Så här skulle det ju inte sluta...
Jag vet inte riktigt varför jag skriver här, men vissa ämnen är så känsliga att man inte har någon man kan tala med. Jag ber redan nu om ursäkt för en lång och bitvis osammanhängande berättelse.
Jag hoppas att någon kan dela med sig av egna erfarenheter vid separation och kanske komma med handfasta tips och råd.
Jag och min sambo träffades online för 13 år sedan. Vi kom bägge ur längre förhållanden, men hade låtit det gå några år innan vi på allvar sökte en ny partner.
Vi flyttade ihop fort och förhållandet var intensivt på alla plan. Efter ca 6 månader bytte jag jobb vilket innebar att jag inte längre arbetade hemifrån, och då svalnade förhållandet något, eller kanske mognade lite.
Efter några år ställdes vi inför valet att genomgå en IVF eftersom min sambo började närma sig 40år och inte lyckats få barn tidigare. Jag tyckte att barn är en självklar del av livet, så jag ställde givetvis upp på det, eftersom jag själv hade barn i mitt tidigare förhållande.
Tre år senare fick vi ytterligare ett barn naturlig väg och allt såg rätt ljust ut.
Min sambo har tidigare berättat att hon har missbrukat sex för att få uppmärksamhet, en problematik som kommer från hennes barndom med en mor som lämnade mycket att önska i kärleksfullhet mm. Hon har gått i terapi av och till i princip sedan vi träffades och vid flertal tillfällen gick vi även tillsammans. Visst har hon fått vissa "verktyg" så hon kan hantera situationer. Terapin innebar bl.a att hon bröt slutligen helt med sin mor.
Jag har inte velat pressa henne gällande vårat obefintliga sexliv (sedan 10 år tillbaka) på förekommen anledning, utan har ställt upp då hon plötsligt fått lust. Och jo, jag har uppvaktat, även om det av naturliga orsaker avtagit de sista åren. Blir man avvisad 99 gånger av 100 är man kanske inte så motiverad.
Förhållandet är mer som syskon än som ett par.
Vi har pratat om det vid många tillfällen, hon tar själv upp frågan några gånger om året. Hon har alltid en (för henne) legitim ursäkt varför hon inte är så pigg på sex. Jag böjer mig alltid utan att visa min frustration, för de få gånger jag har sagt till att jag lider av avsaknaden av intimitet blir det ett fasligt liv.
Vi sover i separata sovrum eftersom hon är väldigt ljudkänslig. Det har vi gjort de sista 7-8 åren.
Trenden går inte år rätt håll. Sist "ställde hon upp" vilket fick mig att känna mig riktigt rutten, det var 8 månader sedan. Dess för innan var det 19 månader..! Hon säger själv att hon saknar intimitet, men när jag föreslår det så avvisar hon mig.
Sedan vi fick barn har hon bara arbetat sporadiskt, men av olika anledningar valt att sluta. Samtidigt har jag drivit mitt företag och på dom pengarna har vi levt rätt gott på, med såväl dyra utlandsemestrar, hästar med mycket mera.
I december hamnade vi i en ekonomisk kris när företaget hade en svacka. Vi talade om det och kom överens om att hon nu måste börja arbeta för att ge oss en viss ekonomisk stabilitet.Samtidigt har vi tvingats att minska våra kostnader, bl.a ställt in resa och valt ett enklare och billigare boende.
Efter den krisen har det gått spikrakt utför.
Jag är jätteglad för hennes skull att hon nu har ett jobb med kollegor och får komma iväg och prata med andra vuxna. Däremot tror jag att hon nu tror gräset är grönare på andra sidan.
Nu när vi ska flytta talar hon i termerna att vi kanske borde separera i samband med flytten.
Jag ska inte säga att det är en blixt från en klarblå himmel, men jag känner mig så himla dum och besviken. Hur sjutton kunde jag varit så naiv?
Efter att i princip försörjt henne och hennes hästar, resor, bilar mm i 13 år få det här uppslängt i ansiktet. Det var inte var jag trodde om henne. Jag trodde i min enfald att när hon kommit över hennes tidigare trauman skulle hon åter se mig igen med lust och kärlek.
Istället inser jag att jag har förlorat 13 år av mitt liv, men visst har jag fått två fantastiska barn! Men som person känner jag mig tillintetgjord och utnyttjad.
Vi hade ikväll en diskussion gällande en eventuell separation och hon inser att hon inte kommer att ha råd med ett eget boende. Hon menade bl.a att hon inte är berättigad till bostadsbidrag såvida hon inte har full vårdnad för barnen. Jag vet inte om det stämmer, men jag vill inte släppa vårdnaden, är det fel av mig?
Nu står man här, nyss fyllda 50 och snart separerad. Hur sjutton orkar man ställa sig upp efter någonting sånt här och var hittar man modet att träffa någon ny?