Åh jag förstår hur jobbigt det måste vara för er....och när ni har barn också, måste vara extremt tufft för honom framförallt. Givetvis tufft för dig, det är tufft för anhöriga också, men den största smärtan i det här kan jag nog garantera ligger i honom. Jag vet själv hur det är att vara beroende av smärtstillande.
Nu har jag inga barn än, bott med min sambo sedan 2015, vi har varit tillsammans sedan 2014.
Gjorde min andra hjärtop i Mars 2017, fick även reda på vi var gravida samtidigt när jag låg inne på sjukhuset. Var tvungen att sedan göra en sen abort av medicinska skäl som tog mycket på mig.
Fick då förstås utskrivet Oxycontin efter hjärtop, kunde dock inte ta det för smärtan medans jag var gravid eftersom jag bara kräktes upp det så var ingen idé. Så hade kvar asken på 28 tabletter, bara tagit någon enstaka därifrån, efter jag gjorde aborten.
Mådde psykiskt dåligt efter både operationen (plus att jag varit sjuk i flera flera månader pga hjärtat innan jag gjorde op) och aborten förstås, plus att jag lidit av depressioner och ångest väldigt mycket i mitt endast snart 24-åriga liv. Har hänt väldigt mycket (hemska och jobbiga) saker i mitt liv även innan detta.
Började äta tabletterna dagligen sen. Och märkte hur otroligt bra det hjälpte, blev gladare, lättare i sinnet, orkade göra mer saker. Så inte bara den fysiska smärtan försvann utan även den psykiska lättade så länge jag stoppade i mig tabletter.
Och eftersom jag hade gjort en öppen hjärtop så skrev läkaren ut fler och fler recept till mig när tabletterna tog slut. Läkaren skrev ut Oxycontin i nästan 1 år efter operationen, till han bestämde sig för att sluta skriva ut. Det felet han gjorde var dock att inte trappa ut dom, bara kapa.
Jag började då i stället ta Tramadol, och tog väldigt höga doser fram till nu i somras. Så i princip 2 år var jag beroende av höga doser av tram varje dag, testade att sluta på egen hand. Men klarade inte att trappa ner själv och testade även cold turkey, vilket ABSOLUT inte funkade för mig.
Usch...det jag känt på avtändningarna är inget jag önskar min värsta fiende, folk har ifrågatsatt om det känns som influensa, jag svarar att jag hellre har influensan med feber i ett år än går igenom det där.
Kallsvett, influensa liknande symtom, myrkryp i hela kroppen som gör det omöjligt att sova och ligga stilla, men man orkar inte röra sig heller, blir yr av bara några steg och svag som en 100 åring i kroppen. Illamående, och mått så dåligt psykiskt att jag velat ta självmord under dessa avtändningar.
Kunde aldrig föreställa mig hur en AT kunde kännas innan jag fick uppleva det.
I December 2018 sökte jag hjälp av vården för att sluta med Tramadolen, ingen i min närhet, inte ens min sambo, visste att jag åt tramdolen. Jo juste, endast min bästa tjejkompis som jag känt sedan jag var liten visste.
Fick åka in till akutpsykiatrin och dom skrev ut ett recept på Tramadol som dom skickade med mig, och skrev ett uttrappningsschema som vårdcentralen fick ta del av. Så dom gav mig schemat och jag fick hämta ut medicinen.
Men jag fixade inte nedtrappningen då heller, den var alldeles för snabb (har haft läkare som kollat på den i efterhand som sagt att det var en för drastisk nedtrappning), och jag var inte heller motiverad nog. Tog mer av tabletterna än jag skulle.
Så dom avbröt nedtrappningen, och jag började ta på egen hand igen. Upp i dom höga doserna igen.
Under våren 2019 så berättade jag för min sambo om mitt problem, och jag försökte flera gånger att trappa ned på egen hand, i somras så sökte jag hjälp via vårdcentralen igen att få göra ett nytt nedtrappningsschema.
Dom skickade remiss till beroendecentrum, och jag fick svaret att VC kommer inte skriva ut medicin till mig igen med nedtrappningsschema eftersom det inte funkade första gången.
Mitt enda alternativ var att skriva in mig på sjukhuset och trappa ut medicinen inneliggandes.
Blev väldigt frustrerad och arg först, hade precis börjat ett jobb som jag hade chans att få fast tjänst på, jag hade ju inte tid att ligga inne på sjukhuset flera veckor tänkte jag....måste ju jobba och tjäna pengar.
Men en dag, några veckor efter att dom hade gett mig det beskedet, att min enda chans att bli fri från tabletterna var att ta den här chansen.
Om jag inte gör det nu blir jag aldrig fri från det, och jag måste tänka på mitt välmående och göra framtiden bättre. Får söka jobb sedan. Som tur är har jag en sambo som varit väldigt hjälpsam under denna tid, har inte stått själv på egna ben. Kan inte heller göra ett bra jobb på arbetet när jag mådde så dåligt och allt cirkulerade runt tramadolen.
Så jag meddelade jobbet att jag skulle bli sjukskriven och kunde inte jobba något mer (var ingen fast tjänst, var ett vikariat som ändå skulle gå ut någon vecka efter, men jag hade haft möjlighet till fast tjänst om jag hade fortsattt). Åkte till akutpsykiatrin och fick träffa en väldigt snäll manlig läkare.
Fick lägga in mig på avdelningen samma kväll.
