Jag sminkar mig för att jag mår bättre när jag känner mig fin. Min man säger ofta när vi ska iväg att "du behöver inte sminka dig, du är så snygg som du är". Nu är jag inte den typen som klistrar på mig ett helt nytt ansikte med flera lager smink. Men att täcka lite skavanker som en blemma, mörka ringar, måla fransarna och lägga på lite rouge eller puder för att se lite piggare och fräschare ut. Hemma är jag oftast osminkad och när vi är ute i närområde, men ska vi iväg till stan, kalas etc så vill jag känna mig lite finare. Jag har testat fransförlängning i perioder, tycker det är jätte snyggt och bekvämt att ha men det var för omständligt och dyrt att fylla på så ofta. Naglar är också en rolig detalj som är så lite men gör att man känner sig så mycket finare. Håret friserar jag ca var 3e månad, använder bra produkter, toppar och stylar efter trender. Jag har silikonbröst, eftersom jag var så missnöjd med mina egna efter två ammande barn. Min man sa samma där, dom är fina som dom är, det är naturligt att få förändringar med ålder och efter barn, men jag vill vara nöjd själv. Det är ju bara jag och min man som ser mina bröst, så det gjorde jag för min egna skull.
Tvärt emot många andra här så tycker jag det är mer förundrande när man ser alla dessa kvinnor som struntar i sitt utseende. Tyvärr så ser oftast männen mycket bättre ut i sitt åldrande, dom klär i silvergråa toner, ofta i bättre form och åldras inte lika hårt. Så ser man kvinnan bredvid, håret är stripigt och risigt i en hästsvans, kläderna är något utslitet med dålig passform, ansiktet slitet osminkat ofta överviktiga och ser allmänt miserabla ut. Där kan jag känna att man missunnar sig själv att må bra, att man prioriterar alla andra före sitt egna välbefinnande.
