Skiljas för att slippa bomuslivet?

Fullt allvarlig. Man bildar inte familj med någon om man inte står ut med dennes ungar, det är ju fullkomlig idioti. Och precis alla vet ju att tonåren med största sannolikhet kommer förvandla den mest helgonalika individ till en demon-besatt person.

Flytta isär, försök få boende nära varandra så ert gemensamma barn har er nära. Att flytta isär (och vi bor ihop när inte han har sin unge) är det bästa vi gjort.

Men hur var det före tonåren? Hade ni en bra och normal familjerelation då med glädje och ljus i tillvaron eller var det pest redan då?

Om det var bra förr hade jag stått ut. Det är en tuff tid i livet för alla, vare sig det är bonus eller biologiskt. Försök vårda relationerna så gott ni kan, tänk på att det går över och att det kommer en tid efteråt när de flyttat ut och ni har en mysig familj att fira jul och umgås med förhoppningsvis. Går det inte att få varandra att skratta lite? Tokiga spel kanske? Vad vet jag.

Försök ta hand om er själva och er relation.  Det är lättare att tackla problem när man känner sig som ett team. Se varandra i vardagen. Kramar, kyssar och omtanke. 

Hoppas att du inte har den inställningen till folk i gemen och hoppas att du framförallt inte uttrycker inställningen öppet. Det är fruktansvärt intolerant att förutsätta att man vet vad livet ska innebära tio år i förväg.

Jo jag har inställningen att folk i gemen måste tänka innan de agerar, speciellt när de fattar beslut som kommer påverka barn (både egna och andras) under de närmaste 1-20 åren, och jo, jag uttrycker det öppet.

Intolerant? På vilket sätt är det intolerant att förvänta sig att en individ tänker sig för innan hen
1) inleder en relation med en förälder,
2) flyttar ihop med en förälder och dess särkullsbarn
3) gifter sig med en förälder med särkullsbarn
4) ynglar av sig med en förälder med särkullsbarn
och då det tu verkar hänga upp dig mest på
5) förstå i grova drag de olika utvecklingsstadierna hos barn och inse att tonåren ofta kan vara pestiga
och ev
6) förstå att tonåringarna snart flyttar hemifrån

Jag säger som flera har gjort tidigare. Livet med tonåringar kan vara ett mindre helvete.

Trotsåldern när barnet var 2-3 år blir som en sommarbris i jämförelse. Nu kan det argumenteras och ofta är man ingenting värd.

Alla som är medlemmar här på FL har varit tonåringar och kommer säkert ihåg hur det var när de var i den åldern.

De som säger att de var änglar hemma ljuger eller har helt enkelt en annan åsikt än vad deras föräldrar har eller så vågade de inte pröva sina föräldrars kärlek.

[quote=80116190][quote-nick]EmberEyes skrev 2019-12-22 14:19:30 följande:[/quote-nick]Hur kan någon vara så dum att hen flytt ihop med, gifter sig med, och framför allt skaffar barn med någon som har barn sedan tidigare, utan att vara 250% säker på att man klarar av det?

Självklart favoriserar man sina egna barn framför någon annans avkomma. även om du inte kan se det själv så garanterar jag att du gör samma sak. [/

EmberEyes, har svårt att ta dig på allvar. En så dömande, kategorisk bezzerwizzer du är. En resa på 10-12 år kan man inte förutse. Vad som händer på vägen är inte heller möjligt att fullt styra. Vet du alltid vad som kommer hända och hur förträffligt du kommer att hantera det?

Dessutom missförstår du, han favoriserar ETT av sina egna bar. Inte båda.

Er övriga tackar jag för nyanserade och kloka svar.

Personligen så gillar jag inte tonåringar särskilt mycket och speciellt inte dom som lever under såkallat bra hemmaförhållanden eller hur man ska säga, spelar ingen roll om det är i bonus eller kärnfamiljer man hittar dessa individer men är dom bortklemade så är dom enligt mig små pipiga vider. En fransk lavett hade nog varit på sin plats men eftersom detta är strikt förbjudet så får man ta till en mer konstruktiv taktik.

Där sitter ju ni på en likvärdig position, ni har en (eller två?!) skitungar vardera sedan innan så då kanske ni skulle kunna nå någon form av förlikning? Lägg ner stridsyxan och konstatera att ni båda inte pallar med den andres avkomma och så är det med det. Man behöver inte gilla alla människor och istället för att jobba på den biten så kanske ni bara ska inse att ni faktiskt inte gör just det men med respektfull ton och bemötande så kan man få vardagen att gå ändå? Det skulle kanske vara ett sätt att försonas på och om inte annat så för ert gemensamma barns skull.

Mina barn och dina barn är ofta komplicerat. Har du, som du säger, verkligen försökt och fortfarande känner att det är utsiktslöst så förstår jag att du funderar på att skiljas.

Tar ju så enormt mycket energi att ha med detta att göra när det är fiktion mest hela tiden.

Om det är någon tröst så är våra två tonåringar i kärnfamilj också extremt o-charmiga.

Dottern tar ut det på mig och avskyr mig och älskar sin far.

Sonen tyr sig till mig och avskyr sin far.

Väldigt energislukande och tärande. Men knappast ovanligt

Du tycker de är jobbiga när de är tonåringar? Vänta vara tills de blir i rollatoråldern och kutar runt på hemmet med rollatorkrig som följden, spottar ut mat, skiter på sig, skriker, slåss, måste matas.

Sen finns det tillfällen när man glömt låsa in spriten, och då menar jag inte Famous Grouse...

Jävlar då kan det bli åka av... Då tycker man borsten Teresia är from som ett lamm...