Det dom gjorde var att ersätta tabletterna jag åt med Espranor (det är som Buphrenorfin, används vid opiod beroende, liknande effekt som Tramadol men inte lika starkt och mer långtidsverkande), hade turen att bara behöva ligga inne 3 dagar ungefär.
Det kom en överläkare från LABO (LARO) mottagningen ner till avdelningen och träffade mig, han sa att om jag vill kan han ge mig en plats i deras program. Egentligen så ska man ansöka till LARO, ofta gå via Socialtjänsten och allt möjligt. Väntetiderna kan vara väldigt långa, vissa har fått vänta 2 år på att komma in. Så ha det i åtanke.
Men jag hade otroligt tur och han sa att du kan få bli utskriven härifrån och börja programmet imorgon. Var överlycklig! Äntligen skulle jag få ordentlig hjälp.
Visst, det var inte det roligaste att varje dag i 3 månader behöva åka in till sjukhuset för att hämta medicinen för dagen.
Men det är värt det, man ska vara glad om man får en plats på LARO och får den hjälpen. Läkaren sa till mig att jag inte är den "typiska LARO patienten", men att han ville ge mig en chans att bli av med det här innan mitt liv går nedåt. Ingen skulle någonsin kunna se på mig att jag varit/är beroende. Är väldigt fräsch, noga med mitt yttre, en bra sambo med lägenhet och katter. Men man ska aldrig döma en människa som blivit beroende oavsett, det finns alltid något bakom det. Och du kan inte alltid se på en person att den är beroende av något eller hur personens liv sett ut.
Men nu har jag varit med i programmet längre än 3 månader och åker bara in till mottagningen i stan nu och hämtar medcinen, vilket går fort för mig, och jag får även ta hem medicin och ansvara för det själv dom flesta dagarna i veckan.
Så behöver inte åka in varje dag längre, sköter man sig i programmet så får man mer och mer frihet vilket jag fått.
Visst, jag är inte helt ren än eftersom jag fortfarande tar Buphrenorfin varje dag som jag får av dom, men jag har blivit av med trammen och jag känner mig mycket piggare & mer motiverad att ta tag i saker.
På tramadolen var jag jämnt så trött, låg bara och sov hela dagarna, orkade inte göra något. Var dödstrött på jobbet och orkade inte plugga. Ständigt jagande efter att alltid ha Tramadol till hands...nu är jag förbi det där och slipper det vilket är otroligt skönt.
Mår fortfarande inte helt bra, har saker att reda upp i mitt liv, men fick även hjälp med terapi av LARO som jag går i vilket är jättebra.
Så det går framåt om än sakta :)
Förlåt för otroligt lång kommentar...men ville berätta min historia, och hur lätt det är att hamna där i beroendet av tabletter. Och det kan hända vem som helst.
Och det är förjävla svårt att ta sig ur, speciellt om man redan har mycket ångest och psykisk ohälsa i bakgrunden som jag har.
Och även fast du bör ha förståelse för hans problematik och inte döma honom, så ska du ändå vara tydlig med att du inte accepterar att det fortskrider och att han behöver hjälp. Både för sin egen, din och erat barns skull.
Säg åt honom att ta kontakt med primärvården i första hand, och rådfråga dom, dom kan göra ett nedtrappningschema.
Kan dock bara tala för mig själv, men av egen erfarenhet så är inte VC dom bästa på det här området. Man får ofta ett väldigt snabbt uttrappningsschema på bara några veckor. Och många misslyckas med det.
Så försök ta kontakt med beroendecentrum och prata om LARO programmet, för mig har det fungerat till 100% som sagt för att bli av med beroendet (Tramadol beroendet, tar ju fortfarande medicin då förstås.)
Visst, det krävs engagemang, man måste hämta medicin varje dag i 3 månader och lämna rena urinprov 2 gånger i veckan. Tror olika LARO mottagningar runt om i landet har olika regler för det där med urinprov. Vissa accepterar några positiva urinprov på andra droger (än den man får utskrivet av dom menar jag, bupen alltså) innan man blir utkastad och man får varningar, medans vissa är hårdare.
Men om man ska få mer frihet och få ha medicinen själv hemma så måste man sköta sig helt. Och då blir det lättare ju längre tiden går.
Väldigt många har lyckats bli av med sitt opiodberoende tack vare LARO. Visst, man ersätter den med annan narkotika klassad medicin med liknande effekt men den är inte lika stark, och när man själv känner sig redo ska man ju trappa ut den medicinen också. Målet är ju att bli helt fri från tabletter i slutändan. Men då gör dom ett väldigt sakta uttrappningsschema över lång tid så kroppen lider så lite som möjligt av det.
Om det är långa väntetider till LARO eller han känner att det inte är något han vill göra, så är ju även alternativet att trappa ut tramadolen inneligandes på sjukhuset. Dock kan han ju bli där ett tag då förstås.
Men alla lösningar som fungerar är värt det, man blir inte fri från det på en handvändning och man kan få tjafsa mycket med vården fram och tillbaka innan man får rätt hjälp.
Men det är värt det i det långa loppet, för framtidens skull.
Jäkligt lång kommentar nu haha...Förstår om du inte orkar läsa allt. Men blev väldigt "caught up" i diskussionen eftersom jag gått igenom tablett beroende själv och vet hur jobbigt det är och svårt att ta sig ur. Förstår både honom och dig.
Berätta gärna hur det går för er <3
De som har synpunkter på att ni skaffade ett barn till behöver du inte bry dig om.