.
Det känner alla till!

Jag förstår att det är väldigt obekvämt för många att erkänna detta. Framförallt att erkänna det för sig själv när man vet att man medvetet har ljugit för sig själv.
Men fakta kvarstår, att ett trohetslöfte skulle gälla för alltid och till sista bokstaven kan bara ske i en utopiskt fantasivärld.

Visst vore det skönt om jag hade fel i detta. Men tyvärr så visar det sig dagligen och det har visat sig i historien att jag har rätt.

Det är upp till var och en att hantera verkligheten och det är upp till var och en att hantera de känslor som man tillåter sig känna om/när man anser sig blivit utsatt för ett svek.

Min klara och tydliga uppfattning är dock fortfarande att:
Det man inte vet mår man inte dåligt av.
Om jag inte vet något så upplever jag inget svek och det uppstår inga som helst känslor att hantera.

Det finns inga "ologiska omständigheter" enbart faktiska. Det finns inte heller "ologiska människor", alla människor har förmågan att tänka logiskt om de inte är psykotiska eller har en funktionsnedsättning.

Du styrs inte av någon yttre kraft och du kan alltid ta kontrollen över dina begär. Det är inte heroin vi snackar om här utan att avstå från ett ligg.

Det kanske känns bättre för dig att intala dig att sådan är människans natur, och vad är du om blott en irrationell känslomänniska. Fast du vet lika väl som jag att du bara hittar på ursäkter för att få pippa lite. Exakt så banalt är det.

Det är snarare så att det din partner inte vet mår DU inte dåligt av. Försök inte framställa det som någon form av omtanke. Stå för att du gör själviska och bekväma val.

Försök inte heller smeta din slappa inställning till trohet på andra människor. Jag närmar mig 50, har haft flera relationer och aldrig varit otrogen. Det har inte saknats tillfälle men min självkontroll fungerar väl eftersom jag vet att det alltid handlar om aktiva val. Jag gillar sex men jag är inte en babian, inte du heller.

Nej, alla gör inte logiska val, många gör egoistiska riskfyllda val men något annat än ett aktivt val är det inte. Ett väldigt enkelt val om man nu som du vet att man inte tänker vara trogen från början är ju att inte ha monogama relationer. Då slipper du ljuga för dig själv.

Ja men den världen skulle förmodligen vara klart bättre om vissa åtminstone försökte göra rätt istället för att göra det lätt för sig och göra fel och sen skylla det på alla dåliga ursäkter du radar upp. Samt om omgivningen slutade normalisera och rättfärdiga deras bekvämlighet som du gör.

Ja det vore väldigt skönt om du slutade normalisera och propagera för acceptans av otrohet. Det är inte alls upp till var och en att lära sig acceptera andras idioti. Det är upp till idioterna att lära sig bete sig som folk.

Det har inget att göra med uttalade eller outtalade löften. Den handlar om att de som är otrogna är lögnare och fegisar som inte kan stå för vad de gör. De måste smussla ljuga och normalisera sina gärningar.

Gör vad du vill så länge du inte gör illa någon. Och tänk då gärna tanken fullt ut. Inte att det är ok så länge som de är lyckligt ovetande, utan även att ingen såras om det du gjort kommer ut. Då har du en fungerande moralkompass som minimerar risken att såra någon.

Givetvis är ett svek ett svek oavsett om den sviknes fått veta det eller inte. Och vad som är otäckt är att den svikne fråntas rätten att välja själv.

När omständigheter förändras kan man vid behov modifiera de överenskommelser som gjorts eller helt välja att frånträda dem (såvida det inte gäller juridiskt bindande sådana). Att många löften ändå blir brutna någon gång tror jag inte någon har förnekat och det kan därför tyckas underligt att det verkar finnas ett behov av att konstant argumentera mot en åsikt ingen ens har uttryckt. Men vill man ägna sig åt att fantisera och bygga halmgubbar står det förstås var och en fritt.

Samtidigt som en del löften bryts ser också vår värld till stor del ut som den gör idag för att nationer och människor har valt att följa de löften och överenskommelser de avgett. Fredspakter, vapenregleringar, handelsavtal osv lägger grunden för samverkan mellan jordens befolkning. Hade alla varit av den meningen att löften inte är så beständiga eller kan ändras lite hursomhelst utifrån egen vilja hade vi förmodligen haft en betydligt mer splittrad och eventuellt även kaotisk värld.

