Hjälp! vill bara att allt ska försvinna

Kan det bli så att man hatar sig själv så mycket att man vill bara springa från allt? Jag vill inte ha med någon att göra. Alla som vill mig väl vill jag bara ska bort. Jag kopplar ihop dom med mig själv att jag bara vill bort från dom. Vad hände när du mådde såhär? Hur kom du över det? Hade du också såna känslor om dig själv?

Det är inte ovanligt att känna som du gör. När jag mår dåligt isolerar jag mig och vill inte prata med någon. Ignorerar min familj, vänner, allt. Jag gör mig av med saker och lever på så lite tillgångar som det bara går. Det är en slags överlevnadsmekanism, du känner att du inte klarar av livet, att du inte fungerar, så du skalar ner alla dina behov och tar bort allt i ditt liv som kräver något från dig eller tynger ner dig på något sätt. Du slänger din packning och springer.

Jag har inget tips på hur man hanterar det. Det enda som hjälpt mig är att försöka se objektivt på situationen och lägga märke till när man får dessa tankar. Sen så är det också bra om du kan berätta för dina föräldrar eller familj att du inte vill prata med dem för att du mår dåligt, istället för att bara ignorera dem (då blir de oroliga). Det är dock lättare sagt än gjort. 

Men som sagt, du är inte ensam i att känna och bete dig som du gör.

Ja visst var det så. Jag kunde överhuvudtaget inte ta mig ut, mådde så dåligt över mig själv. Blev irriterad och arg på min mamma om hon frågade hur jag mådde elr nå liknande. Otroligt hatiska och jobbiga känslor hade jag inom mig då. Vad som hände var att jag undvek allt. Jag isolerade mig liksom. Mådde ännu sämre. Sen ba - fuck it, så flyttade jag och bytte miljö osv. Det var bra för mig där och då. Nu i efterhand skulle jag gjort saker annorlunda dock, jag flydde ju bara. Inget blir bättre av att fly, skulle jag fått göra om skulle jag tagit tag i det INNAN det gick så långt som det tillslut gick. För helvete vad jag fått sota för mitt icke-bearbetade mående och psyke sen dess. MEN, jag är inte du. Bara för att jag var sån så betyder inte det att omständigheterna är desamma för dig osv. känner du att du mår dåligt bör du ta hjälp. Det är mitt största misstag i livet, alla år jag slösat, kastat bort rent utav. För att jag inte orkade ta hjälp.

Hur har du det annars i livet? Allt är ok runt dig, familjen osv? Inga gamla trauman sen barnsben eller så?

Tycker om att leka psykolog men do not mistake me for one. Har gått igenom en del själv och gillar att hjälpa när jag kan, thats it. Vet hur många gånger jag skulle behövt nån. :)

GUD SÅ BRA ATT DU SÄGER DeTTA TILL MIG NU!!!! Jag vill verkligen inte hamna där. För nu har jag mer eller mindre bytt miljö och sitter i min säng och hoppas attt allt ska bara bort från mig så jag kan bli själv och vara inkognito. Jag fundera på att söka lycka i USA och liknande. Är verkligen helt lost. Vad hände när du flydde var det jobbiga känslor som kom till dig? Blev saker aldrig bra för dig trots det? Flydde du långt? När kom du på att det bara blev galet av att fly?

Det är verkligen så bra allt du säger till mig. Jag vill veta innan jag begår liknande misstag som jag känner att jag är påväg till.

Så allt jag får hjälp med är verkligen dyrbart!

Nä jag har människor som älskar mig mycket runt mig.. tyvärr dom jag drar mig mest från.. Jag har svårt att bli självständig då jag har svårt att få jobb men jobbat lite extra jobb och liknande. Inga trauman direkt sen barnsben. Förutom att jag blev antastad en gång. Som tyvärr sätt lite spår.

Flyttade väl nån timme bort från där jag bott. Så inte så långt men tillräckligt långt för att måendet skulle vända uppåt ett litet tag. En månad kanske, sen föll jag rätt ner igen. Och då ännu värre, plus att jag då bodde längre ifrån min mamma exempelvis. Så var än mer ensam. Saker blev aldrig bra nej, dock hade jag massa bakomliggande sen min barndom osv så det bidrog nog men känner du såhär nu så kan det lika gärna bli likadant för dig. Riskera inte det. Jag ÖNSKAR att någon varnat mig innan. Dragit, slääpat mig till vårdcentralen (el nå liknande). Men nej, jag flydde, föll rätt ner igen och det tog lång tid att ta sig upp för jag höll mig där nere ett bra tag. Fy, när jag ser tillbaka på bilder osv ser jag till och med ut som ett riktigt vrak alltså.

Känner igen känslan av att bara vilja vara själv, men kan nästan lova dig att det inte alls blir bättre. Ett tag kanske, sen kommer ensamheten och tränger sig på om inte annat.

Skönt att du har en familj som älskar dig, det är guldvärt! Dom kan säkert hjälpa dig, du kan inte vända dig till dom? Förklara att du känner som du gör, eller är du rädd att du sårar dom?

På tal om trauman så skulle jag absolut säga att, att du har blivit antastad är ett trauma. Har du pratat om det med någon? Sånt sätter djupare spår i en än vad man kanske förstår.

