Få honom att lämna sin fru

Jag var en gång älskarinna i nästan 3 års tid, med en gift man. Vi var kollegor och tillbringa våra dagar ihop, reste genom arbete och hade många fantastiska stunder. Likt som din älskare var det prat om att frun var ointresserad av deras relation, tog inte hand om sig, var lat osv. Han skulle lämna henne men livet med hus, barn etc gjorde det svårt. Och jag fick mycket bekräftat genom att läsa hans sms ( i smyg) mellan honom och frun. Det var kort ton, aldrig något kärleksfullt och jag instämmer med att hon både var lat och sunkig. Lat på så vis att hon var hemma två vardagar i veckan och ändå skicka mess om att han skulle handla, hämta barn och fixa middagen. Om han fråga vad hon hade för planer på sin lediga dag så skulle hon läsa en bok eller kolla film etc. Det var mycket prat om att dom under sina 10 år ihop aldrig rest, hittat på äventyr, spa,  sällan går ut och äter eller gör något själva. Vilket var helt det motsatta som vi gjorde ihop. Och är raka motsatsen till mig som är aktiv, älskar att resa och unna sig av livets goda. 

Det första året ihop var det hemligt, pirrigt, nykärt osv. Men andra året så börja det bli vardag och jag sa att vi kan inte fortsätta såhär. Han lovade att han skulle lämna sin fru, han ville inte leva en dag utan mig, han har aldrig haft såna känslor för någon annan, aldrig älskat någon förrns nu, han kunde se livet ihop med mig och till och med kolla hus med mig på hemnet. Men året gick och det var alltid fel tillfälle att ta upp skilsmässan, fel tillfälle pga  jul, födelsedagar eller en sjuk släkting. Så jag gav upp avbröt relationen och bytte jobb. Och visst hörde han av sig, saknaden, livet saknar mening utan mig osv. Men jag stod på mig och sa att vi kan dejta på nytt om han är redo att avsluta sin relation. Då vela han om att tänk om han ger upp sitt nuvarande och sen vill jag inte ha honom, då står han själv. Och jag sa att du ska lämna din relation för att du inte trivs inte pga mig. 

Nu har tre år gått och han lever fortfarande med sin fru. Jag har hittat en annan man och är lycklig. Jag insåg även att man kan inte lägga skulden på att man inte har ett bra liv med sin fru, för det är även hans jobb att få det att fungera. Jag fråga honom varför ordna inte du barnvakt och boka nöje ihop? boka resa osv. Det visa sig att dom är likadana han gillar nöje när någon annan ordar det. Han och frun är likasinnade, jag kollar ibland deras insta och livet är fortfarande lika trist, men dom trivs tydligen så. 

Så mitt råd är att inte försöka övertala mannen, utan är det meningen, vill han ha dig så går han vidare. 

Ja, själv var jag förälskad två gånger i andra män under mitt långa äktenskap, lät det vara och då klingade det av efter några månader (jobbig känsla dock). Jag ville absolut inte lämna det jag hade med små arn och allt. Men förälskelse, det bara händer. Jag minns att när allt uppdagades så beklagade sig just min fd man, att "helt otroligt, man har allt, bra fru, bra ekonomi, barn och en partner som stöttar mig i allt och så förstör jag allt". 

Jag blev så galet irriterad på hur lätt han svävade ut och tappade greppet, när jag tänkte på mina två egna händelser. Men alla är olika. Det var ur-jobbigt att skilja sig men man kan inte leva med någon man inte litar på längre. Har de väl "öppnat fönstret" så ...

Ja, och det var så jäkla lång väg från att vara i övertygelse och lugn över att vi jobbade på i största förtroende för familjens bästa, till att inse att någon man litade på (lika mycket som typ sin egen mamma), hade en helt annan agenda ett bredvidliv. Det tar lång tid att få in det i sin hjärna, att inget under många år, var som man trodde. Jag började tvivla på allt omkring mig, inget kändes självklart längre. I slutänden tog reda på allt som gick att ta reda på och tänkte noga igenom om jag skulle kunna leva vidare som jag gjort eftersom vi hade barn. Men med allt jag fått reda på var helt omöjligt. Han kändes helt gränslös och som en dubbelpersonlighet.