svärföräldrar och barnvakt

Har inte du lagt ner din medverkan i tråden några gånger nu? Vad hände? Och svara gärna på varifrån du får alla dina antaganden om TS.

Jag har lagt ner men ni fortsätter ju citera. Jag antar på det jag läser som TS skriver.

Ändå svarar du inte på det som är riktat till dig, utan på helt andra inlägg?

Ok, rimligt att bara anta en massa utifrån så lite info. Särskilt när du antar att TS måste överdriva, le vara för att.

Sen så spelar det ingen roll vad farföräldrarna vill. Det är föräldrarna som bestämmer. Har du nåt problem med att det funkar så, eller vad är grejen?

Jag har faktiskt, tack som frågar, problem med väldigt mycket i denna tråd. Men samtidigt inser jag hur fantastiskt lyckligt lottat mitt eget barn är som har helt fantastiska mor&farföräldrar. Det finns inget tvång och inte heller eget behov av att vara utan mitt barn men att se glädjen hos honom när de kommer för att hämta honom på både länga o kortare utflykter o äventyr, det är för MIG som förälder guld värt.

Jag har faktiskt, tack som frågar, problem med väldigt mycket i denna tråd. Men samtidigt inser jag hur fantastiskt lyckligt lottat mitt eget barn är som har helt fantastiska mor&farföräldrar. Det finns inget tvång och inte heller eget behov av att vara utan mitt barn men att se glädjen hos honom när de kommer för att hämta honom på både länga o kortare utflykter o äventyr, det är för MIG som förälder guld värt.

Har inte läst alla andra svar i tråden än, så jag kanske inte kommer med något nytt nu men skriver ändå. 

I slutändan är det ju du och dina barns pappa som bestämmer, såklart. Men jag tycker verkligen att du borde överväga att släppa in svärföräldrarna lite mer. Jag har (tyvärr) inga barn själv, men jag har ju varit barn, och har alltid haft en väldigt nära relation till mina far- och morföräldrar. Överlag är jag nära hela min släkt, särskilt från mammas sida (mostrar och kusiner) och det har gett mig mycket i livet, både när jag var liten och nu som äldre. Vi (jag och mina syskon) tillbringade mycket tid hos mormor, morfar, farmor och farfar och hos mina mostrar. Jag tror inte att vi hade varit lika nära dem om vi inte hade varit där så ofta när vi var barn, sovit över där och så vidare. Varför vill du inte möjliggöra den sortens kontakt för dina barn och svärföräldrar? Varför är det så viktigt att du måste ta hand om barnen 99% av tiden? Kan det vara så att du känner att du inte duger som förälder om du låter andra umgås med dina barn? Får du dåligt samvete om du eventuellt t.o.m. tycker att det är lite skönt att vara utan barn någon kväll/helg? 

Du måste inte svara på de frågorna här, men om jag hade varit du hade jag nog funderat över dem i alla fall. 

Men hur står det till med läsförståelsen egentligen?

Åh, tack som frågar, det är helt fantastiskt bra! Hur är det själv?

Vi kanske tolkade trådstarten lite olika. Ts skriver att hon är av "åsikten att skaffar man barn ska man också ta hand om dem till 99%, undantag för bröllopsdagen för min del", och den meningen gav mig intrycket att hon överlag inte är förtjust i idén att låta andra umgås längre stunder (t.ex. nätter) med barnen.

"Att ta hand om" och "umgås med" ser jag som olika saker. Sen ser inte jag några konstigheter i att man vill umgås med sina barn när de är så små. Men de kanske är svårt att sätta sig in i hur det är om man inte har barn själv.

Dessutom behöver man inte sova över själv hos andra för att få en bra relation till dem. Och varför ska en 2.5 åring behöva sova borta bara för att andra vuxna vill det?