Nån som gjort det? Hur länge väntade ni? Höll ni masken eller var det väntat?
Borde egentligen gått min egen väg för flera år sedan, men velat ge ungarna ett helt hem till de flyttar ut, vi bråkar inte, sams om det mesta, men när det pratas om ålderdomen är allt jag kan tänka ?helvete heller?, så är nu rätt säker på att om 8 år säger jag tack o hej.
Lever hellre ensam och lite sliten/rynkig än fångad i ett passionslöst förhållande längre än nödvändigt.
Barnen kommer antagligen att skylla på sig själva. Låt dom inte behöva känna att deras föräldrar hade kunnat vara lyckligare på varsitt håll.
Helt otroligt ego att stanna och låta barnen leva i en lögn bara för man inte vill träffa sina barn varannan vecka. Ni har satt barnen till världen det är er jävla skyldighet att sätta dom först och det är inte genom att leva i en lögn.
Har inte varit med om det men fundera på orsaken till att vänta tills de blir myndiga. Om det är för barnens skull, på ett känslomässigt plan är det inte sökert att det blir lättare att hantera för dem när de är 18. Då ska de vara vuxna, bestämmma sin framtid osv och kan vara fulla av rödsla och osäkerhet, att hantera en splittring mellan föräldrarna då kan nog vara lika jobbigt då som nör barnen är typ 10.
Det vet ju ni naturligtvis bäst, men det är inte säkert att ert "offrande" ger ett positivt resultat så tänk noga igenom utifrån olika perspketiv vad ni alla skulle må bäst av.
Nån som gjort det? Hur länge väntade ni? Höll ni masken eller var det väntat?
Borde egentligen gått min egen väg för flera år sedan, men velat ge ungarna ett helt hem till de flyttar ut, vi bråkar inte, sams om det mesta, men när det pratas om ålderdomen är allt jag kan tänka ?helvete heller?, så är nu rätt säker på att om 8 år säger jag tack o hej.
Lever hellre ensam och lite sliten/rynkig än fångad i ett passionslöst förhållande längre än nödvändigt.
Känner igen känslan. Jag brukade skoja med mitt ex att "du kommer att bli en sur gubbe när du blir gammal". Sen kom dagen när jag insåg att jag hade ingen lust alls att spendera min ålderdom med honom och hans tjurande gubbe. Övervägde att stanna kvar tills barnen flugit ut. Vi kunde leva parallella liv, stanna i huset med båten med ekonomisk trygghet. Men så kom dagen när det inte heller räckte. Han slutade leva, och det ville inte jag göra. Bara sitta av 10 år av mitt liv liksom. Han behandlade inte mig särskilt bra och vad ger det för budskap till mina barn? Att det är ok att vara otrevlig mot den man lever med, iskall, oansvarig, oengagerad? Spiken i kistan blev när en kollega berättade en historia. Hon var helt ovetande om vad som föregick hemma hos mig i min relation. Hon berättade om när hon separerade från sin man och när hon äntligen kunde säga ifrån. Han hade varit otrevlig hemma hos henne och hon kastade ut honom. Sen sa hon "Jag väntade 10 år för länge!" Hennes argument var just det där med barnen. Och hennes arbete (skifttjänst). Men sånt löser sig så klart. Det gjorde det för mig också. Och SÅÅÅ mycket bättre jag mår idag. Barnen mår också bra. Jag njöt av varannaveckaslivet. Underbart att vara med barnen så klart, men underbart att få vara själv också. Idag bor de hos mig på heltid dock, underbart det med. De är ju stora nu. Min lägenhet är min, mina pengar är mina, jag gör vad jag vill och vad som är bäst för mig och barnen, vi har så roligt tillsammans. Och som pricken över i har jag i sommar träffat en helt fantastisk man som är omtänksam och hänsynsfull och rolig och aktiv, som lever livet, inte bara sitter av tiden. Allt är nytt, men helt spontant så känner jag att det är en människa som jag gärna spenderar min ålderdom med. Tänk vad vi skulle kunna hitta på!
Stanna inte kvar och bli bitter. Du har bara ett liv. Kram!
Du har fått många bra svar på varför man inte ska stanna kvar och jag ville bara ge ett andra perspektiv.
Att stanna för barnen ÄR en bra anledning om någon. Om relationen inte är destruktiv eller våldsam förstås. Vi gör uppoffringar för våra barn för att ge dem de bästa förutsättningarna. Förutom att gå vidare till en annan relation kan du göra nästan allt i en relation som du kan göra som ensamstående. Du behöver inte känna att du slösar bort ditt liv för att du stannar. Ingen relation eller kärlek är perfekt och ibland är det bra att uppskatta det man har och en fungerande vardag. I min bok så är det inte ojuste mot din partner heller så länge du behandlar honom med respekt och vänlighet och han trivs i sin vardag. Han har ett eget ansvar för sitt liv och er relation. Uppbrott gör ont och orsakar skada. Även de som är bra. Det är inte ett neutralt alternativ.
Studier från USA (så de är väl bara hyfsat tillämpliga på svenska förhållanden) visar att barns mående beror mycket lite på föräldrarnas relation och mående - med undantag för våldsamma relationer och om psykisk sjukdom förekom - däremot så orsakar även en bra separation ett sämre mående hos barnen, om än bara tillfälligt enligt vissa studier.
Visa gärna de studierna Jenny . Många många som har föräldrar som gått isär berättar att det var skönt, alla lider inte många tycker tvärtom.
Sen är vi många som önskar att ens föräldrar gått isär som stannat ?för barnens skull?.
Kärnfamiljen är inte alltid bäst !
Alla barn i vår familj har mått psykiskt dåligt och gått hos psykologer pga min uppväxt där föräldrarna tyckte man skulle ihop för barnens skull ????????
Nån som gjort det? Hur länge väntade ni? Höll ni masken eller var det väntat?
Borde egentligen gått min egen väg för flera år sedan, men velat ge ungarna ett helt hem till de flyttar ut, vi bråkar inte, sams om det mesta, men när det pratas om ålderdomen är allt jag kan tänka ?helvete heller?, så är nu rätt säker på att om 8 år säger jag tack o hej.
Lever hellre ensam och lite sliten/rynkig än fångad i ett passionslöst förhållande längre än nödvändigt.
Visa gärna de studierna Jenny . Många många som har föräldrar som gått isär berättar att det var skönt, alla lider inte många tycker tvärtom.
Sen är vi många som önskar att ens föräldrar gått isär som stannat ?för barnens skull?.
Kärnfamiljen är inte alltid bäst !