Bebis snart fyra månader skriker hela kvällen

Ber om ursäkt för lång text. Tacksam om någon har ork att läsa, haha.

När min dotter (snart fyra månader) blir jätteledsen, vilket inte alls har hänt så ofta, känner jag mig värdelös som mamma. Börjar älta senaste timmarna och ibland inleder jag en utredning i mitt huvud om vad JAG gjort för fel som "gjort henne så ledsen", om ni förstår? Typ missat rapa efter att hon ätit så hon har massa gaser, klätt henne för varmt osv osv. Jag tror att vi blivit lite bortskämda då det är vårt första barn och hon har från start för det mesta varit väldigt nöjd. Är först nu, i den fasen hon verkar vara i nu som hon har börjat visa missnöje ibland. Folk i vår närhet brukar skoja om hon skriker så de hör: "nämen, kan hon låta?! Det har vi aldrig hört!" Så vi är liksom inte vana vid att hon är arg/ledsen. Jag och sambon är båda lugna av oss så vi hanterar skriket bra, det är inte det, utan att jag börjat klandra mig själv.

Igår var jag och min lilla tjej på shoppingtur. Stan ligger en timmes bilresa bort, inga problem tänkte jag. Hon har sedan dag ett älskat att åka bil. Somnar direkt eller är bara allmänt nöjd ändå. Allt gick jättebra hela dagen. Hon åt och sov och den vakna tiden tittade hon runt på allt och skrattade och var sitt vanliga glada jag. På hemresan skulle jag åka själv (hade sällskap på ditvägen som skulle stanna kvar). Allt gick jättebra och vi stannade och köpte mat till mig och sambon 30 min hemifrån, passade även på att mata henne och hon verkade fortfarande jättenöjd. När vi åkt från pizzerian började hon gnälla så jag stannade och gav nappen och åkte vidare, gick bara någon minut så eskalerade gnällandet i skrik. Jag stannade och tröstade och det gick bra då jag stannade för att trösta men så fort jag satte mig för att köra så började hon gråta igen. Rejält till slut! Jag fick stanna säkert 10 gånger på 30 min hem. Inget funkade! ???? Blöjan var torr. Ville inte äta mer. Ville inte ta nappen, provade att klä av utifall hon var för varm, ingenting! När jag hade några minuter hem tänkte jag att nu är det ingen mening jag stannar mer, bättre att hon får komma hem så hon blir lättare att trösta. Kände hur tårarna började rinna ned för kinden. Väl hemma var det tur att min älskade sambo stod och väntade i dörren och tog över direkt. (Jag ringde i panik till honom och sa att nu orkar jag inte mer). Något liknande har aldrig hänt tidigare. Väl hemma fick sambon henne lugn. Vi konstaterade att det kanske var magen för den var hård och hon blev lugn när han gick runt med henne på mage (hjälper alltid om hon har ont i magen). Men efter ett tag började hon skrika och var totalt otröstlig, jag blev tillslut riktigt orolig då jag inte kände igen henne och ringde 1177. Vi har aldrig varit med om att hon varit otröstlig så här länge tidigare. Skrek ju till och från i nästan tre timmar. Till slut somnade hon och vi bestämde oss för att avvakta. Att åka någonstans och utsätta henne för ännu mer bilåkning kändes inte aktuellt när hon väl somnat. Vi har ju 12 mil till närmsta sjukhus. Och hon åt bra igen, hade ingen feber osv. Sov resten av natten med matuppvak utan någon mer gråt. Hon brukar alltid vakna med ett leende, vilket hon gjorde även morgonen efter.

Hade bajsat rejält bara någon timme innan detta började, så ingen förstoppning eller likande heller. Både jag och bebis har alltid varit coola med att åka bil och på utflykter osv men nu känns det som att jag inte vågar göra det på länge och väl. Vill inte uppleva en sån här bilresa ensam igen.

Kvällen därpå: Blev samma visa igen! Drog igång ungefär samma tid som kvällen innan. Som en blixt från klar himmel började hon gallskrika, från att ha varit nöjd och glad hela dagen. Sovit och ätit bra osv. Hon somnade inte förrän vid midnatt.(Brukar somna senast 22 annars). Hon somnade en gång vid kanske 22, så vi pustade ut. Efter kanske 20 min vaknade hon och jag skulle då testa mata henne. Då sög hon kanske 30 sek innan hon började gallskrika igen. Kan det vara magen tro? Eftersom det blev efter matning igår med. Hon skrek alltså otröstligt med några pauser då hon lugnade sig (och då kunde hon till och med flina och prutta med munnen osv) i flera timmar.

Vad händer?! Låter ju nästan som något annat än magen när det är så tvära kast? Är så rädd om min älskade dotter så det gör fruktansvärt ont i hjärtat att se henne så här ledsen. Är även så frustrerande när inget hjälper, när hon helt plötsligt är otröstlig. Till slut ville jag bara riva av mig håret och springa ut genom ytterdörren, typ. Blir såklart inte arg på min älskade dotter utan på själva situationen. Vad kan det vara tror ni?! Försöker läsa om nattskräck och kolik osv på nätet men inget av dessa saker stämmer ju in på hennes ålder?! Blir fyra månader om några dagar, så känns ju "för sent" för tex kolik nu?! Känns ju dessutom nästan mer som någon fas när det bara är på kvällen och nästan samma tider?

Håller tummar och tår för att vi får en lugn kväll ikväll! Ska göra allt jag kan timmen innan det har dragit igång för att hon ska vara till freds. Massage, bad, mat, sambon ska köpa hem pysventiler (vi använde det när hon var mindre men hade inga hemma nu då det inte behövts på flera veckor).

Har ni tips på vad det kan vara och varför?!