Hur man ser på heder är förstås väldigt individuellt. För min egen del anser jag inte att man har någon heder att tala om när man sviker löften som kan förmodas vara av stor betydelse för den som erhållit dem och sen inte heller står för sitt svek.

Det är jätteroligt att så många engagerat sig i den här tråden och kommit (och kommer) med så många tänkvärda inlägg. Jag känner mig som ts lite "skyldig" att bemöta alla, men nu har jag halkat efter, och jag upplever det även som att det som nu tas upp är saker som vi redan har diskuterat, och som jag besvarat flera gånger om under trådens gång, och där vi antingen är överens, eller inte kommer längre. Därför väljer jag att dra mig tillbaka en aning nu. Detta innebär inte att jag inte längre läser och begrundar de inlägg som skrivs; inte heller är det på NÅGOT sätt menat som nån form av "nu får ni ju sluta skriva, ni upprepar er bara" - så länge  nån får ut nåt av tråden är det ju kanon :) - det innebär bara att JAG inte ger mig in i diskussionen mer nu.

Slutligen: jag skriver inte detta för att jag tror att nån skulle vara speciellt beroende av, eller längtande efter, just mina svar; jag vill bara ta mitt ansvar som ts och förklara varför jag inte är aktiv i tråden längre :)

TACK!

hmmmm, jag har förundrats över det jag läst. Som vanligt är debatten polariserad, allt är svar eller vitt och inga gråskalor. För bara ett år sedan hade jag varit lika fördömande som många andra men har ändrat mig. Jag har varit tillsammans med en och samma i snart 25 år (och är bara strax över 40) och det har för det mesta varit många bra år med toppar och dalar. Har hittills aldrig varit fysiskt otrogen men kan förstå att man trillar dit. Sedan gäller det att skilja på fysisk attraktion och emotionell. Fysisk attraktion kan du givetvis kontrollera, det är flyktigt och går över så snart du lämnat rummet. Tror det är ofrånkomligt i ett förhållande... Däremot djup emotionell attraktion har jag bara drabbats av 1 gång för några månader sedan, har stött på tusentals kvinnor under mitt förhållande men har aldrig drabbats av denna typ av attraktion, kanske för att mina känselspröt aldrig varit på eller att jag helt enkelt aldrig mött någon. Jag attraherades inte först av hennes utseende, det var ett misstag som gjorde att vi började pratas vid men rätt så omgående kände jag att hon var superintressant efter x antal pratstunder så kändes det som jag mött min soulmate. Alla intressen stämmer överens, samma värderingar mm mm... 

Trots att jag hela tiden tyckt att otrohet är bara nått som man kan stå i mot så var det annorlunda denna gång. Kanske för att attraktionen kom från ett annat håll, inte från utseendet primärt (även om hon är sjukt söt ). Fysisk attraktion är superlätt att motstå.. Vi flörtade, träffades (i sällskap med andra), hade korta stunder ensamma osv. Rent krasst så måste hon ha trott jag var svårt att förstå med mina dubbla budskap =) Lite som jag tyckte tjejer var när jag var yngre... Hur som, jag lekte med elden och hade hon gjort nått mer hade jag trillat dit. Nu blev det inte så och av olika anledningar så har vi ingen kontakt idag. 

Resultatet? Hon fick mig att inse vad jag saknade i mitt nuvarande förhållande. Jag krävde parterapi med min fru för att få ordning på vårt slentrianförhållande. Det blev efter 7-8 träffar bättre, tom mycket bättre. Förmodligen räddade tjejen mitt förhållande med min fru. Hon kommer dock mest troligt alltid ha en speciell plats i mitt hjärta även om känslorna svalnat... :)

Tack för ett personligt och bra inlägg. Alldeles utmärkt för att belysa verkligheten med lite perspektiv och med utrymme för eftertanke.
Fler borde kanske vara åtminstone en liten gnutta öppen för att allt är verkligen inte svart eller vitt.
Härligt läsa att allt gick bra för er och det allra viktigaste att ert förhållande nu är bättre än innan. Grattis