Det var en gång en liten flicka som hette Edit. Hon bodde i ett litet torp år 1911 på landsbygden i södra Sverige. Torpet var 60 kvadratmeter stort och hade 3 rum. Ett kök, ett stort rum och ett litet rum. Edit bodde i det lilla rummet tillsammans med sin mamma och sin pappa, ett större syskon och ett mindre. I det stora rummet bodde Edits två äldre systrar och i köket bodde en ädre bror.
Edits mamma och pappa var dagsverkare på gården som ägde torpet de bodde i. På torpet hade de några små grönsaksland och en ko. Från tidig morgon till sen kväll jobbade de, både vuxna och barn, så snart de kunde. Även på skolveckorna arbetade skolbarnen när de kommit hem från skolan med att sköta täpporna, ta hand om kon och samla naturens gåvor. Storebror brukade samla på sig ärenden i skolbyn som han kunde få en slant för.
Edit älskade ål. Nästan alla dagar på året fick hon välling, gröt, potatis och salt strömming eller fläsk. Ibland på vintern vankades det sylt i gröten eller till potatisen. Men ibland fick hon ål. Då var det fest.
En dag när Edit var ensam inne medan mamma och storasyster var ute och bykte tvätt fick hon syn på något intressant. På bordet stod en flaska. Det var en fin flaska. Edit undrade om det kunde finnas något i den, så hon satte den till munnen och hällde. Det smakade inte så gott och det brännde och sved. Edit släppte flaskan och skrek i högan sky. Mamma skickade in storasyster för att se vad som hänt och lugna ner Edit.
"Mamma, mamma, kom fort", skrek storasyster när hon förstod vad som hänt. "Ungen har druckit lut!"
Mamma rusade in i huset och beordrade storasyster att spring så fort hon kunde till gården och hitta pappa och skicka efter doktorn. "Ta av dig tofflorna", sa hon. "Du hinner fortare utan."
När doktorn kom och fick höra vad som hänt sa han att där finns inget att göra mer än mamma redan gjort, mata barnet med smör och grädde för att lindra. Om hon överlever så gör hon det.
Edit dog 3 dagar senare av de inre skadorna hon fått av luten, i svåra plågor, 3 år gammal. Som till så många andra torparungar som dog på den tiden konstaterade prästen att kistan kunde antagas vara till ett mindre barn.
Om Edit hade fötts 100 år senare, hade hon överlevt då? Kanske. Kanske hade hon fått leva med skador och men. Kanske hade hon aldrig ens kunnat dricka någon lut, tack vare bättre säkerhet och säkerhetstänk.
Har vi det bättre nu än Edit hade haft om hon fått bli vuxen? Har vi det bättre nu än Edits mamma hade?
På tal om Edits mamma, hur kände hon som förlorade sitt barn? Som en mamma idag som förorar sitt barn? Hur får dessa kvinnor, den då och den idag, må i längden? Edits mamma tvingades tillbaka till vardagen, och barnafödandet, innom ett halvår, men mådde hon egentligen bättre än kvinnan idag som har både sjukskrivning och terapi innom enkelt räckhåll?
Jag tvivlar på att det finns några bra svar på den frågan...