Hur känner du när du tänker på din förlossning?

Allt för ofta nu dyker der upp rubriker där kvinnor dör under förlossningen pga dom vägras kejsarsnitt. Jag läste senast idag om en barnmorska i Skåne som åtalas för att ha ökat dosen på värkstimulerande droppet för mycket vilket orsakade hjärnskada och barnet dog vid 1 års ålder pga det.

Det värker i mitt hjärta när jag läser och tänker på det. Blir extra tagen då jag själv fick ligga i 3 dygn med värkstimulerande dropp. Dom höjde dosen till mer än vad som är tillåtet i Sverige, jag tror dom fick ringa nånstans för att få det godkänt att höja. Jag öppnades bara 5 cm trots jättemycket värkar och vattnet hade gått. Jag bad om kejsarsnitt, sa att jag verkligen inte orkade mer. Dom lyssnade inte, sa bara att snart sätter det igång och då får du ny kraft.

Det blev akut kejsarsnitt på tredje dagen på kvällen. Jag var helt trasig både kroppsligt och psykiskt efter dessa dagar och operationen. På BB dagen efter kom en läkare in och bad om ursäkt för att det gick till sådär. Senare blev jag kallad på samtal och en läkare frågade om hon fick ta detta vidare då hon tyckte förlossningen bör granskas. Jag fick gå på lite möten där läkare sa olika, men tillslut "avslutades" det. Jag drabbades av post traumatisk stress syndrom och fick äta ångestdämpande för första gången i mitt liv efter förlossningen.

Min mormor var så orolig så hon ringde in efter jag legat i 2 dagar, då sa dom till henne att det inte fanns tillräckligt med läkare som kunde göra kejsarsnitt.

Kan inte låta bli att tänka att det lika med kunde varit jag och mitt barn när jag läser alla dessa rubriker.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till men känner mig som en värdelös människa när jag tänker tillbaka på min förlossning. Jag fick bara ligga där, ingen såg mig och ingen brydde sig riktigt. Epudralen satte sig fel och tog bara i halva kroppen, ingen reagerade speciellt när mitt ben/fot svullnade upp och jag berättade att jag ätit trombyl hela graviditeten pga flera missfall, dom sa att det kanske kan vara en blodpropp så bäst att rönkta.

Hela min förlossning är en stor sorg och det finns mycket frågetecken kvar hos mig trots flera möten där jag hade möjlighet att fråga, men det är först nu jag är mer klartänkt och relativt mig själv igen.

Min son fyller 2 nu i november, och är helt frisk. Jag tror vi hade tur, när jag läser om andra som blir så drabbade.

Jag tycker inte synd om mig själv, går absolut inte runt och ältar detta med folk, men tänker endel på det själv, och blir som sagt extra påmind av alla rubriker.

Är det någon som har en liknande upplevelse av sin förlossning? Där ni är lämnade efteråt med samma känsla?