Anonym (tomt) skrev 2019-06-16 19:36:09 följande:
Jag ska försöka berätta min historia, utan att skriva en hel roman. Efter att du läst vad jag skriver hoppas jag att du är försiktig, både i din relation till din fru och till din kollega.
Jag har en kollega som jag har haft en liknande relation till som du beskriver. Vi var mer än kollegor och jag skulle säga något som också gränsade till vad som var att betrakta mer än vänner. Vi drogs till varandra på något alldeles särdeles märkligt sätt. En personkemi som gått att ta på. Till en början förstod jag inte alls att känslor skulle kunna komma in i spelet. Men efter ett tag så var han den som fullkomligt tog över mina tankar, han var ständigt närvarande. Jag förstod slutligen att där hos mig fanns känslor. Jag valde att berätta, det blev något som var alldeles för stort att bära på. Det kändes som en stor lögn. Han utttyckte att han inte delade känslorna, men att han fortsatt ville vara min vän. Det gick ett tag, jag trodde att jag kanske skulle klara av det. Min upplevelse är att vi efter jag berättade kom varandra närmre. Det uppstod naturligtvis någon form av intimitet, helt oundvikligt. Kontakten intensifierades. Det är svårt att förklara, och jag vill heller inte skriva för mycket. Upplevelsen var att vi utövade någon form av balansakt, på slak lina. Han kom att betyda allt mer för mig, fanns alltid där. När vi inte träffades saknade jag honom, ville dela upplevelser med honom. Jag började må mer och mer dåligt, men jag förmådde mig inte att bryta mönstret. Vi fortsatte att träffas, ha en massa kontakt på olika sätt. Till slut gick det inte längre, jag var tvungen att sätta stopp för det för att inte gå under. Jag berättar återigen, säger att vi inte kan träffas eftersom det gör mig så oerhört illa. Han förstår absolut ingenting. Han kan inte se framför sig att vi inte ska fortsätta ses. Han är helt oförstående till att mina känslor existerar. Givetvis är vi två i detta, men jag upplever att han genom sitt sätt att vara har varit väldigt oförsiktig med mina känslor. Och andras känslor ska man vara väldigt försiktig med oavsett sortens relation. Han förstår inte det alls. När jag önskar om förståelse för min situation, möts jag av total oförståelse på alla upptänkliga plan, han förstår inte vad eller varför han skulle behöva göra något annorlunda, eller varför han ens ska behöva förstå, det är jag som har känslorna och då är det mitt problem. Jag försöker nå fram genom att säga att jag önskar att vi kan vara vänner på något plan, men att vi då behöver hitta ett annat förhållningssätt till varandra. Men jag når honom inte på något sätt. Han verkar tycka att allt ska fortsätta som vanligt, för det utgör inget problem för honom.
Det är lätt att tro att det går att ha sådana här relationer utan att någon ska skadas. Till en början kanske känslorna inte finns, men till slut kanske dessa utvecklas hos någon av er eller hos båda. Då har ni redan hunnit skapa en sorts intim relation till varandra att det kan bli oerhört svårt att bryta mönstret. Ni har vida överstigit gränsen, att du inte ser det får alla klockor att ringa. Var försiktig säger jag bara.
Intressant läsning och jag beklagar att det blivit som det blivit för dig.
Jag tror absolut att två människor som är kollegor av olika kön och som umgås mycket kan skapa kärlek eller rent utav hamna i säng med varandra.
Jag tycker ju om min kollega väldigt mycket men jag är ju inte kär i henne.
Är hon tex sjuk eller vice versa så hörs vi av och kollar hur den andre mår. Jag är mån om att hon ska ha det bra osv. Dock har hon ju en man så vissa gränser har vi ju båda givetvis.
Jag är försiktig absolut men då blir ju följd frågan:
Kan inte en man och kvinna vara nära vänner, skvallra om det mesta, luncha, handla, skratta och ha roligt ihop utan att det för eller senare omvandlas till kärlek?
Om svaret är nej då är det väl snarare nåt biologiskt i oss som gör att en man och kvinna till slut inte kan motstå varandra?
