Stanna och kämpa eller lämna?

Du kommer komma över detta (och även jag) det är svårt men vi klarar det! Det viktigaste är att ta sig vidare från vacuum-läget känner jag, åt vilket håll det än blir... vet barnen något ?

Jag menade inte att du skulle försörja henne. Jag trodde att det handlade om att införskaffa ett boende. Hjälp med att vara borgenär, hjälp till insats, hjälp till handpenning eller liknande.

Vill hon separera så kommer hon ju vara tvungen att klara sin vardagliga ekonomi själv såklart.

Det verkar ju som att hon är den som vill separera så det är ju upp till henne sedan när ni väl har gjort det. Om det är vad ni ska.

Barnen vet inget. Har inte velat säga något så länge hon inte hittat en lägenhet.

Hon tror fullt ut att vi kommer bli tillsammans igen efter separation. Jag känner att sveket är för stort för att kunna acceptera. Jag känner att antingen pratar vi nu och försonas innan barnen drabbas (detta skulle jag föredra) eller så är det slut. Separation känns som en förlängning av silent treatment.

Jag är inne på din linje antingen löser man det innan barnen blir påverkade eller så avslutar vi vår relation en gång för alla . Jag tror inte på separation på prov tror att vi båda skulle träffa nya partners på sikt . Hur gamla är ni ?

Varför jobbar hon bara deltid? När jag och mitt ex separerade så hjälpte jag henne ekonomiskt i början till hennes nya boende för att vara schysst och för att det inte skulle bli nåt tjafs (vi har trots allt barn ihop) men jag sa ifrån när hon fortsatte att snylta pengar. Hennes ekonomi var inte mitt ansvar resonerade jag.

Varför jobbar hon deltid? Är det helt av eget val eller är det något ni kom överens om tillsammans? Tar hon hand om hem och barn mer än vad du gör?

Om det är så att hon jobbat och jobbar deltid för familjens skull, så tycker jag att du ska hjälpa henne med pengar för eget boende. Det som kompensation för att hon inte kunnat ha ett eget sparande eftersom hon gått ner i tid för familjens skull och inte sin egen.

Därefter, om ni har barnen vv, så bör du stå för lite större del av barnens kostnader. Du ska dock INTE täcka hennes räkningar. Men ni kan ju tex dela på barnens kläder, mobiler, månadspeng etc procentuellt - dvs, ni tar din heltidslön och hennes heltidslön (även om hon väljer deltid! så ska ni räkan procenten utifrån om hon jobbat heltid) och sedan dela upp det så att det blir rättvist. Detta för barnens skull.

Är tillsammans med en kvinna sedan några år tillbaka som är precis likadan. Blir sur, ignorerar mig allt ifrån några timmar till vecka. Går inte prata med henne om problem öht. Det knäcker en. Men jag har slutat att bry mig helt enkelt. Vi är inget par enligt mig och aldrig varit. Då pratar man och löser problem som uppstår. Men det har hon aldrig velat.

Vi är båda kring 40.

Strategin får bli att ta det coolt och fortsätta med mitt liv oavsett hur hon väljer att göra. Lite spännande faktiskt. Men en sak är redan avklarad. Sa nyss till henne att jag förväntar mig att hon om hon vill ha en förbättring så förväntar jag mig också att hon pratar.

Kommer fortsätta med detta framåt. Inga fördömande eller annat utan bara, "Jag behöver en talande partner och det är det förväntar mig av dig".

Känns skönt att få upp ögonen för vad det verkligen handlar om.

Samma ålder här. Din strategi låter logisk Men jag har så sjukt svårt att inte må dåligt av denna kyla oxh tystnad mellan oss. Fick utbrott i bilen idag på väg till gymmet men nu är det lugnare ... Vi är höginkomsttagare båda två och har inte ekonomiska dilemmat som ni men det är ju ändå inte lätt med boende i Stockholm .

Vi är gifta. Så vid separation tar jag ut skilsmässa och då får hon ett "startkapital" från huset mm.

Undet småbarnsåren blev det naturligt att hon gick hemma då hon dessförinnan var sjukskriven under flera år pga utbrändhet. Deltid har varit en bra balans för att hon ska komma igång utan att bli utbränd igen. Men det funkar bra nu med jobb så heltid är nog inte omöjligt om hon vill gå upp till det.

Vi delar på det mesta av jobbet i hemmet och med barnen.

Förstår precis vad du menar. Varför skulle du inte påverkas? Är otroligt påfrestande. Sedan får du säkert be om ursäkt för att du blev upprörd också till råga på allt. Den tysta parten får precis som den vill och behöver inte göra något. Allt ansvar hamnar hos dig.

Så länge man fortsätter försöka få den andres uppmärksamhet så har de kontrollen med sin tystnad. Tänker inte själv fortsätta så här. Fortsätt med livet som vanligt och gör sånt du tycker om så måste den andra parten agera. Min teori är att om du slutar ligga på honom så förlorar han övertaget och kommer då att komma till dig till slut. Och då är kravet att han pratar. Vill han ha en relation med dig så får han ta sitt vuxna ansvar och kommunicera. .

Vilken trist situation ni befinner er i. Att bli behandlad med tystnad är riktigt tufft. Lägger in en brasklapp här med att det är svårt att hacka i sig sina egna fel och brister. Ni behöver träffa en familjeterapeut. För att både vara tvungen att prata och att lyssna. Hur ni bearbetar det som varit och hur ni, både kan och vill gå vidare. Jag menar även om ni bestämmer er för att separera så får ni reflektera och lite av att knyta ihop säcken. Bestämmer ni er för att fortsätta relationen så får ni lyfta era önskningar och förväntningar. Använda era år tillsammans som en solid grund. Varm kram!

Genom att vara tyst behöver man inte ta ansvar för sin egen del i något. Vi gör alla fel och oftast har man en egen del i det hela. Men tysnaden skapar bara otrevlig stämning. Får bara dig att må dåligt.

Tack för dina fina råd.

Du förstår mig ! Tack för rådet..

Lycka till! Hoppas det löser sig för dig!

Satt i exakt samma situation. Mitt ex var helt sämst på att kommunicera. Vi bråkade aldrig. Men vi kunde därtill inte heller reda ut något. Jag visste inte ens som var fel, förrän det var försent för henne.

Blodet kokar lite när jag tänker på det...

Att de konsekvent vägrar att prata är för att de inte är intresserade av att reda ut något. The silent treatment är en straffmetod och härskarteknik. Det handlar om psykisk misshandel som i längden även får fysiska konsekvenser.

Gör en liten uppdatering här. Tack till er som lämnat kommentarer. Har inte mått så här bra på länge! Har kunnat släppa tankarna på att försöka lösa situationen och bara fokuserat på att må bra själv. Det har gått superbra. Om någon annan känner igen sig så vill jag bara berätta att det kan bli bättre.

Har bestämt mig för att inte ge efter eller spela med i tysnadsleken. Mitt liv går vidare oavsett vad som händer runtom. Hur allt löser sig framåt får vi se.

Det var bra att få er input och komma in på spåret silent treatment. Har läst på om detta på nätet och hittat strategier för att bemöta.

Menar inte att allt blivit bra, men jag mår bättre vilket gör hela skillnaden. Tack återigen!