Han vill ingenting, vad ska jag göra?!

Först och främst. Det låter missvisande när du skriver "han vill ingenting". Han vill visst nåt, bara inte samma som du.

Jag och min pojkvän kan av olika skäl inte heller flytta ihop. Ibland är jag jätteledsen över det men jag kan se postivisa saker med det också. När vi väl ses är det extra mysigt och kärleken håller ner glöd längre om du förstå vad jag menar. Vi tar inte varandra för givet och hittar alltid på extra saker när vi väl kan ses.

För dig verkar just att bo ihop och skaffa barn som något väldigt viktigt. Du behöver fundera om han verkligen är rätt för dig eller om dessa saker är något du kan offra. Kan ni på något vis kompromissa med att bo ihop? Att ha några dagar i veckan där ni bor hos varandra?

Det är stora saker han ber dig att offra, jag hade inte kunnat. Det hade slutat med att jag mått dåligt. Även om du älskar honom så måste du sätta dig först. Han har satt sig först och sagt sina villkor, nu är det din tur.

Du ska aldrig någonsin kompromissa om barn. Vet du att du vll ha fler barn och denna mannen vet att han inte vill ha fler barn så är det bästa för er båda att gå på olika håll.

Samma gäller väl även boendet, även om det går att "ändra sig" där. Jag är som din sambo, jag kommer aldrig att ha ett gemensamt boende på permanent basis. Jag vill ha friheten att låta min blöta handduk ligga kvar på badrumsgolvet utan att det blir en konflikt, och jag vill inte behöva bli irriterad för att partnern lämnar sin blöta handduk på badrumsgolvet. Jag vill inte ha en grå vardag. Jag vill inte behöva hantera morgonhumör eller förkylningskinkig eller allt det andra. Som särbo kan jag plocka russinen ur kakan.

Läs alla trådarna om bonusfamiljer. Då blir du avskräckt
Din kille är klok. Han är rädd om er relation.
Ni kanske kan sova hos varandra oftare?

Hej Ts,

Förstår ditt dilemma, har samma. Vi har setts i snart ett år. Jag älskar honom och har svårt att föreställa mig att leva med någon annan. Jag har precis som du två barn och han har ett barn. Våra barn fungerar dock inte alls ihop. Hans son har en rad diagnoser, bla är han våldsam, och kräver mycket omvårdnad.

Jag drömmer precis som du om ett liv som en familj och hade också gärna önskat ett barn till. Mannen är mer rationell och ser det som en omöjlighet kommande tio år.

Jag har börjat fundera på om vi hade kunnat skaffa ett gemensamt barn som alltid bodde med mig och med oss båda varannan vecka. För att inte gå miste om chansen att få ett barn till.

Vissa dagar känns det så hopplöst att jag överväger att gå vidare. Andra dagar tänker jag att jag klarar det här, en dag i framtiden kommer vi vara en familj.

När jag lyssnar på din historia tänker jag att det inte finns några yttre omständigheter som påverkar. Ni borde kunna resonera om det och komma fram till ett gemensamt ställningstagande. Han kanske behöver några år till? Hur ställer han sig till förlovning och bröllop? Är han orolig för att binda sig eller handlar det endast on ett behov av att bo ensam?

Han vill inte gifta sig med mig heller. Jag vet inte hur jag ska känna att allt känns så oseriöst från hans sida.

Jo det har vi pratat om och han säger att han är villig att kompromissa. Att jag får familjelivet och att han får sin tid att ladda batterierna. Jag har bara svårt att inse detta. Jag har ju min uppfattning om hur jag vill ha ett förhållande och sen så få höra att mannen jag älskar inte vill dela husköp, giftemål och barn är som att öppna ett nytt kapitel jag måste förhålla mig till. Om jag nu kan. Det vet jag inte riktigt än.

Tror du måste rannsaka dig själv kring hur viktigt ett till barn och ett gemensamt hem är för dig.

Ibland kan man fastna lite i hur saker ?ska? vara. Tror du ska fundera på varför detta är viktigt för dig. Kanske kommer du fram till att dessa två saker är så viktiga för dig att du inte kan vara lycklig och tillfreds utan dem. Kanske du kommer fram till motsatsen. Var ärlig mot dig själv när du resonerar med dig själv men också öppen för andra sätt att leva än det du ser framför dig.

Stanna inte kvar med ett hopp om att han ska ändra sig. Utgå från det han faktiskt säger nu som är det som gäller.

Då finns det bara en sak att göra. Du måste bestämma dig för om du är villig att ge upp tankarna om att ha en familj och fortsätta leva med den här mannen på hans villkor eller om du inte är beredd att göra det.

Om du känner att du inte vill leva på det här viset sätter du hårt mot hårt och hoppas att han viker sig. Annars går du vidare.

Efter två år tycker jag att han borde värdera er relation och vara beredd att kompromissa.

Du får helt enkelt testa. Det finns sina fördelar med att vara sambo men det är inte något för alla. Har ni inte pratat om detta tidigare? Ändå gått två år.

Känns som att du kommer behöva anpassa dig väldigt mycket efter honom medan han bara ger lillfingret.

Du ska aldrig, aldrig , aldrig kompromissa om att sätta ett barn till världen.

Flytta ihop, förlova sig, ta något steg för att visa att han är villig att satsa på relationen.

Jag är som din särbo. Vill vara just särbo, inte bo ihop och kludda ihop barn, vardag, bostad, ekonomi.

Har ni inte pratat om framtiden innan?

Varför i hela friden ska du ge upp alla dina drömmar?! Ni är helt klart helt fel för varandra. Släpp varandra och gå vidare till mer passande partners.