Jag blev antastad när jag gick i 6an, då är man väl typ 11-12? Av en äldre kille. Det har ju satt sina spår i mig men där och då kändes det typ coolt. Någon ville ha mig, wow typ. Först nu i efterhand som ja ba - aha, ok, explains alot. Skammen, hjälplösheten. Usch.

Ja visst var det så. Jag kunde överhuvudtaget inte ta mig ut, mådde så dåligt över mig själv. Blev irriterad och arg på min mamma om hon frågade hur jag mådde elr nå liknande. Otroligt hatiska och jobbiga känslor hade jag inom mig då. Vad som hände var att jag undvek allt. Jag isolerade mig liksom. Mådde ännu sämre. Sen ba - fuck it, så flyttade jag och bytte miljö osv. Det var bra för mig där och då. Nu i efterhand skulle jag gjort saker annorlunda dock, jag flydde ju bara. Inget blir bättre av att fly, skulle jag fått göra om skulle jag tagit tag i det INNAN det gick så långt som det tillslut gick. För helvete vad jag fått sota för mitt icke-bearbetade mående och psyke sen dess. MEN, jag är inte du. Bara för att jag var sån så betyder inte det att omständigheterna är desamma för dig osv. känner du att du mår dåligt bör du ta hjälp. Det är mitt största misstag i livet, alla år jag slösat, kastat bort rent utav. För att jag inte orkade ta hjälp.

Hur har du det annars i livet? Allt är ok runt dig, familjen osv? Inga gamla trauman sen barnsben eller så?

Tycker om att leka psykolog men do not mistake me for one. Har gått igenom en del själv och gillar att hjälpa när jag kan, thats it. Vet hur många gånger jag skulle behövt nån. :)

Får jag fråga vad gjorde du under den månaden du va borta? Jobbade du och liknande? Hur gjorde saker sig påminda att du kände att du aldrig kunde fly? Asså i dagsläget så är jag hemma hos en vän så socialt är det väl på sätt och vis. Jag vet dock inte om jag verkligen bearbetar mitt mående genom att bara stänga av liksom?

Jag vill som sagt inte få jobbigt sen. Just nu stänger jag bara av allt för jag vill känna mig fri.

Du som varit i det, vad tänket du om detta?

Jag pluggade då. Ja, hur de gjorde sig påminda kan jag inte svara på direkt. Mycket kom tillbaka helt enkelt, av egentligen ingen anledning alls. Men så blir det ju om man flyr, förr eller senare kommer allt tbx.

Skulle inte säga att du bearbetar ditt mående genom att stänga av, det säger väl nästan sig självt. Det känns säkert bra för stunden MEN du bör hitta ett annat sätt. Ta hjälp. Prata med någon, din kompis du bor hos - kan du prata något med denne? Kan vara en bra början.

Allt jag kan säga är som sagt att det inte hjälper att fly. För stunden absolut, men knappt det. Du sitter ju ändå här på familjeliv och oroar dig? Förstår du hur jag menar..

Jag fick ångest när jag flydde för att jag visste att jag tog the easy way out så att säga.

Ett nytt liv kanske var vad jag sökte, men det fick jag ju också och inte blev det bättre för det.

Du måste verkligen va den bästa hobbypsykologen! Du har ingen aning om va värdefullt det du säger är!!!!!!!

Jag pluggade då. Ja, hur de gjorde sig påminda kan jag inte svara på direkt. Mycket kom tillbaka helt enkelt, av egentligen ingen anledning alls. Men så blir det ju om man flyr, förr eller senare kommer allt tbx.

Skulle inte säga att du bearbetar ditt mående genom att stänga av, det säger väl nästan sig självt. Det känns säkert bra för stunden MEN du bör hitta ett annat sätt. Ta hjälp. Prata med någon, din kompis du bor hos - kan du prata något med denne? Kan vara en bra början.

Allt jag kan säga är som sagt att det inte hjälper att fly. För stunden absolut, men knappt det. Du sitter ju ändå här på familjeliv och oroar dig? Förstår du hur jag menar..

Jag fick ångest när jag flydde för att jag visste att jag tog the easy way out så att säga.

Ett nytt liv kanske var vad jag sökte, men det fick jag ju också och inte blev det bättre för det.

Det är självklart ett nytt liv känns frestande så man bra kan bli av med alla andra gamla problem.. min tanke va att lämna allt bakom mig och bli en bättre version av mig själv och glömma allt det andra..

Men tanken är att det aldrig går att fly?.. efter detta kommer jag nog sannolikt söka mer hjälp!! Så himla tacksam över dina svar

Det är självklart ett nytt liv känns frestande så man bra kan bli av med alla andra gamla problem.. min tanke va att lämna allt bakom mig och bli en bättre version av mig själv och glömma allt det andra..

Men tanken är att det aldrig går att fly?.. efter detta kommer jag nog sannolikt söka mer hjälp!! Så himla tacksam över dina svar

Precis vad jag kände och tänkte också.. lite liksom : byter jag bara miljö så löser allt sig. Men icke. Om det vore så alltså, prima liv ju!

Det gör du rätt i, önskar dig all lycka till. Bara att återkomma till tråden om det skulle va nåt ;)

SÅ SCHYSST!!! Hoppas du inte försvinner från familjeliv!. Kan verkligen behöva sånt här stöd nu när jag är vilse!!