"Det är inte mitt fel" - skillnaden mellan att ha gjort fel och orsaka något?

Konsekvenstänk, har för mig att ett barn inte är mogen för trafiken före 10års ålder.

Sammantaget så är ju hjärnan långt ifrån färdigutvecklad före 25 års ålder. Att kunna se samband och koppla samman dessa med vårat handlande/ beteende.. oav om det är att jaga en boll som rullar rätt ut i gatan eller om det handlar reptilhjärnans typ mer vuxna begär.

Det finns ju en anledning till varför vi kan inte anses skyldiga att dömmas för något vi inte varit ?Mogna? eller tillräckligt utvecklade i vårt konsekvenstänk. Magiska åldrar är ju 15 och18år, för att kunna få ta konsekvenserna själv för sitt handlande. Dessförinnan är föräldrarna ansvariga att ge sina barn en bra utbildning i vad konsekvenser kan ge för följder. Blev lite rörigt, fick med svar du inte bad om här. :)

Men du kan inte förvänta dig att en 8åring ska kunna se/ta konsekvenser av sitt handlande. Det är en lång övning och det gäller att nöta, vara tålmodig.

Handling och konsekvens kan tom små barn. Kissar man i byxan blir byxorna blöta men kissar man i pottan hör man jubel, pepp och glada miner.

Eget handlande orsak och konsekvens som inbegriper andra lär de sig vid 4-5.

Men att SE vad som ska ske och planera flera steg framåt som i trafiken det är de inte mogna för förrän runt 12 års åldern.

Att säga "det är inte mitt fel" låter mer som ett försvarstal än oförståelse. Kan det vara så?

Tänker för att slippa att någon vuxen säger till och bli straffad?

Nu säger jag inte att ni straffar men han kanske känner sig straffad vid konsekvenserna som han tidigare fått och vill undvika detta. Som sagt lite tankar och inga anklagelser.

Jag gissade att det var en avsaknad av mognad. Men hur pratar man om sånt här då med honom? För när alla samtal om något som blev lite tokigt direkt hamnar i återvändsgränden " det var inte mitt fel" så blir det så lätt konflikter av ett samtal.

Jag vet inte. Ja vi upplever det ju som ett försvarstal men grejen är ju att det kommer även i situationer där ett försvarstal är helt onödigt.

Straff använder vi inte. Däremot blir vi ju irriterade eller arga ibland men egentligen blir vi mest irriterade av det här  (arga) försvarsagerandet än av själva händelsen som föranlett samtalet.
Han har oerhört svårt att säga förlåt, hantera att han gjort fel osv.

Jag tror att det är för abstrakt för barn i den åldern att diskutera saker som gått snett. Man kan väl försöka kategorisera: karatespark mot bord så att grejer går sönder = inte okej, snubbla mot bord så att grejer går sönder = olyckshändelse.

Även om du diskuterar dig blå med barnet så kommer nog inte orsakssambandet att landa helt, utan det sker en gradvis mognad i att hålla impulsen med karatesparken och snubblandet kommer kan kanske aldrig ifrån, alla kan snubbla. Försvarsställning är nog ett normalt sätt att hantera sina skuldkänslor och skammen att bli skälld på - och även en aldrig så mild tillsägelse kan kännas som en utskällning för ett barn.

Om det ofta förekommer karatesparkar  eller allmänt bus som resulterar i snubblingar får man försöka parera dem innan genom att påminna: nu har vi dukat här inne, inga sparkar eller bus runt bordet! Eller om  barnet ofta glömmer att kissa så på man påminna om det lite då och då eller hjälpa barnet att tolka sina signaler: nu verkar du vara kissnödig, prova att kissa så kan du leka vidare sen.

Att något "är någons fel" tror jag för honom betyder att den personen har gjort det med avsikt. Så för att få honom att "erkänna sig skyldig" till olyckor tror jag att det kan fungera att prata om just det - att man kan orsaka saker av misstag, och då ber man om ursäkt. Ni kommer nog att behöva ta många exempel, både på hypotetiska saker, saker ni vuxna gjort och saker han eller hans vänner gjort.
Om jag spiller kaffe på min kollega så måste jag be om ursäkt och hjälpa till att torka upp, just för att visa att det inte var med vilje... 
Om man gör dumma saker med vilje hjälper det liksom inte att säga förlåt!
Med lite sådana exempel, förklaringar och diskussioner tror jag att ni kan nå fram! 
/Lågstadielärare